Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

WTF! Kan nån förklara det här?

Categories: Uncategorized
Wednesday, Oct 17, 2018

H/t @simongerman600. Jag menar, även om siffrorna inte är exakta så måste det ju peka på nån slags trend. Hur hamnade vi här? Finland??

RIP Bo Cavefors +

Tuesday, Oct 16, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…

Jubileum! ++

Categories: Internet
Monday, Oct 15, 2018

Som Fredrik påpekade så har Pressylta Redux, dvs bloggen i denna WordPressversion, existerat i strax över tio år. Jag tycker det ger mig en viss rätt att luta mig tillbaka i fåtöljen, tända min meerschaum och genom rökmolnen blicka tillbaka på dessa år.

Den tidigare (kommentarlösa) versionen bestod egentligen bara av Worddokument som jag fyllde på ovanifrån och langade upp i rymden en gång i månaden. När jag klickar fram och tillbaka där ser jag att det verkar handla mer om press & media än det gjort sedan dess. Men inget ont i det. Det andra större temat är den rättssak jag var inblandad i och som i huvudsak utspelade sig just under åren 2005-2008. De inläggen lästes för övrigt noggrant av advokater från en viss byrå här i stan, det såg jag på besöksstatistiken, och ibland var jag nog ute på lite tunn is, men klarade mig.

Nu vet jag så klart inte exakt, men listan över de mest lästa posterna under de senaste tio åren toppas alldeles säkert av Thatcherrunan från april 2013, jag tror den fick strax över 2000 unika träffar. Därefter kommer, i ingen särskild ordning, ‘Mysteriet vid Lützen‘ från november 2011, ‘Porr-frågesporten‘ från juli 2013 (den får än idag träffar titt som tätt…) och, av någon anledning, den där Expressendrapan om Adblock (juni 2015). Bland de som fick roligast respons bland läsarna var väl sommartävlingen 2009 (jag hade sådana på den tiden…) ‘Typiskt, sa Lenin‘, samt diverse ding-dongs om dels chark/mat (‘En matnostalgikers bekännelser‘ 2009, till exempel) och dels om språkfrågor, som det där med att dua/nia på tyska från 2015.

Och med det höjer jag ett glas eau-de-vie till de nästa tio åren, medan den här ön sjunker allt längre ner i oblivious decrepitude. (Glöm inte matpaketen efter Brexit, förresten).

PS: Det vore intressant att veta hur många som, mer eller mindre regelbundet, läst Pressylta sedan tiden före WordPress. De riktiga veteranerna, alltså. Jag tror i alla fall Fredrik och Håkan L hör till dem. Eller?

PPS: Och jag ser av det fåtal kommentarer som kom in första månaden att saligt hädangångne Bengt O. var bland de tidiga också.

Diverse

Categories: Uncategorized
Sunday, Oct 14, 2018

* Blev just påmind om att en av de bloggposter jag är stoltast över är denna, från 2009.

* Avd. “Spooky but true”: Jag finns bland er även utanför Pressylta… Fram tills juni (tror/hoppas jag) hördes jag som rösten för Betfairreklamen på tv. Just nu hörs jag som rösten för Gorilla Glue på svensk reklam-tv. Har ingen länk, men vet att den sänds as we speakLucky you.

* Snacka om London: Det är mer än sorgligt att Patisserie Valerie håller på att gå under. Som alltid fanns på Old Compton Street som ett unikum och sedan blev ett massproducerat ingenting. Se där kapitalismen i sin naknaste, mest kejserliga ickekostym.

Nobeliskt

Friday, Oct 12, 2018

Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?

Frankfurtskolan

Categories: Chark
Thursday, Oct 11, 2018

London: Finn fem fel

Categories: London uppdatering
Wednesday, Oct 10, 2018

Eller tre i alla fall… Time to fess up. Ta fram Londonboken och rödpennan.

