En utredning som tagit tolv år och kostat £195 miljoner bör väl, kan man tycka, vara värd att vänta på. Idag publiceras Savillerapporten om Bloody Sunday-massakern den 30 januari 1972, när soldater ur 1:a fallskärmsjägarregementet sköt ihjäl tretton obeväpnade demonstranter i Derry på Nordirland.

Det är en epokgörande historia, på alla möjliga vis. Dels för att den hällde en hink fotogen på en redan flammande brasa: kön av frivilliga till Provos rekryteringskontor ringlade sig runt kvarteret i flera veckor efteråt. Dels för att massakern, ihop med Bobby Sands död 1981, blev så hårdmytologiserade i den republikanska sinnevärlden under hela Troubles; det har ju alltid funnits en spänning mellan “the Armalite and the ballot box” i republikanskt politiskt tänkande, och dom här två händelserna gjorde enormt mycket för att den väpnade kampen kunde rättfärdigas såpass länge.

Och sist men inte minst för att själva tillsättandet av Savilleutredningen 1997 öppnade ett par av de sista dörrarna till fredsuppgörelsen; om inte Saville hade skett hade man sannolikt aldrig fått med sig Sinn Fein i förhandlingarna. (Läs här om hur det militära etablissemanget gjorde allt för att stoppa utredningen).

Bloody Sunday är helt enkelt centralt för det politiskt mörka, våldsamma och paradigmskiftande europeiska 1970-tal som man skulle kunna skriva en bok om. Vilket jag en vacker dag tänker göra, om Gudrun vill och byxorna håller.

Senare: Det var gripande scener utanför Guildhall i Derry i eftermiddags, när rapporten presenterades. Tusentals hade samlats, de anhöriga började visa sig i fönstren, tryckte rapporten mot glaset, tummarna upp, folk jublade: de mördade hade blivit rentvådda. Lättnaden hos de anhöriga – efter trettioåtta år – var fantastisk att se.

Det finns inga bevis, säger rapporten, att de mördade utgjorde ett hot mot ordningsmakten: inga skjutvapen, inga bensinbomber, inga spikbomber, ingenting. Rapporten fastställer att Martin McGuinness var där, beväpnad med automatgevär, men att han aldrig sköt. “Brittiska armén sköt första skottet”. Det var en massaker. Och det är nu upp till åklagarmyndigheten om det blir rättssak.

Sen det här med sorrifierandet från David Cameron, det är en annan sak. Jag är av princip emot politisk-historisk apologetik av den här typen, därför att dom är conversation stoppers. Det finns därefter inget mer att säga. Vilket är väldigt bekvämt för dom som säger sig vara sorry.

Jag ärver allt av min son. Mobiltelefoner, skjortor, jeans, tidningar, websajter, strumpor, mera jeans, kunskap om internet, plånböcker, kunskap om Egypten och skjutvapen, mera jeans, kändisar, Ohio, mera jeans.

Men det sista jag trodde jag skulle ärva av honom var musik. Jag menar, jag introducerade honom till Hendrix vid två års ålder. Nuff said. Tills han visade mig på The Low Anthem och deras totalbriljanta album “Oh My God, Charlie Darwin“.

“To Ohio” är min nya nationalsång. (Spotifylänk)

Mina tre myter är Josef och bröderna, den förlorade sonen, och Odysseus. Alla tre handlar om omöjligheten av att komma hem. En recension i TLS styr mig mot en bok jag måste läsa.

“In the lassitude after love, Odysseus asks Circe, ‘what is the way to the land of the dead?’”

Och så plötsligt, det roligaste som kunde hända…! Meningslösheten huggen i sten. Fantastiskt. “Att visa att man kunde skriva kunde vara viktigare än att det som skrevs verkligen betydde något”. Jag lämnar alla vidare kommentarer – om samtidslitteraturen, om kulturdebatten, om Göteborgs-Posten – åt dom av mina läsare som äro ditåt benägna.

Och så anklagar man oss nordbor för att sakna humor. How dare they. How very dare they…

Som nån sa, “I’m so over the top, I’m meeting myself coming back”…

Jag borde skriva om Israel. Om Robert Boyles önskelista. Om Stendhals De l’Amour. Om Stephen Stills. Om det fattiga England. Men jag orkar inte. Talk amongst yourselves.

