Här är det Shrove Tuesday, Pancake Day… Men semla är också gott. Den här dagen får alla också sitt folkräkningsformulär, att fyllas i söndag 27 mars 2011. Det här sker alla år med en 1:a på slutet (och dom är rätt sällsynta, faktiskt, i alla fall i det här landet) och varenda gång blir det nåt slags bråk om det, för det mesta då kring obligatoriet (man bryter mot lagen om man inte fyller i och skickar in den).

Den enda frågan som inte är obligatorisk rör vilken religion, om någon, man tillhör. Där har de flesta icke-troende traditionellt inte brytt sig om att ticka för “No religion”, vilket historiskt fört med sig ett klart bias mot troende (folkräkningen ligger ju ofta till grund för beslut om t.ex. religösa friskolor och liknande). Nu har Humanisterna och andra i en kampanj uppmanat icke-troende att verkligen sätta en bock i “No religion”-rutan, så att balansen kanske kan återställas något.

I den “personliga” delen av formuläret finns en konstighet jag inte tror jag sett förut. Fråga 16 gäller vilken etnisk grupp man tillhör (det får ju bli “göteborgare” för min del), medan fråga 18 lyder “What is your main language?”… Fråga 17 då? “This question is intentionally left blank – Go to 18″.

Eh…? Måste nog ta reda på vad det där handlar om. Man kanske kan hitta på sin egen fråga…? -”Vilken är huvudstaden i Ekvatorialguinea?” … -”Om det inte finns några ‘f’ i finska språket, hur säger finländarna då ‘Finland’?” … -”Varför är Spurs så skit?”

(En av de frågorna är en kuggfråga, för övrigt)

Update: Gud, vilket trist svar på det där med fråga 17… We aim to keep the England and Wales questionnaires as consistent as possible. Question 17 is about the Welsh language and is only included on the questionnaire in Wales. This question is not required in both countries, so a space has been left. En väldigt dum bloggare tyckte man skulle rita ett manligt könsorgan i rutan i stället. Vad en del kan vara barnsliga…!

Tidigt igår morse, under mörkrets skydd, skickade britterna in en helikopter som landade i öknen strax utanför Benghazi. Ombord fanns två MI6-agenter och sex kommandosoldater från SAS. Med sig hade de vapen, ammunition, rekognosceringsutrustning, samt en mängd pass i olika nationaliteter. Deras uppgift var att etablera kontakt med anti-Ghaddafi-oppositionen i Benghazi.

I stället blev de upptäckta av några beväpnade bönder, som band fast dem i en lada och ringde oppositionsfigurer inne i stan, som omsider dök upp, förbryllade och något irriterade, och som skickade hem dem mer eller mindre omedelbart. Idag råder allmän pinsamhet i regeringskretsar, allmänt hånskratt i pressen, samt allmänt ursinne i Libyen.

Som Richard Norton-Taylor skriver: det var det här med nattlandningen som var så särskilt korkat. De kunde ju bara ha stigit i land mitt under ljusa dagen från HMS York, som just nu ligger för ankar i Benghazi hamn. Eller, vill man tillägga, de kunde skickat en epost…

Det får väl rubriceras som ännu ett blixtexempel på att de ledande i västmakterna inte har en susning om vad det är som pågår i denna arabiska vår… En väldigt gammal, näranog sklerotisk, politisk värld, beväpnad till tänderna, som läst alldeles för mycket Bondböcker, dimper ner i den nya världen och vill etablera kontakt. Den nya världen suckar djupt och säger, “Why didn’t you just tweet…?!”

London ligger under 7.2 meter vatten, om det vill sig illa när vårfloderna kommer och Thamesbarriären inte håller. Nu har man långt om länge bestämt sig för att fundera ut vad man skulle ta sig till om, eller när, detta händer. Idag startar Operation Watermark för att testa de olika räddningstjänsternas kapacitet.

Man får väl hoppas att det står lite bättre till än det gjorde när bomberna small 7/7 2005. Den nyss avslutade, offentliga rättsliga undersökningen kunde konstatera att särskilt ambulanstjänsten inte tillnärmelsevis hade situationen under kontroll. Det huvudsakliga problemet var att det fanns för många hövdingar och för få indianer: så fort en ambulans anlände så började de “leda och organisera arbetet” snarare än rädda liv.

Det är sällan med förtröstan man läser om britternas kapacitet att klara stora logistiska utmaningar. “Couldn’t organize a piss-up in a brewery” är ett vanligt uttryck häröver, och ingen behöver väl undra varför.

En roman publiceras i Göteborgs-Posten…

/ TT

Det här är – och vad vi har gjort för att förtjäna detta vet jag inte – loggan för OS i London 2012, om ni inte visste det förut.

Vad tycker ni den föreställer? En tidig kandidat var “Lisa Simpson giving a BJ to President Clinton”…

Nu vill ordföranden för Irans olympiska kommitte, Mohammad Aliabadi, hävda att det är fyra bokstäver Z-I-O-N…

OS som en judisk sammansvärjning följer alltså tätt i hälarna på Julian Assange™s utbrott häromdagen, liksom diverse bidrag från John Galliano, Charlie Sheen och Gauleitern själv, Mel Gibson.

