Enkelriktat åt båda hållen. Som trafiklösning kan man väl kalla den the retarded child of the necessary and the redundant. Den sitter i hörnet av Mallow Street och Featherstone Street i City. Jag har länge tänkt fotografera den för eder vederkvickelse och allmänbildning, men först när jag kommit på vad man kan använda den som metafor för. Idag insåg jag emellertid att loppet är kört, efter cirka tre år av funderande. Jag kommer inte på nånting alls. Alla bidrag mottages med taxamhet.

Jag kan inga vitsar. Pötsligt, idag, får jag höra två. Lika bra att jag förmedlar dem. Ni avgör.

Den första är sann. Gilbert och George promenerar uppför Brick Lane. Ett nytt curry-house har öppnat i vad som brukade vara en offentlig herrtoalett. Den nye innehavaren ler inställsamt mot de båda konstnärerna, och säger: -”Welcome! It’s eat in or take out…!” George ler avmätt och svarar: -”It always was, dear…”

Den andra är inte sann. Hur många feminister behövs det för att skruva i en glödlampa? En. Plus tre, för att starta stödgruppen “Att lära sig handskas med mörker”.

Det här året lever vi igenom fyra datum med bara ettor: 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 samt 11/11/11.

Ta de två sista siffrorna i ditt födelseår och addera den ålder du uppnår i år och resultatet blir 111 – för alla!

I juli år år får vi 5 fredagar, 5 lördagar och 5 söndagar. Oktober har 5 lördagar, 5 söndagar och 5 måndagar. Detta händer bara vart 823:e år.

Fråga: “Är detta lite spooky, eller vaddå?”

Svar: NEJ, DET ÄR INTE SPOOKY ALLS…! Det är bara spooky om man tycker matematik är spooky! You blatant, spasticated div…!!!

Det här är en SMS-grej som pågår just nu, meningen är att man ska vidarebefordra den här skiten till åtta nya mottagare, så vinner man en hemskt massa pengar under året. Det kallas ‘Moneybags’. Jag litar på att mina läsare – intelligenta, mogna, lätt berusade – motstår frestelsen och raderar allt som har med tramset att göra.

(Å andra sidan – javisst 17! – har jag ju nu vidarebefordrat meddelandet till, ja, minst åtta, så… who knows? Bank details on request.)

De rent tekniska spörsmålen kring kärnkraftens säkerhet, eller de politiska och ekonomiska spörsmålen kring kärnkraftens framtida roll, kan man för ögonblicket lämna därhän medan man betänker det faktum att om kärnkraftsindustrins trovärdighet nu är körd i botten så har den enbart sig själv att skylla. En industri som så till den milda grad byggts upp på mörkläggning, hemlighetshysteri och rena illblåa lögner det senaste halvseklet-plus kommer från och med nu att få tala med väldigt små bokstäver. Michael McCarthy i dagens Independent förklarar varför.

Som ett led i Pressylta Reducii legendariska serviceetos (motto: “If you lived here you’d be home now!”) presenterar vi från och med idag en sporadisk serie med gamla favoriter, framröstade av en berusad men lycklig jury. Detta i akt och mening att underlätta tillvaron för nypåstigna läsare som vill hitta rätt i den guldgruva som är “Pre-Wordpress Archives”. Den första är en vokabulärövning från 23/24 mars 2007.

O(FX)V(X)HH/HS”(TX)” – eller: “Om (författare X) varit (X) hade han/hon skrivit ‘titel X’”.

• Om Mikael Niemi varit DJ på en polsk flodångare
hade han skrivit “Populärmusik från Vistula”

• Om Selma Lagerlöf varit någon som brydde sig om brädupplag när det regnar
hade hon skrivit “Herr Arnes presenningar”

• Om Lars Ahlin varit mer säker på sin sak
hade han skrivit “När”

• Om Jan Fridegård varit Viagranarkoman
hade han skrivit “Träkukars land” (featuring Lars Hård)

(Världslitteraturen, då…?)

• Om Louis-Férdinand Céline varit en grek vid namn Vassos Celiniakoulos
hade han skrivit “Döden på Kreta”

• Om Fjodor Dostojevskij varit en handbollsspelare från Halmstad
hade han skrivit “Drott och straff”

• Om Friedrich Schiller varit mexikan och lagd åt det ångkokta majshållet
hade han skrivit “Tamale und Liebe”

• Om Jean-Paul Sartre varit blyg
hade han skrivit “L’Etre et Le Genant”

Det tyska temat fortsätter i The Guardian hela veckan ut (man ägnar därefter en vecka var åt Frankrike, Spanien och Polen)… Gary Younge skriver om invandringen och rasismen, läsvärt, men han har väl inte så mycket nytt att tillägga egentligen. Tidningen levererar också mer av en (onätad) artighetsnotis om korven: “…from the faintly obscene Thuringian schlongs to the ketchup-smothered currywursts of Berlin.” Dagens hålslagna myt handlar om de tyska nudistpundarna.

