Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Åter till vardagen

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 6, 2019

Även om det är helgdag idag, May Bank Holiday, en av de tystaste dagarna på året. Inte ens särskilt många fåglar syns till.

En kort uppdatering kanske är på sin plats. Vet inte om det stått något om detta i svenska media, men det var lokalval i förra veckan: främst landsortskommuner i England och Nordirland. Tories gjorde ett katastrofval och Labour i princip lika dåligt (bakgrund och siffror på Wiki här). Nu diskuteras det ju alltid till vilken grad man kan översätta lokala valresultat till nationell politik, men visst hade Brexit med saken att göra, det vore ju konstigt annars. Och då är det anmärkningsvärda att det gick så dåligt för de två stora partierna, medan Remain-partierna – LibDems, Greens och oberoende – gjorde överraskande bra val, med rejäla uppåtsiffror.

Under tiden rapporteras det att förhandlingarna mellan Tories och Labour om en gemensam Brexitdeal står nära en överenskommelse, baserad på en tidsbegränsad tullunion, lite russinplockande vad gäller enskilda marknaden, workers’ rights garanterade, osv. Problemen med en sådan eventuell deal är tre till antalet: kommer den att underkastas en ny folkomröstning (högst osäkert), kommer underhuset att rösta igenom den (säkert nej), kommer EU att gå med på den (säkert nej). Matthew d’Ancona i dagens The G är skeptisk, milt uttryckt, och det med rätta, syns det. Vi har i princip inte rört oss ur fläcken.

Eller med ett lämpligt uttryck från andra världskriget, SNAFU: Situation Normal All Fucked Up.

Ett PS om hår

Categories: Uncategorized
Sunday, May 5, 2019

Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.

Tiden går…

Saturday, May 4, 2019

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

50-talet

Friday, May 3, 2019

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.

Kulturell appropriering

Categories: Kulturellt
Monday, Apr 29, 2019

Om det nu heter det på svenska… Jag har alltid varit lite ambivalent i det här ämnet och jag tycker Ash Sarkar idag har vettiga resonemang i frågan. Handlar det till slut om kolonialism eller bara “sad try-hards”? Det är frågan man nånstans måste försöka avgöra, menar hon.

Egentligen handlar det om raka motsatsen till Zappa i GAIS-tröjan: kvalitet dras ju till kvalitet. Jag tycker för det mesta att kritiken mot appropriering är skitprat: att manliga författare inte bör porträttera kvinnor (annat än i förbifarten, så att säga) och vita d:o ska inte försöka beskriva svarta människors erfarenheter, osv. Det är som om Franz Kafka skulle sagt ”Jag vet ju inget om hur det är att vara skalbagge, så jag tar och skriver en deckare i stället”, eller som om Flaubert skulle valt att skriva ”Monsieur Bovary”. Absurt.

Mer ambivalent är jag exempelvis kring approprieringsdebatten i Tyskland (den gäller framför allt filmskapare) där ena sidan säger att enbart f.d. östtyskar kan och bör porträttera livet i det forna DDR, medan motsidan säger ”Absurt!” Och det är ju absurt, på sätt och vis, för med generationernas successiva utdöende skulle det till slut inte förekomma några böcker/filmer alls om Östtyskland.

Men jag tycker ändå de förra har en poäng, inte för att det handlar om DDR i sig utan för att det handlar om den mycket speciella, och för utomstående på många vis unimaginable, typ av diktatur som rådde där – delvis i sina uppenbara, fysiska manifestationer men framför allt i hur östtyskarna internaliserade diktaturen. Det är det som är något av det mest fascinerande när man läser om den tiden, men på samma gång är det naturligtvis en internaliseringsprocess som rimligen inte går att förstå på djupet om man inte upplevt den eller sett den på nära håll.

Däremot kan jag tänka mig en mer direkt kritik mot andra approprierade uttrycksformer, särskilt kläder, frisyrer, språk, mat och liknande. Ni kommer ihåg Mannerströms “chicken curry”…? Något liknande hände med Jamie Oliver nyligen när han försökte laga något som hette “jerk rice”, som ingen västindier någonsin hört talas om. Men ta också något sådant som vår nya kulturminister Amanda Lind och hennes dreadlocks. Jag har sett att hon kallats “hippie” och annat, men har det hörts några röster om just detta med kulturell appropriering? Kolonialism eller bara “a sad try-hard”? Hade detta hänt här över tror jag åtminstone det skulle blivit, tja, “debatt”.

Det är, som Sarkar antyder, ett sånt där ämne som både kan vara fullkomligt, plågsamt irrelevant samtidigt som det kan ha den djupaste historiska, kulturella och politiska betydelse. Om man vill ha reda på vilket det handlar om bör man alltså i första hand fråga dem som blivit approprierade.

Kommentar överflödig

Categories: Kulturellt
Sunday, Apr 28, 2019
Göteborgs konserthus 1974 (h/t @Joe8Bit)

Konservatismens nedgång II

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Apr 27, 2019

Jag berörde mest publicistik i den förra posten. Men en annan viktig källa till konservativ ideologiproduktion har förstås alltid varit den akademiska sfären. Detta är något jag bara ska nämna här helt kort, för jag är inte särskilt välinformerad om hur utvecklingen gått inom det här området under senare år. Men det kan vara värt att hålla i tankarna i sammanhanget.

