Beryl Bainbridge är död. Hon blev 75. Jag har alltid gillat henne, och hennes böcker, även om jag inte alltid hängde med under de sista åren. “Harriet Said” (1972) och “The Bottle Factory Outing” (1974) är små mästerverk. Så också “Young Adolf” (1978); hon var en av de få som kunde litterärt återskapa en känd historisk situation (Hitler i Liverpool, Titanic, Krimkriget, osv) utan att det någonsin gnisslade anakronistiskt eller falskt. Hur som haver, i samband med “Young Adolf” intervjuade jag henne för Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer, och jag ska spendera en eftermiddags sökning i lådor och boxar för att hitta den, i akt och mening att pdf:a och posta den, pour votre éducation et divertissement. Kom aldrig och säg att Pressylta inte är valuta för pengarna.

… så ska man bara läsa Bengt O:s lysande essä om Sigrid Gillner. Punkt slut.

Fick just reda på att en nära bekant dött, plötsligt, i lördags. Hjärnblödning. Hon hette Linda, vi träffades regelbundet ett par gånger i veckan, och kom utmärkt väl överens. Rolig, smart, storrökare, mager som en kratta, alltid snyggt klädd.

“Livet är kort,” har jag aldrig tyckt. Jag har snarare alltid ansett att det är an elegant sufficiency: “An elegant sufficiency, content, / Retirement, rural quiet, friendship, books, / Ease and alternate labour, useful life, / Progressive virtue, and approving Heaven!” (James Thomson, 1700-1748). Men nu är jag inte så säker längre. Det är nog rätt kort ändå.

Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -”Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.

Laura frågade just vilket lag jag håller på i VM. Som svar ska jag reprisposta vad jag skrev inför Sverige-Englandmatchen förra VM:et, för det är faktiskt inte så dumt som det ser ut.

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar sig så att jag känner Sigrid Rausing…? Dessvärre. En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[Från Pressylta Redux 20 juni 2006: se vidare arkivlänkarna till höger]

Jag har alltid förknippat Wimbledon med helvetesvisioner och eviga, outhärdliga plågor. Nu har det hänt igen. Världens längsta tennismatch, den avbröts igår kväll vid 59-59 i femte set, och återupptas idag på morgonen. Det här är den cirkel av helvetet, rätt nära entrén, där det handlar om tristess, ennui, halvsömn, entropi och självmord. Den befolkas av såna som tycker om att spela poker, såna som vet allt om Andy Warhol, såna som en gång var med i ett vinnande innebandylag. Det är det mediokra på evighets-loop, skådespelskapitalismen satt i system: “matchens” enda värde är dess värdelöshet.

Therese B postade häromdagen en som vanligt stimulerande text om Grace Kelly och hennes otvivelaktiga skönhet, beledsagad av ett slående bildgalleri, dessutom (väl värt ett besök). Therese kallar henne “fruktansvärt vacker”, och det ligger något lite för sant i det epitetet. Jag skulle faktiskt själv inte kallat henne “vacker”. Orden “skön” och “skönhet” ligger närmare till hands för mig, och skillnaden mellan de två orden är naturligtvis då att det förra inbegriper någon form av imperfektion, medan det senare står så nära perfektionen (som alltså går att uttrycka matematiskt) det går att komma.

Det finns ett begrepp man kan använda på Grace Kelly – det har sitt ursprung bland haute-couture-fotografer, tror jag – som heter “deadpan beauty”. (Och, nej, det är med andra ord inte en händelse att man plötsligt kommer att tänka på Buster Keaton när man ser dessa vackra bilder på Grace Kelly). “Deadpan beauties” är summa summarum av en sån där process där man lägger 32 foton på världens vackraste kvinnor uppepå varandra och kommer fram till en medianskönhet, som alltid har något av dödsmask över sig. Alla de geometriska formlerna går att stämma av mot varandra, och resultatet är lika med plus minus noll.

Här finns, menar jag, ingen mystik. Grace Kellys ansikte är på sätt och vis en visuell återvändsgränd: allt man kan veta om hennes skönhet går att titta på, går att sätta fingret på, går att mäta. Det är inte på väg någonstans, inte ens mot det slutliga åldrandet, det såg ju hennes olyckliga död till. Och det är kanske just det som utgör mysteriet..?

Och, för övrigt, det kan hända jag har fel i min kommentar borta hos Therese att en övervägande del kvinnor tycks idealisera detta skönhetsideal. En snabb straw poll bland kvinnliga bekanta under gårdagen resulterade i ett bittert nederlag för stackars Grace. Som vinnare stod i stället Garbo, Dietrich och Uma Thurman i nån Tarantinofilm jag inte kommer ihåg namnet på.

Det bör väl inte komma som nyhet för de flesta att England spelade en blek anemisk hjärndöd 0-0-match mot Algeriet igår kväll. Pressreaktionen är förstås den väntade: “No spark, no spirit, no hope” i The G, tixempel. “Goalless. Guileless. Graceless” i Indy. Vad som är intressantare är egentligen reaktionen bland våra gamla vänner “vanligt folk”, och inte bara dom stackars satar som lagt ut miljarder på Sydafrikaresor och biljetter och som bl.a. såg sig föranledda att bryta sig i omklädningrummet efteråt för en rumble med Beckham.

Hela dagen idag har jag stött på en genuin ilska. Vi står alltså inför en budget nästa vecka – den nya regeringens första – som kommer att skära ner på allt utom sånt som drabbar höginkomsttagare och vapenindustrin. Arbetslösheten ligger runt 2.5 miljoner, och lönerna blir därefter, och momsen kommer att gå upp till 20%. Att i det läget bänka sig framför teven och få se ett dussin överbetalda dussinspelare som inte kan få tummen ur och tänka en enda kreativ tanke under 90 minuters fotbollsspel, som inte ens har talang nog att kunna underhålla oss genom att förlora spektakulärt, det är helt enkelt en jävla förolämpning.

So there.

Historikern Tony Judt skriver på NYRB-bloggen en mycket läsvärd och gripande text om ord, språk och tal, mot bakgrund av den neurologiska sjukdom som drabbat honom och gjort hans talförmåga allt mer nedsatt. När man som Judt växt upp och alltid levt med den nedärvda judiska förkärleken för oändliga samtal, för brinnande debatter och rasande dispyter, är det ett särskilt hårt öde.

Jag vet inte riktigt varför, men det fick mig att tänka på en man jag en gång träffade på en middag. Han var en politisk aktivist från Zimbabwe, och hade genomlevt flera månaders tortyr i Mugabes fängelser, tills han cirka ett år tidigare lyckats ta sig till England. Det märkliga var att han aldrig initierade några samtal under hela kvällen, att han bara talade om han först blivit direkt tilltalad, om man ställt en fråga till honom, till exempel. Det innebar inte att han var särskilt tillbakadragen eller tystlåten eller lågmäld, snarare tvärtom. Det var bara det att han inte kunde påbörja en dialog med någon, inte ens om man kom bra överens och hade känt honom ett tag. Jag fick senare reda på att detta är något väldigt vanligt bland tortyroffer, särskilt under de första åren efteråt. Fast hos en del kan den här förtegenheten tydligen vara livet ut.

På tal om tortyr och smärta och tal och språk: en av de mest omvälvande böcker jag nånsin läst är Elaine Scarrys “The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World” (1985).

Nej, det är inte första april, det här är hur ballt som helst: Jesus brinner upp!