Att tvingas läsa “Aniara” som straff för knarksmuggling är en förstklassig brasiliansk uppfinning. Genialt. Men sen går dom och sabbar det genom att inkludera Selma i straffsatsen.

OK, utmaningen är given. Låt oss hjälpa den brasilianska rättvisan. Ge mig tre författarskap i stigande skala av grymhet, som lämligt straff för knarksmuggling. Jag erbjuder: (3) Sandro Key-Åberg när han är som mest uppfinningsrik; (2) Henning Mankell när han är som mest luguber; och (3) Henning Luguber när han är som mest mankell.

Den största Wyndham Lewis-utställningen som någonsin mobiliserats äger rum nästa år, från 5 februari till 16 maj.

Inte mindre än 160 målningar och teckningar kommer att ställas ut. Särskilt starkt representerat är de tidiga verken 1900-1913 och, för första gången på den här sidan Atlanten, det mesta av hans produktion i kanadensisk exil under kriget. Hela Timon of Athens-serien finns förstås med, liksom förstaupplagor av hans böcker. Allt beledsagat av en omfattande katalog med nyskrivna essäer av ledande Lewis scholars.

Det är helt enkelt så nära vi nånsin kommer att komma den retrospektiv som alla seriöst konstintresserade väntat på sedan Lewis död för femtiotvå år sen.

Och vart går då vallfärden? Tate Britain? National Gallery? Courtauld?

Nej, Fundacion Juan March i Madrid… “Det är på sätt och vis helt riktigt att detta kommer att äga rum i Madrid,” säger Richard Humphreys, en av kuratorerna. “Lewis studerade här vid förra sekelskiftet: han letade efter en mer löftesrik miljö för att kunna utveckla sin talang än den han funnit i London. Plus ça change!”

Och det finns idag ett speciellt starkt intresse för Lewis i Spanien, inte minst kanske p.g.a. den forskning som bedrivs på universitetet i La Rioja: ett av deras senaste projekt är att ha lagt upp den konstkritik Lewis skrev i The Listener mellan 1946 – 1951. Värt en liten browse, skulle jag sagt…

Jag har inte läst en kort text – särskilt inte en akademisk abstract – som bättre samanfattar finanskrisen än denna:

Despite reports that homeowners are increasingly “walking away” from their mortgages, most homeowners continue to make their payments even when they are significantly underwater. This article suggests that most homeowners choose not to strategically default as a result of two emotional forces: 1) the desire to avoid the shame and guilt of foreclosure; and 2) exaggerated anxiety over foreclosure’s perceived consequences. Moreover, these emotional constraints are actively cultivated by the government and other social control agents in order to encourage homeowners to follow social and moral norms related to the honoring of financial obligations – and to ignore market and legal norms under which strategic default might be both viable and the wisest financial decision. Norms governing homeowner behavior stand in sharp contrast to norms governing lenders, who seek to maximize profits or minimize losses irrespective of concerns of morality or social responsibility. This norm asymmetry leads to distributional inequalities in which individual homeowners shoulder a disproportionate burden from the housing collapse.

Ur “Underwater and Not Walking Away: Shame, Fear and the Social Management of the Housing Crisis” (pdf) av Brent T White vid University of Arizona (via Cryptome).

Skandalöst försenade gratulationer till vännen Frank, som för nån vecka sedan tilldelades Göran O Erikssons stipendium under högtidliga former på Piperska Muren. Femtio laxar och ett snajdigt diplom är inte nåt man snyter sig i gardinen åt, om det nu är det jag menar. Frank har översatt mycket av det bästa i ny svensk litteratur och dramatik, samt Bodil Malmsten. Han skänker mig också allt emellanåt färsk hästrädisa från sin kolonilott. Det, ni.

Femtiosex dagstidningar i 45 länder enar sig om en gemensam ledare angående klimatmötet i Köpenhamn, och många av dem – bl.a. initiativtagaren The Guardian – publicerar den på förstasidan idag. Inte en enda av de femtiosex tidningarna är svensk. Tre är danska (Dagbladet, Information, Politiken) och en är norsk (Dagbladet). Ingen från Finland heller.

Har man sagt sublime, får man också säga ridiculous. Med Guardian idag får man också ett julklappsomslagspapper designat av Helen Mirren. (Eh?)

Skilsmässa…?! Say it ain’t so… Alla rättänkande människor frågar sig: vad kommer att hända med Knatte, Fnatte och Tjatte?

Kom ihåg att Kalle bara är deras, ähem, “farbror”…

Jag borde rekommendera radioprogram mer än jag gör, för jag lyssnar så mycket på radio. Det är därför ett nöje att rekommendera BBC Radio 4:s nya produktion av ‘The Complete Smiley – The Karla Trilogy’, med Simon Russel Beale i Smileyrollen. Första avsnittet ‘Tinker, Tailor, Soldier, Spy‘. Ruggigt bra.

(Kan nån tala om för mig om detta går att lyssna på från icke-UK?) (Eller är det sådär rättighetsbelagt?)

Jag bor i England, och jag hatar regn. Våtaste november i mannaminne. Och det regnar i december också. Jag hatar regn.

Jag trodde inte jag skulle orka mobilisera känslor om väder. Men jag hatar regn. Vad nytta gör regn? Ingen alls. Kretslopp och sädeslag och bönder som blir glada, kan ni glömma. Det fixar Google en app för i morgon (söndag). Låt oss samlas kring denna eviga sanning: regn gör ingen annan nytta än att hålla vindrutetorkarindustrin vid liv.

Am I right or am I right…? I’m right.

Nå. Det är december. Jul, glitter, glamman. -“Vad har vi att se fram emot på Pressylta under högtidligheterna?” frågar den ivrige läsaren. Jo, för det första – så klart – “Profetior för 2010”! Ännu sannare än i fjol!

Jag tänkte också läsa en nyårsdikt. Men det behöver ju inte ni bry er om, eftersom jag kommer att läsa den för mig själv, i badrummet, helnaken. Dessutom har jag redan börjat samla kapsyler så att vi kan ha lite medaljutdelning i mellandagarna, vi får se. Kanske också en erotisk novell.

Och härmed slutar den här miniserien. Jag mår jävligt illa. Det gör ni nog också.

Det här är så hemskthemskthemskt att det nästan är – förlåt mig – bra…