Det mest tandgnisslande hemska felet är på sid 340. Elvis dog 1977, inte 1976. Jag skäms verkligen, inte minst för att just den dagen var så minnesvärd för både mig och vännen Ragnar. Jag har till och med bloggat om det, för fan, här… Som bestraffning får jag utsättas för Tommy Steele’s Greatest Hits, hela dagen.

Det andra är fotnoten på sid 89. Medelinkomsten i London år 2014 var inte alls £26 000, det är en alltför gammal siffra, den låg i stället kring £35 000. Faktum är att om det någonsin blir en ny upplaga så skulle jag nog strukit hela fotnoten, den tillför ju inte så mycket.

På ett par ställen (bl.a. sid 17 i förordet) påstår jag att London är världens mest besökta turiststad. Jag borde kollat bättre. Det finns många olika listor att konsultera i ämnet, men London brukar ligga på allt från andra till sjunde plats. Men sällan eller aldrig etta, för där ligger nästan alltid Bangkok (Bangkok?!)

OK, det känns bättre nu när jag bekänt.

PS: Och om nån hittar fler fel så säg gärna till!

SD som antinationalister?

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Oct 7, 2018

Under valrörelsen nyligen fick jag se en bild på en SD-manifestation någonstans i Skåne där en kvinna höll upp ett plakat med vad jag tror är ett Jimmie Åkesson-citat (ej ordagrant): “Ska man bo i Sverige så ska man banne mig tala svenska”. Vilket jag i och för sig tycker är en paroll man i stället borde rikta mot den tilltagande angliseringen av svenskan, men det kan vi kanske lämna därhän. Fast jag tycker också plakatet är ett utmärkt exempel på en gammal klassisk men fortfarande högst giltig trop: den främlingsfientliga populisthögerns självupplevda sårbarhet.

Det har att göra med ett slags nationens patologi. Från nazistisk ideologi på 1920-talet fram till våra egna dagars konspirationsteorier om ‘The Great Replacement‘ så betraktar den främlingsfientliga högern den egna nationen – i form av både Gemeinschaft och Gesellschaft, det egna samhället och gemenskapen, den egna “rasen”/etniciteten, den egna kulturen och det egna språket – som en unikt bräcklig konstruktion. Den är något som står inför en akut och påtaglig risk att störta samman och utplånas med varenda nyanländ asylsökande, med varenda moské som byggs ner för gatan, med vartenda konstiga språk man hör på spårvagnen.

Det är ju här det där med “segra eller dö” hör hemma. Alla dessa mer eller mindre öppna referenser till “styrka”, “manlighet”, “stolthet”, “nationen”, “Karl XII” och den slutgiltiga “segern” måste i den främlingsfientliga högerideologin alltid beledsagas av tanken att den nationella “döden” samtidigt är en alldeles överhängande fara. De betraktar å ena sidan Sverige som ett starkt, stolt och uråldrigt land, med eviga värden och unik kultur. Men, vänta nu, Sverige är inte starkare och stoltare och evigare än att de samtidigt betraktar nationskroppen som så besmittad, svag och dödsrosslande att det nu krävs blodig politisk kirurgi i stället för en massa snöflingeliberala terapisamtal.

Det paradoxala med den inställningen är ju inte bara att den är så skriande kontrafaktisk och att Sverige, på gott och ont, är och förblir ett av de mest homogena samhällen och kulturer som någonsin existerat, utan att den här lögnaktiga patologiseringen av nationen är något av det mest antinationalistiska man kan tänka sig. De dissar Sverige, de pratar ner sitt fosterland! Om jag inte visste bättre skulle jag, som svensk, känna mig kränkt. Och, för övrigt, det emblematiska ögonblicket för den här antinationalistiska reflexen är ju Hitler, när han i sitt testamente från bunkern säger att tyskarna nu “förtjänar sin undergång”. Nationen dög till slut inte till. Operationen lyckades men patienten dog.