Vad är historien till för? Bland de mer banala svaren hör väl att den är till för att skänka perspektiv och mana till eftertanke. När en nation, en statsapparat och ett folk som är så rotat i historien som Israel och israelerna är, så är det desto mer chockerande när dom så fatalt tappat greppet om vad deras egen historia har att lära. Linda Grant skriver om Exodus 1947, skeppet med förintelsefångarna som försökte bryta den brittiska Palestinablockaden alldeles före staten Israels tillkomst. Det är melankolisk läsning.

Mannen som uppfann honungsrostad skinka är död. Den meriten är beundransvärd nog. Men det faktum att Michael Katz också råkade vara jude för det upp på ett nära nog heroiskt plan. Ännu en läcker runa från Daily Telegraph här.

“Every man likes the smell of his own fart” är – enligt uppgift – ett isländskt ordspråk. Och uppgiften kommer förstås från W H Auden, den är tagen ur hans bok om Islandsresan med Isherwood.

Men jag har alltid frågat mig: “Kvinnor, då…?”

Två frågor till min ohyggligt bildade läsekrets: (1) Är detta verkligen ett isländskt ordstäv?, och (2) Do women like – or not like – the smell of their own farts?

Svaret på den andra frågan har potential att förändra världen.

Idag för 94 år sen (blev jag just påmind) stod Slaget vid Jylland, eller “Skagerrakslakten” som tyskarna kallar det, det största sjöslaget under 1:a världskriget. Bakgrund och förlopp får utmärkt täckning på Wikipedia (som ofta är fallet med militärhistoria, har jag tyckt mig märka). I all korthet var den tyska avsikten att med sin Högsjöflotta bryta den brittiska blockaden. Den brittiska flottan var dock dubbelt så stor, och segern blev till slut deras, men inte så eftertryckligt som den kunde blivit.

Paul Brown skriver i Guardians (alltid onätade, men högintressanta) Weatherwatch att det i mångt och mycket berodde på att själva fartygen skapade så mycket dimma och dålig sikt att ingen kunde se flaggsignalerna, vilket gjorde att så många tyska fartyg kunde undkomma.

I efterhand framstår det förstås som ett misstag att hålla fast vid ett såpass gammalmodigt signalsystem med flaggor, med hundratals koleldade fartyg i full fart framåt på det kalla havet. Både fartygen och de exploderande projektilerna skapade en enorm mängd rök och sot. Detta, i kombination med effekterna av stora propellrar som malde upp havet och fick mer kallt vatten att stiga mot ytan, skapade det perfekta receptet för dimma.

Jag fick upp ögonen för detta inte minst för att jag håller på att prata med meteorologer om Londons väder. Storstäder som London har ju egentligen inte “mikroklimat” utan dom är vad man kallar “urban heat islands”. Temperaturskillnaden mellan staden och omgivande landsbygd kan vara hela 10 grader. London kan skapa sina egna åskväder, och det är långt bortom slumpen vanligt med regn på fredagar, vilket tydligen har att göra med den stigande avgasproduktionen under veckan.

Sedan kan ju också individer vara sitt eget väder. Jag känner en kvinna som är en solblåsig förmiddag i april, och en man som är ett plötsligt snöfall.

Detta från WordPress just nu, 21 minuter i nio på fredag kväll, den tjåttonde maj 2010. Den som kommenterar härnäst, som nummer 1001, får spendera resten av sitt liv berättandes sagor för prinsen av Baghdad. Eller nåt.

Nej, anledningen till att det blivit lite sparsamt med poster är att en stor historia har avslutats och, samtidigt med det, att jag börjat skriva seriös brödtext på Londonboken.

“London: Antiguiden” ser ut att bli nåt åt helvete. Det är en blandning av bloggigt skrivande och essäistik och vitsdragande och konsumentråd, allt i en rätt salig blandning. Första kapitlet, som jag jobbar på nu, heter “Highgate Hill och konsten att anlända till London”.

Det, ni…