Jag har i det längsta dragit mig för att skriva om Tony Blairs framträdande inför Chilcotutredningen i fredags (utredningens startsida här; förhöret med Blair här), därför att dom lät honom komma undan så lätt. Någonting mellan ursinne och uppgivenhet präglar de flestas reaktion, både i media och mer allmänt. Det underliga är att ledamöterna i utredningen, särskilt diplomaten Sir Roderic Lyne, tidigare visat prov på en viss analytisk skärpa i frågeställningarna: de sex timmarna i onsdags med Lord Goldsmith, JK vid tiden för kriget, var faktiskt mer givande, dvs. mer avslöjande, än många hade väntat sig.
Men inför Blair visade dom “all den inkvisitoriska skärpan hos ett månadsgammalt salladsblad”, som nån skrev idag. Det lätt krasande ljudet man hörde hela dan var journalister och advokater som rev sig i håret inför intervjutekniker som helt enkelt var under all kritik. Det var frågor som liksom bara akademiker kan ställa: fem-sex meningar långa, med fem-sex skilda underfrågor, som tillåter Blair att bara besvara den sista. Dom lät honom besvara en fråga om “the dodgy dossier” med att tala om hur allvarligt han tog hotet från Iran. Uppföljningsfrågor verkade dom överhuvud inte ha hört talas om. Bedrövligt.
Bland det läsvärda finns Simon Jenkins i Guardian igår, samt Andrew Rawnsley i Observer idag. Teckningen ovan är Chris Riddells i Obsan idag.
