Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Henshall Street – The Cast (3) The End

Categories: London uppdatering
Wednesday, Oct 31, 2018

Och Så Har Vi Ju Då Maeve, Ack Ja. Maeve är liten och rund och går långsamt, hon är säkert inte mer än femtio. Maeve är också den enda i ensemblen jag känner lite grand, jag hjälpte henne hem i ösregnet en gång. Ibland hejar hon på mig, oftast inte. Medan hon går ner för gatan pratar hon alltid väldigt högljutt (hennes dialekt är en West Country burr) med en inbillad samtalspartner och försäkrar dem att hon alltid tar sina mediciner när hon ska och att hennes socialarbetare är så snäll, så snäll. Maeve promenerar omkring lite hur som helst. Hon brukar få en gratis kopp te på puben vid femtiden.

Kvinnan Som Verkar Vara På Väg Utomlands. Jag har nämligen aldrig sett henne utan att hon drar på en resväska, typ kabinstorlek. Hon är liten till växten, strax över femtio kanske, verkar ha bråttom, klädd i svart cape, svarta byxor, svarta boots. Hennes (svarta) hår är burrigt på ett sätt som brukar signalera “Jag sysslar med konstnärliga ting”, vilket understryks av att hon också har sina glasögon i ett snöre om halsen. Nej, förstås inte på utlandsresa, inte så här var och varannan dag. Men vad har hon i resväskan? Det enda jag kan komma på är att hon är frilansande sminkös och har sina burkar och grejer i den.

Han Som Verkar Veta Allting, Men Som Verkar Skita I Allting. Så ser han ut, i alla fall, i mina ögon. Bra över sextio, sparsamt med hår där uppe, täckjacka nu när det är kallt. Fårad, är nog ordet, vad gäller fejset. Han hållning kunde varit bättre, hans skor lite nyare. Yrkesmässigt kan jag inte riktigt placera honom. Kanske statstjänsteman med förtidspensionering p.g.a den där historien om trafikkontraktet, med pengarna som försvann till Jersey. Eller en f.d. rektor för en högstadieskola där “allt det där” hände. Det finns i alla fall någon oavslutad historia här. Han har ofta en tidning under armen. Men har inte bråttom.

Henshall Street – The Cast (2)

Categories: London uppdatering
Tuesday, Oct 30, 2018

Mannen Som Alltid Pratar Så Förbannat Högt I Mobilen. Så högt att jag faktiskt hör vad han säger här inifrån lägenheten, fast det är inte engelska han pratar, möjligen turkiska. Han är rätt kort och satt, och har utan undantag en blekgul nylonskjorta på sig, rätt dåligt nerstoppad i byxorna. Antingen har han massor av blekgula nylonskjortor eller också tvättar han den aldrig. Jag förstår inte varför en del, särskilt män, pratar så förbannat högt i sina mobiler. Det är väl bara att dra upp volymen om man inte hörs? Eller är det något slags maktspel gentemot den man samtalar med (eller samtalar mot, snarare)?

Killen Som Har På Sig De Mest Färgglada Kläder Han Kan Hitta. Han har långt hår, är väl 20-25, rätt lång och smal. Knallgula snickarbyxor. Tröjor och skjortor som liksom är bortom Hawaii. På huvudet någon slags röd eller rosa scarf. Alltid olika strumpor på var fot, alltid våldsamt mönstrade, och så svartvita flip-flops. Han är helt enkelt inkarnationen av The Fashion Student from Hell, och det oavsett vad han egentligen sysslar med, för det vet jag inte. Men jag undrar om han tänkt över själva effekten, dvs att extremt färgglada människor alltid tycks bära inom sig något väldigt, väldigt grått.

Mannen Som Borde Vara Mafioso. Men det är han nog inte. Kortväxt, kring 60, smärt, ser vältränad ut. Och ständigt ursnygga kostymer, ofta blanka; skjortor antingen vita eller diskret färgade, alltid stram slips; blankpolerade skor. Hans uppsyn är bister, för att inte säga aggressiv. Hans blick irrar hit och dit, som om han söker eller är på vakt mot något. Eller någon. Han går snabbt och målmedvetet. En gång satt han framför mig på 38:ans buss och gick av vid Islington Green och direkt in på Tesco – för att köpa mat? Lottokupong? Manövern sa mig ingenting om honom. Och det kanske var meningen.