Till sist, språkparanoian… Tyskan, påstår Verein Deutsche Sprache, håller på att bli ett marginaliserat språk på grund av hotet från anglicismerna (ni minns zu leaken?). Bullshit, svarar rivalerna i Gesellschaft für deutsche Sprache, och det med visst fog syns det mig. Argumenten från VDS (“Vårt språk är ett uttryck för vår kultur…”) låter rätt så ängsliga och ihåliga… Oder was?

Tyskt 1: Blott Karin har (jämte en del andra) upptäckt Jens Christian Brandts blogg. JCB är svensktalande och -skrivande tysk journalist som skrivit mycket intressant om det svensk-tyska, bl.a. på Newsmill. För mig är det också en ny och mycket välkommen bekantskap, och JCB ska instuvas i länklistan så fort omstuvning sker nästa gång. JCB säger i en kommentar att han ska ägna sin marockanska semester bl.a. åt att tänka på om han också ska skriva om “det dagsaktuella” på sin blogg, snarare än de mer dokumentära texterna hittills. Jag skulle nog uppmuntra honom att låta bli det dagsaktuella, och fortsätta på den inslagna vägen. Det är väl en av bloggförbannelserna att har man läst en dagsaktualitet, så har man läst alla…

Tyskt 2: The Guardian ger sig den här veckan på en europeisk temavecka, med början i Tyskland, och inleder med en utmärkt översikt av Simon Jenkins. Med serien följer också en opinionsundersökning som gett en del intressanta resultat, bl.a. att den europeiska liberalismen (med litet ‘l’, som det brukar heta häröver) står ganska fast, och att förtroendet för våra folkvalda är katastrofalt lågt. Lite förutsägbart blir det kanske när man också vill “slå hål på myter” som att alla tågen går i tid… Tidningens korre Helen Pidd skriver fängslande om Stasiarkiven. Däremot har jag hittills inte sett ett skvatt om tysk korv. Det är ju som att skriva om Sverige utan att skriva om Kalle Anka.

Det vill sig tydligen inte bättre än att vartenda nummer av LRB innehåller en given länk (fast, fotnotligt sagt, det är också en ytterligt läsbar tidskrift, och jag började nyss prenumerera igen, efter åratals uppehåll, så min entusiasm har blivit väckt på nytt).

Hur som helst, i förra numret var det Judith Butler om Kafka. Den här gången blir det historikern Richard J Evans, som kritiskt synar den konservativa skolministern Michael Goves nya läroplan i historia, vilken har Simon Schama som ivrig påhejare.

Evans har förstås alldeles rätt i att Goves stalinistiskt färgade historiesyn i grund och botten är ett återvändande till “the Whig interpretation of history”, i vilket det förgångna får rollen som förklaring på frågan varför det finns så mycket att celebrera i nuet; dvs den strikt narrativa historien som ett slags “lim för den nationella identiteten”.

Gove, Shama och deras bundsförvanter [avslutar Evans] blandar ihop historia och minne. Historia är en kritisk akademisk disciplin vars målsättning innefattar just ifrågsasättandet av minnet och de myter minnet genererar. Det är faktiskt av avgörande vikt för historiker att det saknas bevis för att kung Alfred brände kakorna, eller att Nelson och Wellington inte var nationens hjältar i allas ögon. För makthavare gör detta historien som disciplin inte bara oanvändbar, utan också farlig.

PS måndag: Även skolinspektionsmyndigheten Ofsted finner att Michael Goves farhågor om historieundervisningen i mycket är obefogade, rapporterar BBC idag.

Detta är väl något av en litterär ögonbrynshöjare… Man har hittat ett struket och tidigare okänt kapitel i originalmanuset till Hans Falladas ‘Jeder stirbt für sich allein’ (1947) (‘En mot alla’ på svenska; ‘Alone in Berlin’ på engelska).

I ett kapitel 17, som antagligen ströks av förlaget, eller de “litterära myndigheterna”, framstår paret Quangel som mycket mer ambivalent i politiskt hänseende. Innan den älskade sonen Ottochen dör vid fronten och de startar sin vykortskampanj mot det nazistiska systemet, så har Quangels deltagit fullt ut i det tyska samhället under nazismen, så till den grad att Anna t.ex. frivilliganmält sig till kvinnoförbundet.

Vilket ju rätt så grundligen förändrar och komplicerar bilden av Quangels motivation, och gör den avsevärt intressantare, enligt min mening (även om jag naturligtvis inte läst den nya versionen!). Deras antinazism förlorar en hel del av det systemkritiska inslaget, syns det mig, och fokuserar deras motstånd på det personliga och emotionella, som om deras kampanj stammar ur sorgen i högre grad än ett förnuftsbaserat missnöje.

Hur som helst blir det nog dags att läsa om boken, när tillfälle ges.

Vi har Phil Collins’ två söner, Nicholas och Matthew, att tacka för en akt av självuppoffring (“Spend more time with us, dad!”) som bara kan räknas till populärmusikens oändliga fördel. Som glädjespridande rubrik står “Phil Collins bekräftar pensioneringen” (BBC) skuldra vid skuldra med “Freddy Starr Ate My Hamster” (The Sun) och “Tummen upp i Häcken” (Expressen).

Med Charlie Sheens odödliga ord, “Free at last! Free at last!”