Det har skrivits en del om det miljonte ordet på engelska, “Web 2.0″. Som alltså inte är ett ord utan en fras, och som blev korat på en (syns det mig) ganska random-shit basis: ett ord blir etablerat och lexikonfähigt först när det använts 25,000 gånger. Varför inte 24,997 gånger? Det hela har en distinkt PR-doft över sig… En konsult åt Global Language Monitor har mer än förtjänat sitt arvode här.

I stället för ett såpass hippt och trendigt och, ja, tvåkommanolligt ord hade jag hellre sett att det blivit nån återupplivad demotic i stället. Det stod i The G. häromdan att en uppdaterad version av gammal “thieves’ cant” från den elisabetanska eran plötsligt kommit i omlopp på ett fängelse i Yorkshire. “Onick” och “inick” för heroin resp. SIMkort, “warbs” för snutar, och ett ord för pengar som jag tycker är en absolut tiopoängare: “grade”.

Vilken historia… I källaren på ett sjukhus i Berlin tror man sig nu ha hittat Rosa Luxemburgs torso.

Nu söker man febrilt efter DNA-spår. Tyvärr slickade hon inte frimärken, hon vätte dom med en svamp. Det ska finnas en hårtuss i USA. Och släktingar lär gå att hitta.

En historia att hålla ögonen på, syns det mig.

Nu när brittiska BNP vunnit två plaser i Europaparlamentet lär vi nog få se fler retoriska rallarsvingar, typ “Sammanbrottets Europa” i Expressen. Man ska förstås inte underskatta det symboliskt viktiga i det här genombrottet – liksom för liknande partier runtom i Europa – men en stark och ständig vaksamhet mot extremhögern får inte stanna vid det enbart retoriskt tillfredsställande, utan måste förstås också innebära att man någorlunda kallt tittar på vad som nu har hänt.

Och det som hänt är paradoxalt nog att BNP tagit sina platser baserat på sjunkande röstandelar jämfört med 2004. BNP:s framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden, inte på att de tilltalar ett mycket större antal röstande, som bland andra BBC:s politikredaktör Nick Robinson påpekat. Och det låga valdeltagandet är väl det främsta misslyckandet i det hänseendet. Likadant vann BNP i torsdags en av sina första platser i Burnley county council, men på en röstandel som föll från 17% till 15% jämfört med 2004.

Dessutom kan man nog med viss stadga under fötterna förutspå att det inte kommer att gå särskilt väl för dem därute i Europa, eller däruppe i Burnley. BNP är notoriskt dåliga på att få fram relativt normala och kompetenta människor att ställa upp som kandidater, det erkänner dom t.o.m. själva. Andrew Brons, som vann den ena av EU-platserna,  och som har ett förflutet i Colin Jordans National Socialist Movement på sextiotalet, är en man som man kan likna vid Dr Strangeloves högerarm i mänsklig, gråkostymerad gestalt.

Till slut måste man också notera att det i den ofta överdrivna skräcken för BNP-framgångar finns (som Nick Cohen skrivit) ett avsevärt förakt för “the popular vote”. Hur snart kommer vi att få höra att det som nu hänt är bevis på det vansinniga i att i de brittiska parlamentsvalen introducera det röstsystem – proportional representation – som nu gett fascisterna två platser i Bryssel? Det går helt enkelt inte att lita på att folk ska rösta rätt.

Isobel pekar mig i riktning mot Guillous angrepp på Lars Gustafsson i piratfrågan. Sheeesh… Pinsamt värre. Men en tanke slog mig. Vi här i bloggsfären skulle kunna göra Jan Guillou och oss själva en tjänst – på en och samma gång!

Så här. Guillous kriterium för litterär framgång är en slags antidialektisk marxism, som vi häröver brukar referera till som “thatcherism”: kvantitet är allt, kvalitet inget. Den som har flest läsare – han menar förstås “köpare”, men materiellt och immateriellt går på ett ut i det här universumet på den här marknaden – är den som har den litterärt-etiska förtursrätten och den samhällsmoraliska fördelen på sin sida. Författare som får priser och stipendier är att jämföra med underklassens avelsmonster som får förmögenheter i barnbidrag. Sterilisering? Va’nte blödig. Skjut dom med älgstudsare.