Filter, Skandiamannen, Gunnar Wall

Sunday, Oct 28, 2018

Filterartikeln om Skandiamannen som Olof Palmes mördare har blivit utökad till bokform. Författaren Thomas Pettersson väljer att kalla den “Den osannolika mördaren”, en titel som kanske är lite bättre än han avsåg. Boken har tydligen inte fått så mycket uppmärksamhet i pressen, men som väntat har Gunnar Wall nu gett den avsevärt med utrymme på sin blogg. Och det är en – lika väntad – kirurgisk nedmontering av hela teoribygget, från utstämplingstiden till hans påstådda roll som “den stirrande mannen” vid Grand och, inte minst övertygande i mina ögon, en påstått våldsbenägen personlighetsprofil som inte alls verkar stämma överens med vad vi vet om honom.

Inte minst märkligt i allt det här, som Gunnar W också påpekar, är hur Filters chefredaktör Mattias Göransson hundraprocentigt gått i god för Petterssons teori. Skandiamannen är Palmemördaren, punkt slut, end of, diskussionen avslutad. Han har alltså övergivit utgivarens traditionella roll som positivt inställd men i grunden neutral förmedlare av en mordteori och i stället satt Filters hela, och avsevärda, prestige på att Skandiamannen är den skyldige. Det är ett ställningstagande som liknar ett slags journalistiskt box-ticking: Thomas Quick/Hannes Råstam? Tick. Schibbye/Larsson? Tick. Palmes mördare? Tick. Det är minst sagt våghalsigt, kanske fatalt.

Henshall Street – The Cast (1)

Categories: London uppdatering
Friday, Oct 26, 2018

Det går förbi en massa människor på Henshall Street utanför fönstret där jag sitter och jobbar. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är det en gata mest är till för. Jag skulle sagt att majoriteten är busschaufförer, för just här går de av och på sina skift, och de har en liten lokal om hörnet med kaffe/te-maskin och biljardbord. Men det finns en del återkommande karaktärer, som jag inte alls känner personligen men som kanske borde förevigas i några ord. Möjligen en återkommande serie.

Kvinnan Som Har Skype-Sex Med Sin Pojkvän På Lunchrasten. Hon är väl i 35-40-årsåldern, jag har för mig hon ser lite rysk ut, kallar henne i andanom Ludmila. Hon kommer ut varje vardag från Leroy House, kontorshuset mitt emot, precis sju minuter över ett och sätter sig på muren till parkeringsplatsen utanför. Nej, om det är hennes pojkvän eller sex de pratar om vet jag uppriktigt sagt inte. Men skypar gör hon, för jag har sett en skymt av mobilen när jag råkat gå förbi någon gång. Jag önskar Ludmila all lycka och välgång.

Gubben Som Klär Sig Som En Tioåring (Och Frun Som Inte Säger Något Åt Honom). Han måtte vara minst sjuttio, vitt hår, enorm mage och stapplar fram när han går. Han är sinnebilden för En Gammal Gubbe. Om det inte vore för kläderna han har på sig: såna där låga, kritvita löparskor utan strumpor; ärmlösa, glittriga basketbolltröjor; en sån där liten Adidas axelväska; och – värst av allt – såna där snörda träningsbyxor som slutar halvvägs ner för vaden. Han ser inte klok ut. Hans fru klär sig helt normalt, rätt snygg och parant, men hon har uppenbart inget att invända mot gubbens regressiva, infantiliserade klädval. Eller också har hon det, men vågar inget säga.

Kvinnan Som Alltid Läser En Bok Medan Hon Går. Det slår nästan aldrig fel, varje dag, antagligen på väg till jobbet, kanske 40, något rundlagd, håret i en grånande hästsvans. Det där med att läsa en bok medan man går tycker jag alltid verkar lite riskabelt, särskilt med trottoarbeläggningarna som de brukar vara i den här stan, de är ju rena hinderlopp i sig. Men hittills har hon klarat sig oskadd. Man undrar ju också vad hon läser som är så gripande? De verkar oftast, men inte alltid, vara pocketböcker. Man vill ju gärna tro att det är Engels ‘Anti-Dühring’ eller e e cummings ‘Collected Poetry’, men är kanske bara romanser. Eller ja, bara och bara… Jag kanske borde fråga henne någon gång.

