Jag har återigen kastat mig in i en Johan Lundbergdiskussion på Axess…
Vad är det med denne Johan Lundberg och mig…? Hade The Onion rätt nu i veckan: “God Help Him, But Area Man Loves That Crazy Bitch”… ? I need to know.
“Det är ovanligt lätt att älska Italien. Kanske särskilt för alla oss på spontanitet svältfödda svenskar, som förvandlat Det Italienska till ett emblem för charmfullt och chict bohemeri – ett slags imaginär, internationell filial till Österlen.”
Björn Wiman skriver idag om Italien och Roberto Saviano, men mest om Italien, på Expressens kultursida. Han nämner mozzarella tre gånger. Dessutom rucola, ciabatta och balsamvinäger, och så persikor då. Det är en konstig text, en slags bakvänd researtikel: “Italien -inte bara Vespa och Volare!”
Jag undrar hur många läsare nuförtiden, särskilt kultursidesläsare, går omkring med dessa arkadiska mozzarelladimmor (eh?) för ögonen när de föreställer sig Italien. Ingressen till artikeln – förmodligen inte författad av Wiman själv – säger att Expressens kulturchef “förundras över världens tystnad om den italienska neofascismen”.
Är man intresserad av Italien så ligger väl inget ämne högre på dagordningen just nu, i synnerhet varför – vilket Wiman inte tycks förundras över – varför så många italienare insisterar på att rösta in dessa skurkar.
Hela eftermidagen idag har östra London verkat totalt lamslaget av trafik. Jag skulle tillbaka hem från Bow Interchange, men A12:an norrut stod stilla från Blackwall Tunnel ända upp till Green Man Roundabout. Jag fick ta mig en sjuttiherrans väg runt East India Dock Road och upp för Burdett Road, där jag blev sittande i en timme. Det var en tråkig pjäs på radio och Lasse Dahlquist-CD:n är sönderspelad, så jag bestämde mig för att slås av en tanke.
Tanken som slog mig var att ingen bil i hela London nånsin skulle röra på sig igen. En katastrofal konvergens av fysisk geografi – främst Londons excentriska uppbyggnad och gatumönster – och de omutliga matematiska axiom som styr biltrafiken och som ingen till slut kan påverka, hade i en chans på miljarden producerat total gridlock. Och den spred sig över London lika snabbt som regnmolnen drog över stan ovanför oss. Vid mörkrets inbrott hade de flesta lämnat sina bilar och börjat gå.
“Är inte det här en film jag har sett en gång…?” var tanken som därefter slog mig. Sista scenen är det avslutande mötet med den specialutsedda gruppen politiker, forskare och polisbefäl som fått uppgiften att lösa krisen. Rynkade pannor, allvarliga miner. Det finns inget alternativ. Ordföranden - en härjad och alkholiserad men genial shitbuster, spelad av Burt Lancaster – morrar: ”OK, då asfalterar vi över hela skiten och börjar om från början igen…”
Skriver Fredrik Strage, bland annat, i Stora Journalistprisvinnande serien “Youtubiana” i DN. Som jag nu för första gången läst lite grand av.
Det här måste vara ett skämt.
Cirka en tredjedel av klippen har hans egna läsare hittat åt honom. Bortsett från lite allmänt rockwikipedia består egna bidrag av att beskriva, praktiskt taget scen för scen, vad som händer i ett videoklipp som man själv kan se med egna ögon, om man klickar på pilen längst ner till vänster. Han kallar priset en triumf för rockjournalistiken och väl hälften av klippen har inget alls med musik att göra. Ja, man kan ju hålla på hur länge som helst: han beskriver Princes gitarrunk utan att nämna Hendrix i Monterey; han tycker Hitlers triumf bäst förklaras av en Hollywoodsång; han fattar inte att Henrik Berggren var en lysande kulturchef på DN, han… eeeek… han har ju missat alltihop…!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: unbefuckinglievable…
Guardian har nu gjort sin egen BNP-karta per valkrets, som är rätt tjusig…
På TechCrunch (via Guardian) kan man läsa den lärorika historien om (den nu tydligen borttagna) Googlekartan baserad på BNP:s medlemslista. Och Wikileaks ligger i skrivande stund nere p.g.a. överbelastning.
Michael White på (what else?) Guardian tycker dock att BNP-medlemmar också har rätt till privatliv. Och det kan man visserligen hålla med om, men dom får onekligen svårt att hänsvisa till den europeiska konventionen i så fall, eftersom dom anser att den är ett snuskliberalt otyg som ska bort ur brittisk lag…
Och en av konsprationsteorierna säger tydligen att Nick Griffin (Dear Leader) är den som kommer att tjäna mest på att så många aktivister nu förmodligen drar sig ur, eftersom dessa tenderar att vara hardliners som inte speciellt välkomnat Griffinfalangens “respektabilitetspolicy”.
…vad mycket det finns att säga om BNP:s medlemslista (se nedan). OK, det är 10,000 namn att jobba med, men kör ett sök på några av storstäderna (London, Manchester, Birmingam, Liverpool) och man märker genast hur relativt tunnsått det är. Det är mest små samhällen det handlar om: Fleet, Borehamwood, Lockerbie. Och det handlar om lärarna, långtradarchaffisarna, advokaterna, sjuksköterskorna, eganföretagarna, dom pensionerade poliserna. Och frimärkssamlarna.
Jag kommer naturligtvis att återkomma till detta, fattas bara annat.
Snabbt innan den försvinner, grabbar… Wikileaks har dagens rajtantajtan: hela British National Party’s medlemslista. Den kommer att försvinna snart, men är ruggigt intressant läsning, för den inkluderar inte bara basdata, utan sånt som hobbies och intressen och… enormt…
Anna Renneus Guthrie om finanskrisen i Axess idag: “Så länge det finns konserver kvar på hyllorna i mataffären , anser jag att man i största allmänhet bör ta det lite piano.”
Anna Renneus What? Any relation to Woody, you think?
Här är nåt annat jag suttit aningen haktappad och storögd inför på sistone: en webbteveserie i DN som heter “Veckans åsikt med Barbro Hedvall”. Varför storögd och haktappad? Jo, därför att jag ännu inte hittat något enda litet belägg för att det är ett fruktansvärt elakt skämt. Som det ju måste vara.
Den senaste handlar om fiskepolitiken, finns att se på här (och den är inte minst kul därför att den avsedda spontaniteten i det hela totalpunkteras av Hedvall själv när hon läppmimar ordet “fiskepolitiken” i samma ögonblick som intervjuaren introducerar det… eeeek!)
Nä, vad jag menar är att här finns en rätt skräckinjagande kulturskillnad mellan Sverige och UK, för nåt sånt vore fullständigt otänkbart här. Att bli kallad ”åsiktsmaskin” är oerhört nedsättande, och att vara det möjligtvis ännu värre.
Tvärtom i Sverige, tydligen. Landets största morgontidning inte bara kallar en av sina egna ledarskribenter, bokstavligen, “rent-a-quote” (alternativt “rent-a-gob”…) och inte bara lanserar henne som sådan, utan hon uppenbart trivs i rollen också…!
Unbefuckinglievable.