So far so good. Nu gör vi så här: vi sätter ihop en hel litteraturhistoria, från Gilgamesh till Ranelid, baserad på de verk och de författare som haft flest läsare, dvs. köpare, för att riktigt kunna uppskatta (i bägge meningarna av ordet) Guillous rätta plats i detta universum på denna marknad. Det låter som en herkulesuppgift, men borde faktiskt inte vara så svårt med tanke på hur bok-, litteratur- och förläggarbranschen ägnats så mycket uppmärksamhet av den akademiska forskningen de senaste decennierna. (Bästsäljarna under franska revolutionen är t.ex. ett ruggigt intressant ämne [det var mycket porr...]).

Jag menar, det är ju jävligt lockade att spekulera hur den sådan litteraturhistoria skulle se ut, redan innan data har kommit in från landets litteratursociologiska centra. Bland förgrundsfigurerna i den svenska efterkrigslitteraturen märks Sigge Stark, Lars Widding och Jan Guillou. Paulo Coelho är Sydamerikas främsta författare någonsin. Barbara Cartland är Himalaya där Shakespeare är en mullvadshög. “Goethe,” säger ni? “Mankell,” säger jag.

Kommentera gärna era egna bidrag till Den Guillouska Litteraturhistorien!

Livstidsordföranden i Pressyltas OFS-kommitte, Jonathan Raban, skriver i LRB om expensesskandalen. Kommittens i all hast sammankallade årsmöte röstar nu för att officiellt antaga denna text som slutordet i denna fråga. Klubbat.

(1) “Hotmailkonspirationen” – använder folk fortfarande Hotmail…?!

(2) “Trotskij” – använder folk fortfarande Trotskij…?!

The controversies surrounding libel law in England are hugely important and wide-ranging and, although the issues are different from the “developing law on privacy”, the two areas overlap in significant respects, not least to do with CFA’s, or no-win-no-fee arrangements. Roy Greenslade writes a very useful column on the subject in the Evening Standard today, well worth reading, not least because it relates Mr Justice Eady’s (rather modest, as it turns out) fears regarding freedom of expression…

Det är, som klyschan säger, “gruesomely fascinating” att se dom gamla klyschorna nu rulla in en efter en: “the wheels are coming off this government”, “on its last legs”, “finished”, “collapsing before our eyes”… Till och med Daily Mail är imponerad av att The Guardian i dagens stora ledare kräver Browns avgång. (Dessutom ett rätt förödande personporträtt av Andy Beckett i G2). (Och Polly Toynbee uppmanade häromdan sina läsare att rösta Lib-Dem i Europavalet!). PMQ för en stund sen var en av de sista scenerna i en nu totalt urspårad melodram, direktsänd på News24… Å, den som vore stringer i dessa dagar!

Jag har skrivit om MI6-renegaten Richard Tomlinson många gånger förut (inte minst på gamla MEDIA-listan, salig i åminnelse): diverse länkar finns här (detta via oundgängliga Cryptome). Det har varit lite tyst kring Tomlinson det senaste året, sådär, men det här med ett plötsligt “Come home, all is forgiven” är sannerligen en “turn up for the books”, som heter…

Mitt råd? I wouldn’t go, son…

Det påminner lite grand om när Stalin om kvällarna, full och ensam, brukade ringa upp Osip Mandelstam och fråga hur läget var? -”Vaddå – polisen förföljer dig?! Nämen, så får det ju för fan inte gå till! Det där ska jag fixa, hörru… Och du, Osip, får du problem med snutarna igen, så ska du bara ringa mig…!”

“The feeling of profound unattractiveness from which he claims to have suffered a couple of years before we met – feelings of short-arsed, physical inadequacy which he novelises time and again – had given way to Byronic magnetism”.

Julie Kavanagh om Martin Amis… Men det är inte det som är SVINBV, utan att hon skrev artikeln “with Amis’s consent and help”…!

Det glupp-glupp-glupp-ljud ni hör i bakgrunden är Amis som drunknar i en bassäng full av byronsk pomada.