Här är nåt annat jag suttit aningen haktappad och storögd inför på sistone: en webbteveserie i DN som heter “Veckans åsikt med Barbro Hedvall”. Varför storögd och haktappad? Jo, därför att jag ännu inte hittat något enda litet belägg för att det är ett fruktansvärt elakt skämt. Som det ju måste vara.

Den senaste handlar om fiskepolitiken, finns att se på här (och den är inte minst kul därför att den avsedda spontaniteten i det hela totalpunkteras av Hedvall själv när hon läppmimar ordet “fiskepolitiken” i samma ögonblick som intervjuaren introducerar det… eeeek!)

Nä, vad jag menar är att här finns en rätt skräckinjagande kulturskillnad mellan Sverige och UK, för nåt sånt vore fullständigt otänkbart här. Att bli kallad ”åsiktsmaskin” är oerhört nedsättande, och att vara det möjligtvis ännu värre.

Tvärtom i Sverige, tydligen. Landets största morgontidning inte bara kallar en av sina egna ledarskribenter, bokstavligen, “rent-a-quote” (alternativt “rent-a-gob”…) och inte bara lanserar henne som sådan, utan hon  uppenbart trivs i rollen också…!

Unbefuckinglievable.

Henrik Arnstad sammanfattade häromdagen debatten om Sverige, Andra världskriget och den s.k. skuldfrågan. Gamla Pressyltaläsare känner till min inställning i den här saken; se t.ex. en gammal postning från 1 juli 2005.

För det första måste dom som är kritiska till Sveriges agerande under krigsåren svara på frågan vad vi borde gjort annorlunda och - framför allt - när? -”Stoppat järnmalms och kullagerexporten före 1944″ kan synas besvara den frågan tillfredsställande, men effekten förtas av att det är ett av dom ytterligt få exemplen på något som skulle varit praktiskt genomförbart (jag har aldrig hört något annat) och att exporten kom under så stark kritik redan under kriget.

För det andra saknas ofta ett internationellt perspektiv i den här debatten, närmare bestämt de ur de allierades synvinkel talrika skälen för att Sverige skulle förbli neutralt: ”Sverige som buffertzon, som leverantör av krigsmateriel när kriget väl började vända, som flyktingläger för antinazister, som livlig marknadsplats för allehanda underrättelser om tyska intentioner, som palaverplats för allehanda fredstrevare, osv” (för att citera mig själv…).

Generastrategiskt kan man förstås också spekulera om effekten av ett tyskockuperat Sverige, inte bara för Nordens del, utan för Sovjetunionens utsikter att kunna överleva ett angreppskrig som dom flesta visste skulle komma.

För det mesta kan man lista ut vilken drog Slavoj Žižek laddat när han skrivit nåt (ofta är det rätt taskig speed, ärligt talat). Men för ett par dar sen fixade han ett rätt lajbans rölibb och skrev en text om Obama-plus-alting-annat-som-vanligt i LRB. Den funkar.  Läs den här.

(1) FT:s nya webbdesign är en katastrof. Läs t.ex. Andrew Brown.

(2) Dagens rubrik: “Snusk på Flygarns Haga“. (G-P förstås)

Man ska nu kunna kommentera på Pressylta utan att registrera sig. Detta enligt IT-avdelningen. Som nu har gått hem för dagen och inte kommer tillbaks förrän på måndag. Så fråga inte mig, för jösse namn…

Jag tog mig för att sammanfatta min kulturkonservatisminställning på Johan Lundbergs blogg i kväll. Man kan läsa hur här. Varför är en annan sak. Salta lakrits är en tredje.

The backlash against Paul Dacre’s speech continues with Max Mosley in fine and righteous, whiplash form in The Guardian today. Some of Mosley’s criticisms are spot-on, of course: the Mail’s main contribution to national life is the incessant stoking of middle-class paranoias, the high priestess of which is Melanie Phillips. If the Daily Mail was a person, they’d really, really need to talk to someone.

But some of Dacre’s points still carry weight, even in Mosley’s case. The son of Sir Oswald Mosley is filmed during an S&M session, and his “tormentors” are dressed in German uniforms and speaking cod German – only a Martian and a high court judge could find no hint of Nazism whatsoever in that set-up…

But there are of course even stranger examples of Mr Justice Eady’s findings in McKennitt v. Ash. And one day I hope to return to them in more comprehensive form.

