Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Det ena, det andra

Tuesday, Apr 3, 2018

Nu kan man läsa en kortintervju med undertecknad på N&K:s nya website Karlavägen 31. Det ser också ut som jag ska vara med på en “författarträff” på Hedengrens bokhandel i Stockholm onsdag 18/4 kl 17:30, och möjligtvis ska vi ordna något liknande i Göteborg veckan efter. Jag ska bekräfta båda vad det lider. Det enda i recensionsväg jag sett är en liten notis i senaste Journalisten, dock ej nätat.

Från det ena till det tredje. Det står en artikel i dagens The G om det kontantlösa Sverige. Hur är det, måste man liksom ha Swish för att kunna fungera i Sverige? Eller klarar man sig med kortets “blip”-funktion? Eller rent av trycka in kortet + manuell PIN-kod? Jag tycker Swish verkar krångligt att rigga upp, och något bank-ID har jag heller inte (fast jag har en aldrig använd dosa som jag tror är till för sådant).

Om goda råd är dyra betalar jag helst kontant.

Om kläder

Categories: Kulturellt
Sunday, Apr 1, 2018

Min blick föll på en rubrik i nya LRB som jag inte alls tyckte såg särskilt lovande ut: “What does she think she looks like?” Men så började jag läsa Rosemary Hills föredrag (man kan också lyssna på det) och fann det helt fascinerande. Så mycket som jag var skamligt okunnig om, bl.a. varför knapparna på kvinnokläder knäpps till vänster och manskläder till höger. För att inte tala om Virginia Woolfs idé om frock consciousness som leder Hill in på dess många litterära manifesteringar. Mycket läs- och hörvärt.

Glad påsk!

Thursday, Mar 29, 2018

Nej, jag har inte heller sett till några recensioner. Jag kan bara tolka det som att kritikerkåren är förstummad av hänförelse. Man finner inte orden, helt enkelt. Med ett enda undantag: en notis i Örgryte-Härlanda Stiftstidnings nya nummer. Jag saxar:

Bok-Nytt

London: en berättelse om en stad
Gunnar Pettersson
Natur & Kultur
371 s.

För en bok som utger sig handla om Lunden så har denna 371-sidiga volym uppseendeväckande lite att säga om denna vår ”stad i staden”. Jovars, ”Göteborg” omnämns från tid till annan, och det får man väl som läsare vara tacksam för. Men inte med ett ord ids författaren beröra så till den milda grad centrala geografiska och arkitektoniska företeelser som Örgryte, landshövdingehusen, Härlanda fängelse eller Eugen Thorburns 45 meter höga vattentorn på Platågatan. Låter det perverst? Se då till exempel hur Pettersson ägnar ett helt kapitel åt idrotten, men tiger som muren om Överåsvallen. Han droppar namn så de står som spön i backen, men inte ett enda av dem är Tomas von Brömssen. Här har helt enkelt ett gyllene kulturhistoriskt tillfälle gått sorgligt förlorat, och det smärtar att se ett anrikt och respekterat bokförlag som Natur & Kultur så fördomsfritt släppa igenom detta hafsverk till bok.

– Hedvig Eleonorasson, kulturen

Senaste nytt…

Categories: Kulturellt
Tuesday, Mar 27, 2018

…är inget nytt alls! Jag har i alla fall inte sett nånting på min rundvandring i svenska medier, men enligt säker källa beror detta på att det är torsdag som är N&K:s recensionsdag, inte tisdag. Jag trodde inte man hade recensionsdagar längre, men vi får kanske återkomma om ett par dagar.

Under tiden får jag meddelandet att förlaget riggat upp en ny hemsida för sin aktuella allmänlitteratur, kallad Karlavägen 31. Där ska omsider komma en kort intervju angående boken.

Böckernas värld

Monday, Mar 26, 2018

Jag ger ut två böcker den här våren. Eller ja, den ena har jag inte skrivit, i och för sig. Men jag ger ut den, tillsammans med min bror Olof. Vår far Sven skrev nämligen en roman strax efter att han gått i pension på 1980-talet, ‘Att öppna ett fönster mot dåtiden’. Jag hoppas det går att läsa på omslagets baksidestext vad den handlar om.