Den sfären innefattar naturligtvis Oxbridge, generellt, men i synnerhet Oxford. Och då menar jag heller inte nödvändigtvis ett ämne som PPE (Politics, Philosphy, Economics) dvs den politiska, karriärdanande akademiska vägen, för den tenderar att premiera ett nervöst iakttaget status quo, i motsats vad man lite löst kan kalla tradition.

Konservativa tankeströmningar har snarare producerats i ämnen som historia, filosofi och litteraturvetenskap. Och där har Oxford traditionellt, och tills alldeles nyligen, varit allergisk mot idéer över huvud taget, dvs ett av konservatismens mest varaktiga kännetecken. Detta till skillnad från Cambridge där man varit mer öppen för teoribyggen, kanonskapande och oliktänkande. Terry Eagleton beskrev det träffande en gång, just vad gäller litteraturkritiken, och han gjorde det av egen erfarenhet:

Official Oxford English wasn’t opposed to theory specifically: it was darkly suspicious of ideas as such, of which such theorising was simply an extravagant specimen. Literary works consist of feelings and images, not of abstractions. The very institution of literature was thus an implicit critique of political extremism. The sensuous particularity of the text acted as a curb on cerebral flights of utopian fancy, while its delicate interweaving of attitudes challenged any too partisan position. Postgraduate students who were informed by senior members of the Oxford faculty that their work contained a large number of ideas soon became aware that this was not intended as a compliment. It was that other place [Cambridge], inhabited by bolshie ideologues like Leavis, Empson, I.A. Richards and Raymond Williams, which set the pace as far as concepts and critical procedures were concerned, and which engaged in such superfluous pursuits as reflecting on why one was studying literature in the first place. Oxford people just read the books and said whether they liked them or not. The controversy over structuralism in the 1980s could only have erupted at Cambridge, given that most of Oxford had no idea what it was.

(Ur en recension i LRB av D J Taylors The Prose Factory: Literary Life in England since 1918. Den ligger bakom betalvägg; länk här)

Konservatismens nedgång

Friday, Apr 26, 2019

Det skrivs ju en hel del om Konservativa partiets nedgång och eventuella sönderfall, hur det gått från the natural party of government till det onaturliga partiet för allt annat än splittring och charlataneri. Detta, i princip, i kölvattnet på Brexit, men grogrunden har ju funnits länge, kanske t.o.m. går att spåra till Thatchers fall och blairismens hegemoni under de följande åren.

Men den här nedgången går att se inte bara partipolitiskt, utan också vad gäller den konservativa “debatten”, det som faktiskt brukade vara en någorlunda trovärdig och respektabel diskussion om konservativa värden och politik allmänt. Det påminner lite grand om debatten i Sverige om Axess och Johan Lundberg kring 2012, där jag engagerade mig mycket perifert (skriv bara “Johan Lundberg” i sökrutan).

Jag var, trots alla mina politiska instinkter, positivt inställd till vad Lundberg försökte åstadkomma, vad jag kallade en “kompetent konservatism” i det svenska offentliga samtalet som länge hade fattats, och fattas väl fortfarande. Jag tyckte bara Lundberg misslyckades totalt, genom att tolka det via skribenter som Theodore Dalrymple och Roger Scruton, och med en definition av konservatism som var ungefär hundra år för gammal.

Det märkliga är alltså att en liknande inkompetensprocess har ägt rum här. Man klänger sig mer och mer desperat fast vid vad som borde vara arvet efter Thatcher men sällan är det. Polariserat, skränigt, intellektuellt undermåligt, mer än värt att ignorera (vilket det alltså inte var förr i världen). Se bara på Spectators nedgång under senare år.

Spectator brukade vara en högst läsvärd tidning varje vecka (jämte New Statesman) som nu gått ner sig i allmän tjurighet och traspolemik, à la Toby Young och Rod Liddle, liksom “Greta-Thunberg-är-bara-ett-barn-och-hennes-mamma-var-med-i-Eurovision”-nivån. Likadant med TLS, som jag i och för sig inte läser varje vecka, men där brukade ofta finnas intellektuellt hållbara resonemang om konservatismens väsen, som jag tycker mer och mer sällan syns till.

Det har blivit respektabelt för konservativa debattörer att inte ens längre låtsas framstå som seriösa. Det kan ha med sociala medier och clickbait-kulturen generellt att göra, visst, men det måste också gå djupare än så, rakt ner i det konservativa projektet som sådant. Johan Lundberg skrev när det begav sig:

“Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden”.

Jo, det må vara ett gammalmodigt resonemang, t.o.m. i strikt konservativa termer – särskilt med Thatcher och nyliberalismen i tankarna – men inte ett enda led av detta finns ju kvar i verkligheten, syns det mig, splittrade som de är (grovt uttryckt) mellan populistisk disaster capitalism och en vällingcentrism av sådan timiditet att få kommer ihåg att rösta på dem när det väl gäller. Det finns inget uttrymme kvar för tanke, allra minst nytänkande.

Too much information

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 24, 2019

Eller Two much information

(1) Jan Myrdal om sitt sexliv. Jag menar, verkligen, don’t go there. Trehundranittionio sidor. Var det ingen alls på Norstedts som… sa nåt?

(2) Bret Easton Ellis gnäller om Twitter. Under titeln White. Återigen ett respektabelt bokförlag, på vilket en andäktig tystnad härskat.

Assange/Mueller

Categories: Uncategorized
Saturday, Apr 20, 2019

Om nu någon skulle ha ens ljumma känslor kvar för Julian Assange. Det här i Daily Beast, i kölvattnet på Muellerrapporten, är förödande och skamligt.

4 of 237« First...23456...102030...Last »

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004