Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

London: Undvik tuben!

Categories: London uppdatering
Wednesday, Jan 9, 2019

(Londonboken sid 71ff) Herrejösses, där här är t.o.m. allvarligare än jag trodde när jag skrev boken. Länken här. Promenera på smågatorna bakom trafiklederna. Cykla inte. Ansiktsmask en bra idé. Gå helst inte ut. Titta på vykorten i stället. Vi kommer alla att dö någon gång. Men varför så här?

Mera nytt ur husorganet

Wednesday, Jan 9, 2019

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.

Ouch…!

Categories: Kulturellt
Tuesday, Jan 8, 2019

Till skillnad från inkompetenta chefer som någon måste betala för att bli av med, så är Frostenson åtminstone utan tvivel en kompetent poet. När det gäller “svenska språkets renhet, styrka och höghet” kan hon springa i cirklar kring Akademiens tre nyinvalda ledamöter (som må ha andra meriter, men vars inträdestal tyvärr var bitvis plågsam läsning för en stilistiskt och grammatiskt känslig själ).

Detta från Malte Persson i dagens Excessen. Parenteser kan döda.

Diverse Brexit

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Jan 8, 2019

Och det kommer ju att bli en hel del i det ämnet under kommande månader…

* Fintan O’Toole lika bra och sylvass som vanligt i Irish Times i dag om det politiska våldet som det behandlas i engelsk diskurs och som det ligger strax under ytan i irländska (och nordirländska) medvetanden.

* Många kommentatorer menar nu att det troligaste som kommer att hända är att May som väntat förlorar omröstningen nästa vecka. En hel del beror i och för sig på hur stor röstmarginalen blir, men sannolikt kommer hon då att begära en förlängning av Artikel 50 med tre månader (till 29 juni) vilket EU väntas gå med på*. Tiden kommer hon att använda till att antingen presentera ett nytt WA för parlamentet (man kan inte lägga fram samma dokument för omröstning mer än en gång) eller mer långtgående förberedelser för en no-deal Brexit.

* Dessa “förberedelser” i nuläget kan kategoriseras antingen som idioti eller fars. Chris “Failing” Grayling, transportministern, “organiserade” en exercis i helgen för att se hur långtradare skulle kunna parkeras på Marston airport i Kent i väntan på att köerna till tullen i Dover skulle lättas. De använde 89 långtradare när en motsvarande situation i verkligheten skulle krävt c:a 10 000. Som nån sa på Twitter: det är som om Beckett skulle skrivit manuset till ‘Smokey and the Bandit’…

* Channel 4:s dokudrama igår kväll ‘Brexit: The Uncivil War‘ (manus av den i dessa sammanhang erfarne James Graham) har fått ordentligt med kritik, bl.a. av Lucy Mangan i The G här. Jag har inte sett den själv ännu, men det bådar inte gott…

* Fotnot: En del menar att EU bara kommer att gå med på förlängningen om tiden används till antingen en andra folkomröstning eller nyval, ska sägas.

The G och finanserna +

Categories: Brittiska medier
Saturday, Jan 5, 2019

Chefredaktören Katharine Viner skriver ett brev till lösnummerköparna idag (hittar ingen länk, sorry) med tack för stödet och för att vi “litar på” tidningen. Yes, well… (se gårdagens post) Hon beskriver The G:s finansiella situation som “…we are on path to financial sustainability” och det tycks de flesta observatörer hålla med om, till skillnad från ett par år sedan när läget var mycket mer prekärt.

Men det är också en fras som berättar en alltför konkret historia om fallande upplagor och annonsintänkter, parat med stigande produktionskostnader och dyr undersökande journalistik. Än så länge håller man fast vid “arvet från Alan Rusbridger” och vägrar införa betalvägg, medan man ganska framgångsrikt rekryterar betalande “medlemmar” över hela världen, inte minst i USA (medlemsantalet där sköt kraftigt i höjden samma dag som Trumps installation!)

Så kommer då Viners slutkläm. Lösnummerpriset går upp nästa vecka, “för första gången på tre år”, från £2 till £2.20 på vardagar och från £2.90 till £3.20 på lördagar. Systertidningen Observer (just nu £3) kommer förmodligen att annonsera en liknande höjning i morgon. Och det är här man börjar skönja början på slutet för papperstidningen. Jag har i och för sig en bit kvar till min egen smärtgräns för lösnummerpriset, men jag tror inte man kan fortsätta med särskilt många fler höjningar i framtiden.

Bör man sörja papperstidningens kommande frånfälle? Egentligen inte. För mig är det nog mer en fetisch än något annat. Min morgon måste bestå av två koppar kaffe (ingen mjölk, tack) och en prasslande tidning, annars blir dagen fel. Men så har jag märkt att dagen ofta blir fel lik förbannat.

+ Mycket riktigt, Observerpriset höjs till £3.20 från nästa vecka. Samma prisläge som lördags-Guardian, alltså, vilket verkar rimligt med tanke på att den senare är så mycket större till omfånget i fråga om bilagor.

The G och tystnaden

Categories: Brittiska medier
Friday, Jan 4, 2019

Glenn Greenwald må numera ha sin egen agenda, särskilt vad gäller The Guardian, men hans redogörelse i The Intercept för eftermälet till The G:s Manafort/Assange-historia för några veckor sedan är utan tvekan både förvånande och oroväckande. Det är en historia med massor av glapp och luckor, namn på medarbetare som försvinner, brödtext som ändras/mildras allt eftersom kritiken kommer, och de bryr sig inte ens om att blåneka, bara tiger som muren. Vad är första lektionen i kursen “Communication 101”? Erkänn omedelbart att det här var ett klaver och att man just trampat i det. Sträck upp händerna: “vi kommer att lära av detta, se över våra rutiner” bla-bla-bla. Men inte detta.