Tre att-satser

Categories: Språk
Thursday, Oct 25, 2018

Ett snabbt genomfräsande av svenska tidningsrubriker igår visade på ytterligare tre ord jag aldrig sett förut.

Att topsa. Jag har nu googlat betydelsen, men var kommer det ifrån? Är det bomullspinnen som heter nåt på “tops”?

Att fota. Att ta ett foto, alltså. Har detta funnits länge?

Att yoga. “Har du inte yogat färdigt ännu?” Låter mer barnspråk än något annat.

Noch einmal Brexit

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Oct 23, 2018

Det fanns många skäl att, som jag, inte ha gått på demonstrationen i lördags om en ny folkomröstning. Skribenten Richard Seymour ger uttryck för en del av dem här. FT:s David Allen Green erbjuder en inte fullt så polemisk version i en bloggpost om fem argument mot en ny omröstning.

Brexit kommer helt enkelt att ske. Trots Leave-sidans olagligheter under kampanjen går omröstningen i juni 2016 inte att ogiltigförklara, som Green gör klart. Det är för sent, eftersom resultatet godkänts av både högsta domstolen och parlamentet. Artikel 50 är som ett rullband och vi vet fortfarande inte vad vi kommer att ramla ner i när det tar slut om några månader, i en dynghög eller en halvbekväm fåtölj.

Det finns mycket att säga om Brexit – både själva beslutet och processen så här långt – och en del har jag bidragit med här redan. Men jag har faktiskt också börjat drabbas av växande farhågor om det här landets – och i förlängningen min – framtid.

Det har inte så mycket att göra med tomma hyllor i mataffärerna, eller brist på mediciner, eller ruttnande jordgubbar ute på åkrarna, eller akuta lärar- och sjuksköterskebrister. Inte heller handlar det om min egen status (såsom innehavare av permanent uppehållstillstånd) för den verkar – hittills – rätt så spikad.

Inte heller om London i sig, utan om England i stort – för Brexit är ju som ofta sagts en engelsk fråga snarare än en brittisk. England kommer utan tvekan att krympa, att förminskas allt eftersom post-Brexit-eran tar vid. Det kommer att vända sig inåt och därmed visa yttervärlden ryggen. Med räddhågsenhet och isolering följer en främlingsfientlighet och rasism som kommer att än mer normaliseras och växa i omfång (vilket med ett splittrat/lamslaget konservativt parti kan få allvarliga politiska konsekvenser).

Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies talade om distinktionen Gesellschaft / Gemeinschaft som går, i alla fall så här skissartat, att tillämpa på situationen. Det “samhälleliga” England: huvudsakligen urbant; upplysnings- och framstegsvänligt; empiri och vetenskap; öppet för idéer utifrån; politiskt tolerant och liberalt. Typ: Charles Darwin, George Orwell.

“Gemenskapens” England (ofta kallat yeoman England): huvudsakligen landsbygd; tillbakablickande; antiintellektualism; de djupa fårornas traditionalism; instinkt och lojalitet och stupiditet premierade; nedärvd skräck för det främmande och nya; politiskt intolerant och konservativt. Typ: John Bull, Winston Churchill.

Vad gäller Brexit är alltså detta inte alls en förklaringsmodell, om något bara en tankemodell för ett mönster jag tror kommer att mer och mer avspegla sig efter utträdet. När man läser om de nära nog dagliga främlingsfientliga utbrotten numera så slås man av hur just “tillhörigheten” kommer till bokstavligt tals – “You don’t belong here!” – och “tillhörighet” är ju praktiskt taget en synonym för “gemenskap”.

Spänningen mellan samhällets och gemenskapens England har länge haft politiska, sociala och kulturella konsekvenser. Inte minst som en oupplöslig knut i centrum av frågan om landets egentliga identitet, och därför dess ofta debatterade, högst reella identitetslöshet. I alla fall i jämförelse med hur den keltiska periferin kunnat definiera sig både inom och gentemot Storbritannien och världen där utanför de senaste decennierna. Och en upplevd identitetslöshet är en potentiellt farlig spelare, på ytterkanten.

