…låt oss allt emellanåt förklara vår kärlek till 105 år gamla motståndskvinnor som Andree Peel,  som just har gått ur tiden. Hon var en hårfrisörska som arbetade för La Résistance och bl.a. räddade hundratals allierade piloters liv genom att hjälpa dom fly. Det fanns en självklarhet, en naturligtvis-het i motståndet mot fascismen som aldrig upphör att imponera, i alla fall inte på min generation. One love.

Här är den då, Tom Lubbocks recension av Madridretrospektiven (här är en kort YouTubelänk om utställningen). Och han är förstås inte alls okritisk, särskilt inte om målningarna: “Apart from the portraits, there probably isn’t a totally achieved painting after 1921″. Och detta är bra:

“Lewis’s essential apercu was that Cubism could have content: its deconstructed bodies and dissolving spaces could be taken, not as a formal language, but as a strangely living world.”

Några nysläppta MI5-dokument vet bland annat att berätta om Brendan Behan, världens klokaste fyllo. Från Mountjoy Prison under kriget skrev han brev till sin styvbror Sean Furlong och satte sitt korviga finger direkt på den ömma punkten (jag citerar engelskan rakt av, för den är så typiskt behanskt melodiös):

“It’s the futility of it all that’s getting me down… [...] Sean, I am firmly convinced that republicanism (God almighty it’s not even republicanism with the half of them) of this particular brand is defunct. So far as I can see the time has come when if anything is achieved it will be by political action. There is some sense in physical force if the people so loud in its praise and so anxious for its application would try a little of it. But they won’t… I have come to believe that my sojourn here is doing neither the Irish people nor myself the slightest damn bit of good.”

Han släpptes till slut fri 1946. Han var dock fortfarande portad från Storbritannien. I november 1952 arresterades han i Newhaven i Sussex, på väg till Frankrike. Polisrapporten skriver:

“When told that he would be arrested for contravening the [expulsion] order, [Behan] said: ‘I will explain everything but not now as I am suffering from a hangover’”.

Han fick böta £15 och sattes på nästa färja till Dieppe. Här sjunger han An Coolin för er.

Jag brukar, när jag länkar till en text av Slavoj Zizek, försöka lista ut exakt vilken drog han tagit när han skrivit artikeln i fråga. Det lutar ofta åt sulfathållet, ärligt talat. Men i den här essän om “Avatar” i New Statesman tror jag det rör sig om synnerligen tjusigt och dyrt libanesiskt hasch. Gult lyx-libb: inspirerat, bra strukturerade, solida resonemang, men djupt påtänt.

Vännen Alan Munton (klicka på länken, för det är bara en sida som säger “Fuck you, progress!” Helt enormt) mailar att Tom Lubbocks recension av Madridutställningen kommer i Indy på måndag. Clear your diaries, drop everything, sit still and – above all – laugh timelessly.

Läs också mina poster Enemy News och An Offer I Can Refuse.

Ett foto från rymden: Israel/Palestina, Döda havet, ingången till Suezkanalen längst t.v. Fast på Mars. [Källa: Daily Telegraph]

Jag är en lite senkommen Spotify-Johnny. Just nu satt jag och lyssnade på en av min ungdoms mest romantiska trallaballader, “Propinquity” med Nitty Gritty Dirt Band (Spotifylänk). Då visar det sig att Spotify tror att jag menat lite fel, jag kanske menade “promiscuity”…?

Nej, sorry, inte den här gången. Jag menade faktiskt “närhet, vänskap”, inte knulla runt tretton varv i lovart…

Jag har blivit förolämpad av en spellchecker… Jag menar… Cheezus…

Michael Foot, död idag vid 96 års ålder, var det levande (nu döda) beviset på det okloka i att göra intellektuella till partiledare. Han började sitt tal till partikongressen 1983, efter det katastrofala nederlaget i “Falklandsvalet”, med orden: “I am deeply ashamed”. Orden la visserligen i dagen hans hängivenhet till ärlighet och intellektuell ryggrad, men naturligtvis också hans totala främlingsskap inför för politiska verkligheter. Det var en man som å ena sidan kunde ge briljanta politiska tal från papperet, och å andra sidan svarade på intervjufrågor uteslutande i bisatser, han kunde bli näranog obegriplig.

Glasögonen på svaj, det långa vita håret i gungning, rocken lite sliten och skiten både därbak och därfram: man stötte ofta på honom på Hampstead Heath när han rastade hunden, en oregerlig och elak liten bastard som hette Disraeli. -”I say! Dizzy! Sir! Dizzy! I really must…! SIR…!”. Och alla som inte sett spektaklet förut sa till honom: “That dog is a little bit like the Labour Party, isn’t it, Mr Foot…?” och Mr Foot suckade så djupt han orkade, och svarade: “If I had a pound for every time someone said that…”.

Jag träffade honom socialt några gånger på senare år, eftersom jag känner en av hans, ähm, unga musor rätt väl. Han var hur trevlig och intressant som helst, om än ibland på snudden till obegriplig. Men nu är han död, som sagt.

Så Ryszard Kapuscinski ska ha månglat en massa hittepå… Detta enligt en ny polsk biografi. Handen på hjärtat, hur många av oss blir chockade av ett sådant avslöjande? Det har liksom alltid känts som att man tar Kapuscinskis böcker ur faktahyllan, men läser dom i den skönlitterära avdelningen. Han påminner om den där Pär Rådströmfiguren som berättade för sina arbetskamrater om alla stora händelser han hade bevittnat i sitt liv, men: “Det var när han till slut berättade om sina insatser under Sundsvallsbranden 1879 som misstankarna började gro…”

Det är alltid en tröst att få sina fördomar bekräftade av såna som vet bättre. De två konstkritiker jag oftast läser, Laura Cumming i Observer och Tom Lubbock i Independent, har nu båda tagit orden ur min mun och förklarat Henry Moore en av de mest överskattade skulptörerna som någonsin satt mejsel till almträ. Detta med anledning av den nya utställningen på Tate Britain. Vad båda kritikerna tar fram som väsentligast är Moores “lack of focus”. Som Cumming skriver: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande bäbis?”