Jag har, som dom falkögda bland er redan spanat in, spenderat en del av dagen med att tweaka (eng. “tweak”) både det ena och det tredje på dom här sidorna. Allt som en del av Pressylta Reducii servicemålsättning: “If you lived here you’d be home now”.

En av tweakarna är att jag tagit bort Gudmundson från länklistan, och det tarvar kanske en förklaring. Eftersom jag inte tror på RSS är länklistan för mig bokstavligen min bloggroll, dvs. jag klickar igenom den en eller flera gånger om dagen för att se om något nytt blivit postat, till och med hos folk som Tomrums-Gustav som tydligen bara postar på sin födelsedag, eller Loser-Håkan som tydligen bara postar när han har nåt vettigt att säga (vilket är väldigt osportsligt av honom).

Hos Gudmundsson det senaste, mmm, halvåret har det i stort sett bara blivit långa citat från hans SvD-ledare, snutrapporter om islamistiska terrorturister, och nu senast propagandafilmer från – av alla jävla ställen – The Heritage Foundation… Eeeuuwww… Jag längtar, som ni vet, med hela mitt vänsterhjärta efter kvalificerade konservativa texter på svenska, nåt som man kan sätta tänderna i och bita av som en iskall intellektuell snaps, och det här duger helt enkelt inte. Enough is enough. 

Jag behöver alltså nu en ny konservativ blogglänk att lägga in i listan, för balansens skull. Tipsa gärna.

Och den som säger “Johan Lundbergs blogg” blir portad på livstid.

The reactions to Paul Dacre’s speech, collected in the Guardian today, are well worth a glance. Do glance.

Ursäkta att jag tar till orda igen i den här frågan, men det är sannerligen ingen hjälp i kampen mot mörkrets krafter att skriva som Elise Karlsson (på bild ser hon ut som tretton, och det kan förklara en hel del…) gör i Expressen idag: “Det finns nämligen ett väsentligt grundproblem [sic] med Johan Lundbergland. Det är att de flesta människorna i Sverige inte bor där,” varpå följer ett rätt grumligt stycke om “västerländsk civilisation” och att konsumtion av högkultur är strikt begränsad till den bildade medelklass som Lundberg ska tillhöra; att tillgången till Caravaggio och Sapfo är lika faux-democratique som dörrarna till Ritz Hotel: alla har rätt att där igenom inträda.

Elise Karlsson menar det säkert inte så, men det är ett fantastiskt nedlåtande och arrogant resonemang. Jag talar av egen erfarenhet. Jag växte upp i en familj som enligt Elise egentligen inte borde haft varken rätt eller möjlighet att tillgodogöra sig högkultur: min pappa var kock, min mamma jobbade på ålderdomshem, ingen av dem hade nån högre utbildning bakom sig, båda hårt arbetande människor med knappt tilltagen fritid och knappt tilltagen kassa. Som båda älskade klassisk musik, som köpte skivor och hade säsongbiljetter på Konserthuset, som gick på Storan och såg operett, och som talade och talar lika kunnigt i ämnet som man kan vänta sig av människor som lagt 50-60 år på entusiastisk högkulturkonsumtion. Och som sådana skulle de ställt sig helt oförstående för den låtsasdemokratiska välvilja Elise Karlsson vill rikta mot dem.

Problemet med Johan Lundberg och hans Axess är egentligen tvärtom: han är inte elitistisk nog. Egentligen är det här inte Johan Lundbergs fel personligen, även om han har en olycklig tendens att alltid låta grinig och defensiv. Felet ligger i en svensk kulturkonservatism som, ironiskt nog och av uppenbara historiska skäl, saknar akademisk och publicistisk och intellektuell hemvist, ett - bokstavligt och bildligt – sekelgammalt, murgröneklätt alma mater, där Stig Strömholm inte hade behövt sitta så förtvivlat ensam, med sin kopp Earl Grey och sin Times. Det är därför Axess’ försök att etablera en sådan hemvist får så mycket av frustande och frustrerande uppförsbacke över sig. Jag, personligen, önskar dem lycka till. Ju snarare vi får se slutet på den enspråkiga svenska kulturen desto bättre.