Jag ska så småningom lägga upp en separat sida om romanen här på Pressylta, inkluderat en länk där man ska kunna ladda ner den gratis som ebok från Mölndals Hembygdsförening. Det är en klassisk coming-of-age-roman med skarpt tecknade bilder och figurer, jag kan varmt rekommendera den.

Den jag skrivit alldeles själv är alltså ‘London: en berättelse om en stad’. Om man följt mig här på bloggen så har ju sagan om den här boken lite av ‘Från ax till limpa’ över sig… Den har tagit sin tid.

Den finns i handeln sedan förra veckan, vad jag förstått, men ännu har jag själv inte kunnat lägga fingrarna på ett ex – jag får väl skylla på Postnord eller nåt. Ändå vågar jag påstå att den är jävligt bra! I morgon tisdag 27/3 är recensionsdag, så i den mån några sådana inflyter kommer jag att länka till dem (och kanske vid behov kommentera dem…) Ser ni något omnämnande jag kanske missat får ni gärna tipsa.

Jag kan tyvärr inte komma till Sverige i och med utgivningen, men jag har en Stockholm-Göteborgsresa inplanerad till andra hälften av april och hoppas kunna träffa några av er då. Håll korvarna varma tills dess!

Desertörer och annat folk

Monday, Mar 19, 2018

Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.

Platon, Symposium +

Categories: Kommunism
Friday, Mar 16, 2018

Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.

———-

PS – Är inte helt klar över varför jag la upp det här citatet, bortsett från att jag alltid tyckt det ganska omtumlande. Dock: några relaterade nyliga texter att läsa är Pankaj Mishras ‘The Crisis of Modern Masculinity’ ur dagens The G, och Amia Srinivasans ‘Does anyone have the right to sex?’ ur senaste LRB. Och så detta.

Blandade nyheter

Categories: Uncategorized
Tuesday, Mar 13, 2018

* Trump har utnämnt en krigsförbrytare till chef för CIA.

* Hal, datorn i ‘2001: A Space Odyssey’, kunde pratat cockney. Gillar. “Dive, fark’s sake, this natter’s gowing tits-up…”

* Arsenal kommer att vinna Europa Cup, segla vidare till Champions League nästa säsong och vinna den, Wenger avgår vid kontraktets slut juni 2019 och får en läktare uppkallad efter sig.

Everyone’s happy.

Dagsutflykt

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Mar 7, 2018

Skam till sägandes var gårdagen första gången på cirka tjugofem år som jag befunnit mig någonstans norr om London. Vi begravde min gamla vän Geoff Moore i Hereford i West Midlands, närmare bestämt i den vackra Wye Valley nära gränsen till Wales. Herefordshire har bland de lägsta befolkningstätheter av alla engelska grevskap (jämte Northumberland, kan jag tänka mig). Och det kändes verkligen så.

Men det där med att det var så länge sen jag åkt norrut kom som en liten chock på tåget upp, när jag kom att tänka på det. Jag är fasansfullt obildad om det övriga England, faktiskt, bortsett alltså från de södra delarna. Jag har litet eller inget hum om hur det ena förhåller sig till andra på kartan. Var börjar och slutar Midlands? Varför sägs Manchester ligga i “norr”?

En del annat kom som välkomna bekräftelser. Industrialismens intrikata transportsystem via floder och kanaler finns i mycket fortfarande kvar. Tåget stannade vid “Malvern Hill”, där vattnet kommer ifrån. Och “Droitwich Spa” – saltet! Som man säger:  I need to get out more… Fram mot kvällen fick jag lift ner till Oxford och därifrån tåget hem. Bilresan gick genom ett av Englands mest pittoreska områden, Cotswolds, men det var ju becksvart så jag såg inte ett dyft. Vilket jag tyckte var helt rättvist, under omständigheterna.

4 of 214« First...23456...102030...Last »

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004