Tro heller inte att London är för isolerat i sitt “samhälleliga” majestät för att undvika dras med i vad jag ofta tänker på som ett fyllelallande in på en avtagsväg mot reaktion och isolering post-Brexit. Odalbonden finns även i urbaniserad skepnad, ska gudarna veta. Men ändå. Är det detta som håller på att hända det engelska samhället i stort? Att sjuttonhundratalet förlorat mot femtonhundratalet?

Jag håller alltså inte på att packa resväskorna, långt därifrån. Men jag tittar ut genom fönstret på Henshall Street med en mer bekymrad blick, och med faror i hågen, från och med den här hösten.

WTF! Kan nån förklara det här?

Categories: Uncategorized
Wednesday, Oct 17, 2018

H/t @simongerman600. Jag menar, även om siffrorna inte är exakta så måste det ju peka på nån slags trend. Hur hamnade vi här? Finland??

RIP Bo Cavefors +

Tuesday, Oct 16, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…

Jubileum! ++

Categories: Internet
Monday, Oct 15, 2018

Som Fredrik påpekade så har Pressylta Redux, dvs bloggen i denna WordPressversion, existerat i strax över tio år. Jag tycker det ger mig en viss rätt att luta mig tillbaka i fåtöljen, tända min meerschaum och genom rökmolnen blicka tillbaka på dessa år.

Den tidigare (kommentarlösa) versionen bestod egentligen bara av Worddokument som jag fyllde på ovanifrån och langade upp i rymden en gång i månaden. När jag klickar fram och tillbaka där ser jag att det verkar handla mer om press & media än det gjort sedan dess. Men inget ont i det. Det andra större temat är den rättssak jag var inblandad i och som i huvudsak utspelade sig just under åren 2005-2008. De inläggen lästes för övrigt noggrant av advokater från en viss byrå här i stan, det såg jag på besöksstatistiken, och ibland var jag nog ute på lite tunn is, men klarade mig.

Nu vet jag så klart inte exakt, men listan över de mest lästa posterna under de senaste tio åren toppas alldeles säkert av Thatcherrunan från april 2013, jag tror den fick strax över 2000 unika träffar. Därefter kommer, i ingen särskild ordning, ‘Mysteriet vid Lützen‘ från november 2011, ‘Porr-frågesporten‘ från juli 2013 (den får än idag träffar titt som tätt…) och, av någon anledning, den där Expressendrapan om Adblock (juni 2015). Bland de som fick roligast respons bland läsarna var väl sommartävlingen 2009 (jag hade sådana på den tiden…) ‘Typiskt, sa Lenin‘, samt diverse ding-dongs om dels chark/mat (‘En matnostalgikers bekännelser‘ 2009, till exempel) och dels om språkfrågor, som det där med att dua/nia på tyska från 2015.

Och med det höjer jag ett glas eau-de-vie till de nästa tio åren, medan den här ön sjunker allt längre ner i oblivious decrepitude. (Glöm inte matpaketen efter Brexit, förresten).

PS: Det vore intressant att veta hur många som, mer eller mindre regelbundet, läst Pressylta sedan tiden före WordPress. De riktiga veteranerna, alltså. Jag tror i alla fall Fredrik och Håkan L hör till dem. Eller?

PPS: Och jag ser av det fåtal kommentarer som kom in första månaden att saligt hädangångne Bengt O. var bland de tidiga också.

Diverse

Categories: Uncategorized
Sunday, Oct 14, 2018

* Blev just påmind om att en av de bloggposter jag är stoltast över är denna, från 2009.

* Avd. “Spooky but true”: Jag finns bland er även utanför Pressylta… Fram tills juni (tror/hoppas jag) hördes jag som rösten för Betfairreklamen på tv. Just nu hörs jag som rösten för Gorilla Glue på svensk reklam-tv. Har ingen länk, men vet att den sänds as we speakLucky you.

* Snacka om London: Det är mer än sorgligt att Patisserie Valerie håller på att gå under. Som alltid fanns på Old Compton Street som ett unikum och sedan blev ett massproducerat ingenting. Se där kapitalismen i sin naknaste, mest kejserliga ickekostym.

4 of 224« First...23456...102030...Last »

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004