Det är mest på behörigt avstånd jag följer debatten om huruvida SD:s framgångar ska tolkas som baserade i klass eller något annat. Jag tror i och för sig att klassargumentet har sina svagheter, men så är de olika högerpopulismerna ett så sammansatt fenomen i sina olika länder att jag fortsätter hålla ögon och öron öppna, i alla fall vad gäller Sverige. Men de har förstås också många gemensamma drag, både historiskt och över gränserna, och jag tror detta är ett av dem.

Och så Labour, då…

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Oct 5, 2018

Precis som Brexit hade sitt ursprung i de konservativas inre partistrider har Brexit under de senaste två åren för Labour handlat om att inte förlora vad de ser som sin traditionella väljarbas i mellersta och norra England. En berömd karta (som jag inte hittar just nu) visade ju att de starkaste Brexitregionerna under folkomröstningen 2016 nästan exakt stämde överens med de områden som upplevde den mest brutala avindustrialiseringen under Thatchers åttiotal. Därav den vacklande/velande inställningen partiet haft och har. Brexit handlar främst om två politiska partiers överlevnad, snarare än nationens dito.

Vad borde Labour gjort i stället? Det fanns väl två huvudsakliga vägar att gå. Antingen – som bl.a. Paul Mason förordat – en kampanj grundad på Remain and Reform via ett avtal à la Norge+. Eller också ett fullbestyckat s.k. Lexit ungefär som Larry Elliott beskrev det i Observer för inte så länge sedan, ett argument han baserade på två nyliga böcker av Costas Lapavitsas och Philip Wyman. Det vill säga, dra konsekvensen av gammal-Labours hävdvunna skepsis mot EEC/EU, personifierad i Jeremy Corbyn, och sikta på ett frihandelsvatal som frigör UK från de nyliberala trossatserna som EU sedan Lissabonavtalet vilat på.

Nu har Labour i stället hamnat, liksom, ingenstans. Det är i stort sett bara en organisation som väntar på ett nyval, som förmodligen inte kommer och som de i sin tur kan vara långt ifrån säkra på att vinna, i alla fall enligt opinionssiffrorna. Vilket håll man än vänder sig åt så är det en strategisk blunder av format.

Inte Brexit, riktigt, men ändå…

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Oct 4, 2018

Det finns naturligtvis inte särskilt mycket att skriva om Brexit förrän om ett par veckor, kanske, när slutmanglingarna ska ha blivit färdiga. Partikongresserna säger lite eller inget. Mitt heta tips är att eftersom Chequersdealen, som den nu ser ut, är oacceptabel för EU så kommer man att hitta en fördröjning som gör helvetet än mer långvarigt än det borde blivit, alltså att man riggar upp en temporär tullunion för hela UK som inte skapar några gränser på Irland, säg fram till 2020. Under tiden avsätts May, eller också nyval, men så börjar då spelet om igen. Mitt hetaste dystopiska tips är att de allt omöjligare förhandlingarna UK-EU sammanfaller med en tilltagande kris inom EU – högerpopulism, Grekland, Ungern, Ryssland – som får allt att krascha kring 2022-23. Då invaderas vi av Norra Makedonien, god help you.

För ögonblicket, däremot, kan i alla fall inte jag annat än sitta stirrande och haktappad inför det konservativa partiets dödskamp. Jag tror uppriktigt, och är inte ensam om det, att Tories kommer att dö ut som politiskt parti inom de kommande åren, ungefär som liberalerna gjorde i början på 1900-talet, fast med vitt skilda förtecken. “Dö ut” bokstavligen: de enda “ungdomar” som syntes på deras partikongress var tre högstadieelever som visste allt om blemmor men inget om kondomer. Partiet får avsevärt mer i bidrag från döda medlemmar än levande, jag lovar. Det är ett parti (Conservative and Unionist Party) som gjort det inte bara tänkbart utan möjligt att Unionen kommer att upplösas, att Skottland får sin självständighet och att  – djupt andetag – Irland blir enat. Detta alltså ett parti som dominerat regeringsmakten sedan första världskriget. Vad kommer att ersätta dem? Jag tror jag vet.

I morgon: Labourpartiet

5 of 225« First...34567...102030...Last »

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004