Jonathan Freedland i The G vill se ondskefulla strömningar inunder dessa till ytan lätt fjolliga “hissy fits” från andra och tredje rangens content providers. Och att det är illaluktande traditioner som förs vidare här går ju inte att förneka, särskilt när de levereras av Assange™, kan man tycka.

Någon ville hävda, i fallet Galliano, att antisemitismen är det sista tabut, och att tabun blivit en bristvara för såna som gjort karriärer av dem… av vilket baksidan naturligtvis är att antisemitismen därmed blivit rumsren, i den meningen att rummet inte längre är t.ex. matsalen i bättre hem, utan själva det offentliga rummet.

Jag är inte övertygad om det. Men det tål att diskuteras.

Ett av livets många, förmodligen olösbara mysterier – “vem i hela friden är Khaddafis stylist? och varför har han/hon ännu inte blivit skjuten?” till exempel – är hur i hela friden man kommenterar borta hos Bengt O…? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

Jag skulle nämligen gärna vilja veta om det är sant att den nu avgångne Guttenberg har kallats “von Copy zu Paste”, och hur det i så fall skulle låtit på tyska? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

PS: Ett annat mysterium, relaterat till Khaddafi. Sångerskan Nelly Furtado ska skänka bort (till okänd välgörenhet) det gage hon tjänade på att uppträda för Khaddafi-klanen i Italien år 2007. Vilket ju är… bra.

Men jag har alltid undrat vilket spanskt verb som “furtado” är baserat på - furtar…? Det vill säga, relaterat till furtivo/a, som i una mirada furtiva, en förstulen blick… Nån som vet?

Enligt en liten notis i The G idag har Julian Assange ansökt om att registrera sitt namn som varumärke. Ansökan inlämnades på Alla Hjärtans Dag via hans advokatfirma Finers Stephen Innocent. Om den beviljas kommer Assange att äga varumärket för följande syften: “news reporter services”, “journalism”, “publication of texts other than publicity texts” samt “education services”.

Man undrar ju lite grand vilka varumärkesinkräktande scenarier Assange hade tänkt sig skulle uppkomma? Att nån lanserar ett datorspel “Assange: The Final Showdown – Leak One”…?

…är mannen som, apropå inget särskilt, istället förmedlade den första passagen i Kafkas första brev till Felice Bauer:

Med den sannolikheten att ni inte längre har ens den mest fjärran hågkomst om mig, vill jag än en gång presentera mig: jag heter Franz Kafka, och jag är den person som hälsade på er för första gången den där aftonen hemma hos direktör Brod i Prag, den som därefter över bordet räckte åt er det ena fotografiet efter det andra över en resa till Thalia, och den som, till slut, med just den hand som nu slår ner på tangenterna, höll er egen hand, den hand som bekräftade ett löfte att nästa år följa med honom till Palestina.

Visst är det vackert? Och, som det skulle visa sig, havande med komplikationer… Allt vilket beskrivs i Judith Butlers underbara föreläsning/essä ‘Who Owns Kafka?’ i senaste LRB (finns som gratisläsning här)

Jag vet inte riktigt varför upptäckten att Jay Landesman dött häromdagen fick ett leende att spridas över mina läppar, det var när jag läste dagens runa i Guardian. Jag gick en hel del på Fran och Jays fester när det begav sig, fester som alltid kallas “legendariska” nu i efterhand, egentligen bara för att där fanns en massa folk som ville synas av en massa folk som ville se…

Jay var dock en rolig fan, på det där något defensiva, lätt hysteriska one-liner-levererande viset som amerikanska halvintellektuella ur den generationen hade, särskilt när dom kom till Europa. Både Fran och Jay var också – det hörde liksom till – vansinnigt statusmedvetna i valet av bekanta. Hade man publicerat sig, till exempel (om så bara hos Jay, ähem…) så var det gratis inträde.

Men jag log nog också därför att jag hellre ser tillbaka på den scenen, än lever allt för nära den. Charlataner är tröttsamma typer, och det fanns många av den sorten i Fran och Jays umgängessfär. R D Laing var en av dem. Och Jay var väl själv inte det geni han så gärna förnekade att han var. Hur som helst… Glada tider, det måste erkännas. Om än med många tomma tunnor och mycket skrammel.

Peter Mair skriver en utmärkt bloggpost på LRB om slutet för Fianna Fáil, det i praktiken statsbärande partiet på Irland, i dagens parlamentsval. Han skriver bland annat varför oppositionspartiet Fine Gael kommer att vinna:

Fine Gaels främsta styrka har alltid varit att det inte var Fianna Fáil, och att det var bättre på att inte vara Fianna Fáil än något annat parti. Nu när Fianna Fáil, i koalition med de Gröna, har lett Irland in i ekonomisk katastrof, är detta en stor fördel.

Mair jämför också slutet för Fianna Fáil med t.ex. kristdemokraternas fall i Italien, men undviker nämna socialdemokratin i Sverige, som ju dessutom delar begynnelseår vid makten med Fianna Fáil, 1932.

Hur mycket partiet än förtjänar nederlaget, och hur mycket det än blivit ett parti för spivs, thieves and brigands, så är slutet för Fianna Fáil ändå ett lite melankoliskt ögonblick i det att det en gång i världen så förkroppsligade den republikanska ambitionen på Irland.

Fast det är klart, ett politiskt parti vars historia är avsevärt mer glansfull än dess nutid är sannerligen inte någon nyhet på den europeiska arenan.