Den har redan kallats “Husprisrasaren”: polisens nyinrättade brottskartor, med lokal statistik och annat. Här är läget för mitt eget närområde (zooma in med plusknappen).

Inga särskilda överraskningar. Hackney har förstås rykte som ett vilda västern i många hänseenden. Mycket av det beror på de många gängen och de många vapnen, och att brotten därmed ofta blir rätt spektakulära, om det nu är rätta ordet: en 13-åring sköt ihjäl en 17-åring för några månader sen, alldeles utanför The Nest, där jag köper mitt vin.

Men det innebär också att “satsningarna” – polisiärt, ekonomiskt, socialt – är proportionellt mycket högre än i andra områden, och att siffrorna för den vardagliga brottsligheten – fordonsbrott, våld, antisocial behaviour – är rätt OK i sina medeltal. Vilket i sin tur avspeglar sig i den lokala feelingen, rent allmänt, atmosfären på gatorna, som under nio dagar av tio är helt OK.

Titta sen på siffrorna för området där jag bodde förut, fram till 2005, där det är en lika stor social blandning som här, men där dom välbeställda är avsevärt mer välbeställda än här, och där siffrorna för rån och inbrott därför är avsevärt högre än i Hackney.

Snart fyra år efteråt måste jag säga att det var en lyckad flytt, trots allt. Och då menar jag trots allt. Jag är numera total East End-konvertit. Men det vet ni sen förut, tror jag.

En annoterad version av Carter-Rucks “super-injunction” i Trafiguraaffären finns nu att studera här (pdf). The G:s chefredaktör Alan Rusbridger skriver om det hela här.

Jag menar, hade vår vän med kravatten, vahettehan, Johan Hakelius lämnat skitstövlarna därhän och skrivit en bok om folk som William Phipps så hade man ju köat hela natten för ett ex. Ingressen i Daily Telegraphs runa lyder: “Silversmed som åtnjöt en föga ärofull karriär i kanadensiska flottan och spelade melodier på en cykelpump.”

Vilket liv! Läs och lär.

You don’t expect Guardian columnist George Monbiot to mince his words, and the meat of what he’s saying is delivered entirely uncut today, when he writes about Mr Justice Eady’s “reign of terror” and “a government of frightened little men”, particularly in the shape of Jack Straw, the Minister of Justice.

Although it may not come as news to us, the list of Eady’s, erm, achievements is quite astounding, and their ramifications even more so: US state after US state is now refusing to accept libel verdicts delivered in English courts, for example.

It will be interesting, to put it mildly, to see what happens when (rather than if) one of Eady’s judgements reaches the new Supreme Court (which has recently replaced what used to be known as “the Law Lords”). It’s obvious from the instances Monbiot lists that many judges senior to Eady are getting increasingly alarmed at his findings.

Den här vackra bilden är tagen uppifrån Edgehill i grevskapet Warwickshire. Här stod under det engelska inbördeskriget ett berömt slag, det var den 23 oktober 1642. På kullen här uppe stod det rojalistiska kavalleriet under prins Rupert av Rhen. Där nere i slutet av backen stod det rojalistiska infanteriet, och mitt emot dem de parlamentariska styrkorna under Sir John Ramsay.

Strax efter klockan tolv middagstid har ingenting ännu hänt, och prins Rupert här uppe på krönet börjar bli otålig. Till slut ger han signal, och kavalleriet sätter iväg ner för backen. Det går fort. Det går ännu fortare. Och ännu fortare än så. Till slut har kavalleriet fått upp sån fart att de helt enkelt inte kan stanna, utan rusar hjälplöst förbi förbluffade rojalister, förbi förskräckta parlamentariker, förbi nästa stad, förbi nästa grevskap, och kommer till slut till halt strax utanför Liverpool.

Nej, men nästan. Jag tycker det är ett av de ögonblick när militärhistorien kommer närmast Helan & Halvan, och jag blev påmind om den i en liten (onätad) notis i Times. Som också påpekade att en notabel läkare på den rojalistiska sidan var William Harvey, som upptäckte blodcirkulationen. Många av dom som sårades under den följande bataljen blev delvis räddade till livet av den svåra frosten den natten, eftersom deras blödande sår frös till is.

Och visst är det kallt om nätterna den här tiden på året, det kan väl få förneka.

Det är rätt lajbans när högern ska göra sig till och satsa på kultur, bara för att kraschlanda i raviolin. En italiensk film, “Barbarossa“, om kejsar Fredriks anfall på de heroiska milanesiska klanerna på 1100-talet, som hade finansiellt stöd från RAI, och moraliskt stöd från både Berlusconi och Umberto Bossi, har inte precis blivit nån kassasuccé, rapporterar Observer idag. Det var meningen att den skulle samla de lombardiska massorna kring fanan, eller i alla fall framför bioduken, men massorna gick och tittade på Tarantinos “Inglorious Basterds” i stället.

