Ännu en repristext. Så här skrev jag på Pressylta tre dagar efteråt, alltså söndagen 10 juli 2005, under rubriken “So… What happened?”

Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken – äntligen en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob. Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden, en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund. Och så en packe Peroni.

Jag åkte in till King’s Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till höfthöjd på sina ställen. King’s X har blivit samlingspunkten, på väggar och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar, barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors, ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu hur många som befann sig i framvagnen, där det small.

Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har facit i hand. Att så många – om inte alla – hade förespått att det förr eller senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller inte; hur “vana” londonborna än är vid bomber som både hot och verklighet; det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.

Och ändå…

När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. “Det är konstigt,” sa hon. “Vadå?” sa jag. -“Att det trots allt inte haft en större effekt än så här…”.

Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer, snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och ändå… Det kom ingen chock.

Vad man också ser vid King’s X är människor som inte stannar till. Som inte läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är särskilt förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas krig.

Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King’s X, Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen skillnad. Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag kan, “Kände du nån som…?” – “Nej, tack och lov,” säger dom och fortsätter packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.

Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri – varför är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag…). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det inga bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades eller dog out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.

Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg, Shoreditch-banglas,Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen roll. Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan, allvar – inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala ting, en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.

Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala: den första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika sardinpackade, griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i torsdags, när det small. I morgon smäller det inte.

Än en gång halkar man till i rubriksalladen… “Här är svenskarnas drömregering” skriver Expressen idag, om en nylig Sifo-undersökning. “Drömregering”… Det är ett konstigt ord, både barnsligt och poetiskt på samma gång. Ragnar Strömberg brukade kalla mig “extasminister”, så jag skulle nog få en taburett i en drömregering. Kanske inte portfölj, men väl en taburett. Och där skulle jag bedriva drömpolitik, enligt mitt sömniga manifest: mycket socker på alla limpor, mycket erotik i alla skolor, alla vore vi filmstjärnor på en och samma gång.

Sen vaknade jag. Jag ska till tandläkaren kvart över ett.

Det finns som vi vet en lång och subversiv tradition av säga-vad-man-vill-skämt. Dom kan gå från lätt osmakliga till helt vidriga. Några minuter efter att andra tornet hade rasat den 11 september ringde en god vän och sa, “Säga vad man vill om araber, men flyga kan dom”. Visst skrattade jag, men liksom bottenlöst.

Mussolinis älskarinna Clara Petaccis dagböcker har just publicerats och recensenten i TLS nämner på slutet att en förbipasserande i Milano i april 1945 lär ha tittat upp på Mussolinis och Petaccis avrättade kroppar, där dom hängde upp och ner från gatlyktan,  och reflekterat: “Säga vad man vill om Petacci, men snygga ben hade hon faktiskt.”

Beryl Bainbridge är död. Hon blev 75. Jag har alltid gillat henne, och hennes böcker, även om jag inte alltid hängde med under de sista åren. “Harriet Said” (1972) och “The Bottle Factory Outing” (1974) är små mästerverk. Så också “Young Adolf” (1978); hon var en av de få som kunde litterärt återskapa en känd historisk situation (Hitler i Liverpool, Titanic, Krimkriget, osv) utan att det någonsin gnisslade anakronistiskt eller falskt. Hur som haver, i samband med “Young Adolf” intervjuade jag henne för Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer, och jag ska spendera en eftermiddags sökning i lådor och boxar för att hitta den, i akt och mening att pdf:a och posta den, pour votre éducation et divertissement. Kom aldrig och säg att Pressylta inte är valuta för pengarna.

… så ska man bara läsa Bengt O:s lysande essä om Sigrid Gillner. Punkt slut.

Fick just reda på att en nära bekant dött, plötsligt, i lördags. Hjärnblödning. Hon hette Linda, vi träffades regelbundet ett par gånger i veckan, och kom utmärkt väl överens. Rolig, smart, storrökare, mager som en kratta, alltid snyggt klädd.

“Livet är kort,” har jag aldrig tyckt. Jag har snarare alltid ansett att det är an elegant sufficiency: “An elegant sufficiency, content, / Retirement, rural quiet, friendship, books, / Ease and alternate labour, useful life, / Progressive virtue, and approving Heaven!” (James Thomson, 1700-1748). Men nu är jag inte så säker längre. Det är nog rätt kort ändå.

Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -“Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.

Laura frågade just vilket lag jag håller på i VM. Som svar ska jag reprisposta vad jag skrev inför Sverige-Englandmatchen förra VM:et, för det är faktiskt inte så dumt som det ser ut.

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar sig så att jag känner Sigrid Rausing…? Dessvärre. En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[Från Pressylta Redux 20 juni 2006: se vidare arkivlänkarna till höger]

Jag har alltid förknippat Wimbledon med helvetesvisioner och eviga, outhärdliga plågor. Nu har det hänt igen. Världens längsta tennismatch, den avbröts igår kväll vid 59-59 i femte set, och återupptas idag på morgonen. Det här är den cirkel av helvetet, rätt nära entrén, där det handlar om tristess, ennui, halvsömn, entropi och självmord. Den befolkas av såna som tycker om att spela poker, såna som vet allt om Andy Warhol, såna som en gång var med i ett vinnande innebandylag. Det är det mediokra på evighets-loop, skådespelskapitalismen satt i system: “matchens” enda värde är dess värdelöshet.

Therese B postade häromdagen en som vanligt stimulerande text om Grace Kelly och hennes otvivelaktiga skönhet, beledsagad av ett slående bildgalleri, dessutom (väl värt ett besök). Therese kallar henne “fruktansvärt vacker”, och det ligger något lite för sant i det epitetet. Jag skulle faktiskt själv inte kallat henne “vacker”. Orden “skön” och “skönhet” ligger närmare till hands för mig, och skillnaden mellan de två orden är naturligtvis då att det förra inbegriper någon form av imperfektion, medan det senare står så nära perfektionen (som alltså går att uttrycka matematiskt) det går att komma.

Det finns ett begrepp man kan använda på Grace Kelly – det har sitt ursprung bland haute-couture-fotografer, tror jag – som heter “deadpan beauty”. (Och, nej, det är med andra ord inte en händelse att man plötsligt kommer att tänka på Buster Keaton när man ser dessa vackra bilder på Grace Kelly). “Deadpan beauties” är summa summarum av en sån där process där man lägger 32 foton på världens vackraste kvinnor uppepå varandra och kommer fram till en medianskönhet, som alltid har något av dödsmask över sig. Alla de geometriska formlerna går att stämma av mot varandra, och resultatet är lika med plus minus noll.

Här finns, menar jag, ingen mystik. Grace Kellys ansikte är på sätt och vis en visuell återvändsgränd: allt man kan veta om hennes skönhet går att titta på, går att sätta fingret på, går att mäta. Det är inte på väg någonstans, inte ens mot det slutliga åldrandet, det såg ju hennes olyckliga död till. Och det är kanske just det som utgör mysteriet..?

Och, för övrigt, det kan hända jag har fel i min kommentar borta hos Therese att en övervägande del kvinnor tycks idealisera detta skönhetsideal. En snabb straw poll bland kvinnliga bekanta under gårdagen resulterade i ett bittert nederlag för stackars Grace. Som vinnare stod i stället Garbo, Dietrich och Uma Thurman i nån Tarantinofilm jag inte kommer ihåg namnet på.