Statusjakten

Wednesday, Jan 2, 2019

Det har varit – och är till viss mån fortfarande – lite fram och tillbaka med vad som ska hända med EU-medborgare i UK efter Brexit. Mycket därför att ingen förstås vet vad som kommer att ske den 29 mars kl 23:00.

Men om det nu blir en deal av något slag så kommer alla EU-medborgare, med några undantag, att få ansöka om s.k. settled status. Det gäller framför allt de som är här p.g.a. den fria rörligheten: en blankett att fylla i, förmodligen några bevis på att man betalat skatt och har ett National Insurance number, plus en avgift på £65.

Undantagen är irländska medborgare och de som har Indefinite Leave to Remain (ILR), alternativt Indefinite Leave to Enter (ILE), antingen i form av en stämpel i passet eller ett brev från Home Office. Dessa behöver överhuvudtaget inte ansöka om settled status, men kan göra det om man så föredrar. Det är detta som gäller mig: jag har en ILR-stämpel i ett gammalt pass. Pust, liksom.

Om UK däremot skulle krascha ut ur EU i en no deal så blir situationen mer komplicerad, särskilt för de som är här via den fria rörligheten. Ingen verkar veta (som med så mycket annat) vad som kommer att hända. Vad gäller min egen situation i sådant fall så sitter jag nog ändå ganska säker, vad jag hittills fattat.

En klok människa sa till mig för inte så länge sedan att om Home Office skulle ifrågasätta, eller försöka dra in, ens ILR så skulle det förmodligen strida mot internationell rätt. Det rör sig om internationella konventioner och protokoll, snarare än om enbart UK/EU. Och det låter ganska rimligt, i mina lekmannaöron.

Men osäkerheten finns alltså kvar, i allra högsta grad. Ens känsla av hemhörighet – a sense of belonging – har rubbats i sina grundvalar. Man borde ju inte ens behöva konstatera att man “nog sitter ganska säker”, eller att man hör till de undantag som inte kommer att påverkas något särskilt, eller att man överhuvudtaget belönats med någon slags jävla “status”.

Man vet ju att många britter – i personliga möten, i pressen, på sociala medier – uttrycker grav pinsamhet och kokande ilska över hur EU-medborgare såväl som immigranter i allmänhet behandlats av regeringen under Brexitprocessen. Vi har bl.a. kallats för queue-jumpers, att vi “utnyttjar” och “drar fördel av” EU och våra medborgarskap.

Jag skulle faktiskt också känt mig pinsam och arg, om jag vart som dom. I feel their pain, som det heter.

2019: “Thy hand, great Anarch!”

Categories: Kulturellt
Monday, Dec 31, 2018

The Triumph of Dulness

In vain, in vain,—the all-composing hour
Resistless falls: the Muse obeys the Pow’r.
She comes! she comes! the sable Throne behold
Of Night Primeval, and of Chaos old!
Before her, Fancy’s gilded clouds decay,
And all its varying Rain-bows die away.
Wit shoots in vain its momentary fires,
The meteor drops, and in a flash expires.
As one by one, at dread Medea’s strain,
The sick’ning stars fade off th’ ethereal plain;
As Argus’ eyes by Hermes’ wand oppressed,
Closed one by one to everlasting rest;
Thus at her felt approach, and secret might,
Art after Art goes out, and all is night.
See sulking Truth to her old cavern fled,
Mountains of Casuistry heaped o’er her head!
Philosophy, that leaned on Heav’n before,
Shrinks to her second cause, and is no more.
Physic of Metaphysic begs defense,
And Metaphysic calls for aid on Sense!
See Mystery to Mathematics fly!
In vain! they gaze, turn giddy, rave, and die.
Religion blushing veils her sacred fires,
And unawares Morality expires.
Nor public flame, nor private, dares to shine;
Nor human Spark is left, nor Glimpse divine!
Lo! thy dread Empire, CHAOS! is restor’d;
Light dies before thy uncreating word:
Thy hand, great Anarch! lets the curtain fall;
And Universal Darkness buries all.


Alexander Pope, The Dunciad (1728-1743)

“Joyous comparison”

Categories: Kulturellt
Saturday, Dec 29, 2018

En liten nyårsenkät, om ni inte har något annat för er. Detta från vännen Frank, som nyligen mailade mig dessa två versioner musik under ovanstående rubrik. Det handlar om ‘Bach’s Harpsichord Concerto no. 1 in D-Minor BWV 1052’, den ena spelad på piano av Helene Grimaud, den andra på cembalo av Jean Rondeau.

Många intressanta frågor kommer med i spelet här. Det viktiga är att man lyssnar igenom båda till slutet, för det är så mycket som händer ju längre in man kommer. Frågan är alltså: vilken version föredrar ni?

Obs: Ljudkvaliteten hos Grimaud är inte lika bra som hos Rondeau.

?!?!

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Dec 28, 2018

Nyuppsatt affisch på busshållplatsen om hörnet. Frestad att tro det har något med Brexit att göra.

4 of 229« First...23456...102030...Last »

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004