Faktum är, jag kan på rak arm inte komma på nån spelfilm som “samlat massorna” på det viset, vare sig avsiktligt eller ej, alltså en slags nationsdefinierande film. “Birth of a Nation”? Knappast. “Potemkin”? Mnjae… “Mrs Miniver“? Kanske…

Man kan flabba åt Daily Mail, som nyligen, men man kan också kväljas: Jan Moirs homofobiska kolumn om Stephen Gatelys död slår många rekord, bland annat flest anmälningar till PCC, Press Complaints Commission, och ännu en twitterstorm. Läs bara den vidriga avslutningen: “For once again, under the carapace of glittering, hedonistic celebrity, the ooze of a very different and more dangerous lifestyle has seeped out for all to see.”

Stora bolag har redan börjat dra tillbaka sina annonser, bland dem Marks & Spencer och Nestle. Greenslade har en bra sammanfattning.

På tal om Damien Hirst: ni har väl hört historien om Cartrain och de kidnappade blyertspennorna?

Cartrain är en ung (16-17, cirka) graffiti- och gerillakonstnär som härjar i mina trakter: Hackney, Old Street, Brick Lane, den svängen, och är lite grand arvtagare till Banksy. Nå, sent i fjol gjorde han en graffiti med utgångspunkt från Hirsts notoriska dödsskalle gjord av diamanter. Cartrain tryckte dessutom upp den på några blad, som han sålde för sådär £40-50. Den notoriskt girige och elake Hirst exploderar och kräver (på tvivelaktig juridisk grund) att Cartrain överlämnar original, kopior, pengar tjänade på trycken, samt en ursäkt. Detta leverar Cartrain, motvilligt.

Så en dag nu i somras tar sig Cartrain ner till Tate Britain, där det finns en installation av Hirst kallad “Pharmacy”. Från denna nyper Cartrain åt sig en knippe blyertspennor av märket Faber Castell. Därpå gör han en fejkad efterlysningsaffisch från polisen, samt en jättefin ransom note:

Och vad är the ransom? Jo, att Hirst ska ge tillbaka alla bladen han konfiskerat, och det före 31 juli – “annars vässar jag pennorna!” Hirst blir förstås rasande igen, polisen blir inblandad, både Cartrain och hans farsa får sitta i häktet över natten, anklagelsen lyder stöld för ett värde av en halv miljon pund (!), kort sagt en fruktansvärd – men alltför typisk – överreaktion från Hirst.

Vad som hänt sen sommaren är tydligen att pennorna finns kvar i Cartrains ägo, och han signerar alla sina nya blad med dem. Men enligt en uppgift jag fick i morse så ska många av pennorna också gått till sympatiserande konstnärer som gör egna verk med dem, och från vilka intäkterna ska gå till Cartrains defense fund. Läs vidare själva, t.ex. hos Canned Goods och Wikipedia.

Jag är lessen, men med en bakgrund som min – litteratur, frisörsalonger, omklädningsrum – har stunden kommit att säga sanningen som sanningen är. Herta Müllers frisyr är en katastrof (och det finns värre bilder i omlopp, but you get my drift).

Min frisörexil är för långvarig för att veta vad den heter på svenska, men häröver kallas den shingle: den härrör från 20-talet och var nästan alltid vågad, men strukturen förblir densamma: lite lätt sidbenad, långa kindstudsande sidpartier, kort – ofta upp till skallkrönet – bakdel. Nacken är sexmomentet i den här frisyren.

So far, so conventional. Problemet är att man kan bara kamma hem en shingle-seger om man har en ansiktsstruktur som tillåter en så radikalt ansiktscentrerad frisyr. Det är finhet som gäller: delikata kindben, liten haka, blygsam mun.

Och Herta är raka motsatserna. Vilket är hur bra som helst! Hon är en snygg kvinna. Men hon har ett stort ansikte, hennes benstruktur är massiv, och hennes mun är oerhört expressiv, särskilt med den kinakommunistiska nyansen på läppstift hon verkar föredra. En shingle fungerar helt enkelt inte.

Men Pressylta Redux har förstås lösningen och, precis som med Carola i Melodifestivalen häromåret, så tar jag naturligtvis mitt ansvar här. Jag flyger ut till Berlin redan i morgon bitti. Rapporter följer.

Och New York Review of Books nya s.k. “blog” kan alltid vara värd att titta in hos då och då…