För dom av er som kommer ihåg Paul Cocksedges Kinaprojekt (länk 1, länk 2) så kan jag nu presentera ett besläktat projekt från alldeles nyligen, nämligen Fêtes de Lumieres i Lyon 8-12 december. Vad ni ser är en serie electroluminescent sheets i samma vindpust som griper tag i en räkenskapsbok här, en diktsamling med stålarken som i Beijing… Och detta utspelar sig på innergården i en av de allra mest orgiastiskt barocka byggnader som finns: Hôtel de Ville i Lyon, en gräddtårta i porös sten och maktfullkomlig ornamentism… Men visst är det en installation att förundras över… I mörkret såg ingen trådarna, ingen såg hur det var gjort…en total triumf… Lyons borgmästare svimmade av lycka och fick återupplivas med en flaska Ramlösa… Jag själv höll mig i bakgrunden, med en världsvan suck och en faktura som hette Duga…

[Samtliga dessa frågor har rimliga svar. Den som levererar de flesta vinner... tja.. nånting...]

(1) Varför heter Polens parlament samma på engelska som det gör på polska?

(2) Varför finns inte Blackberrymobiler i Sverige?

(3) Varför påstod George Bernard Shaw att ordet “ghoti” uttalas “fish”?

(4) Varför flyttade Galicien till Spanien?

(5) Varför är Irans parlament uppkallat efter tanten som arbetade i kiosken på Styrsö Bratten?

(6) Varför finns inte tomten?

(7) Varför har Jens Christian Brandt bara försvunnit?

(8) Varför dricker ingen punsch längre, när vi har all denna is?

(9) Varför är Kroatiens parlament skapat efter spansk smak?

(10) Varför finns det inga porrtidningar på Island?

(11) Varför stämmer ingenting… överhuvudtaget?

(12) Varför är fönsterglasen frostade på flygplansdass?

(13) Varför är det i parlamentariskt hänseende berättigat att tala om alltings början?

Bengt O har all rätt att peka finger åt UK efter dagens och kvällens händelser. Där Suez var slutet på början, är det här början på slutet för Storbritannien.

David Cameron hade – i alla fall inrikespolitiskt – hittills skapat sig ett renommé som en oväntat skicklig politisk spelare. Och så begår han en sådan här dunderblunder: ett veto utan att att ha en julklapp att ta med sig hem; ett fullkomligt resultatlöst grandstanding…

Den eurofobiska falangen av torypartiet har nu blodvittring, och kommer att kräva omförhandlingar av samtliga traktat, ända tillbaka till Rom, allt medan City of London dör av kontant syrebrist och Frankfurt tar över som gycklarmarknad.

Det var därför särskilt tillfredsställande att läsa, i den nyutkomna LRB, Neal Aschersons recension (betal, men värt det) av Norman Davies’ prisade “Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe” i vars framtida upplagor Storbritannien otivelaktigt kommer att få sitt eget kapitel.

Som det nu är, påpekar Ascherson, handlar boken om UK i precis lika hög grad som ‘Persiska brev’ handlar om Frankrike och ‘Le città invisibili’ handlar om Venedig.

Storbritannien kommer att finnas kvar i folkminnet ungefär som Carpato-Ukraina finns kvar i folkminnet: det vill säga, inte.

Vill bara citera Ascherson/Davies om det napoleonska herraväldet över Europa, för det här är ett ämne jag skulle gett som seminarieuppgift på en historisk fakultet i Helvetet:

In only 12 years, this bunch of Corsican siblings deleted millennia of history, invented gaudy principalities from Warsaw to Madrid, crowned themselves as kings and dukes and generally played the continent like a nation-building computer game (‘Civilisation 6′?). If it hadn’t been for the oceans of blood they spilled, Europe would never have been able to take itself seriously again.

Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?

Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…

Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.

Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…

…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Är det inte så det brukar heta…? Ignore it and it will go away.

Britterna är, enligt Office of National Statistics, förvånansvärt lyckliga, trots… tja, trots allt. Vad gäller “life satisfaction” noterade man hela 7.4 poäng av 10 möjliga. I fråga om huruvida det man “höll på med i livet” var “givande” (worthwhile) låg snittet på 7.6…

(Ursäkta en något brechtiansk poäng här, men den där sista frågan skulle väl också en tiggare på svältgränsen svara ja på…?)

Högst snitt av allt fick britternas tillfredsställelse med sina “personliga relationer” och sitt “mentala välmående”, som båda hamnade på 8.3… Det där sista är särskilt förvånande för oss som bor i Hackney.

… särskilt när den levereras i små fint inslagna paket. Charlotte Church är en populär sångerska med talang för det lättare segmentet av den klassiska repertoaren, vars privatliv ofta fått henne att tumla in bland tabloidrubrikerna. Hon vittnade igår inför Levesonutredningen om pressetik, och berättade hur Rupert Murdoch bad henne sjunga på hans bröllop med Wendi Deng i New York 1999. Gaget skulle bli £100,000, plus ett löfte om att Murdochpressen skulle “lämna henne ifred” (Murdochsidan förnekar detta).

I samband med förhandlingarna om hennes uppträdande bad Rupert Murdoch att hon skulle framföra “Pie Jesu”… Church, så tretton år gammal hon var vid tillfället, undrade om det inte var lite opassande att sjunga en begravningspsalm på ett bröllop…? Men Murdoch ska ha svarat att han inte brydde sig om vad för slags ceremoni sången var avsedd för: “Han gillade den, helt enkelt…”.

Det här är inte bara utsökt nedlåtande om den okultiverade råbusen som vet-vad-han-gillar, det har också kolonialhistoriska ekon: i synnerhet australiensaren som kommer till the mother country och köper upp allt han kan lägga vantarna på, utom bildning och värdighet, för sådant kostar ingenting.

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…