Pernell Roberts: jag vill inte vara elak, men förtjänade han att dö…? Den här är faktiskt värd att lyssna och se på, inte minst för dom av oss som har “intellektuella” hustrur. Chansen att någon enda gång få säga, “Shut up, woman!” är en lika avlägsen dröm som det var för stackars Pernell, tack och lov.
You thought you were safe…? Ånej, den här serien slutar aldrig… Här är nästa bidrag. Lyssna till det absoluta slutet, annars gäller inte biljetten. Ingen passerar levande.
Det pratas mycket om kvalitetsjournalistik på utdöende, och undersökande d:o under allvarligt hot. Och mycket av pessimismen är ju klart befogad. Men just därför tycker jag det är läge att lyfta fram dagens mest uppmuntrande nyhet: Guardians sex år långa undersökning av BAE:s skumma vapenaffärer har slutat i seger. Även om böterna kunde blivit större och disclosure-elementet kunde varit starkare. I centrum av den här storyn står den jättelika al-Yamamahordern till Saudarabien på 1980-talet (som bl.a. gjorde Mark Thatcher rik: dealen var värd 43 miljarder pundare). Det är hisnande historia, väl värd närmare studium.
The G. kan vara monumentalt – nej, heroiskt – självbelåten. Den kan vara lika förutsägbar som en halväten Sibyllakorv i lovart. Men den är, summa summarum, en jävla bra tidning.
Nästa goda nyhet, Nordirland, ska jag skriva om på måndag. Hoppas jag.
“Berömt” må det vara, men jag hade faktiskt aldrig sett satellitfotot “Korean Electricity” förrän jag läste Hitchens senaste i Slate (“A Nation of Racist Dwarfs“). Jag känner en Apologitävling på ingång…
-”Säga vad man vill,” kommenterar Jan Myrdal, “men Nordkorea har i alla fall ingen ljuspollution. Perfekt för amatörastronomer!”
Eller: “Miljövänner i norr, miljöfiender i syd!”
Några andra förslag?
Fast jag hade nog valt “golf” för “nej”… Det är inte världens mest originella sak att säga, men detta att man nu kan kommunicera med människor i vegetativt tillstånd är ju helt enastående. Inte bara för att det är ännu ett steg på den långa resan mot en helare förståelse av det mänskliga medvetandet, utan för att det håller dödsänglarna från eutanasibrigaden ännu lite längre bort från lasarettens bäddar. -”Vill du att vi ska ta livet av dig, farmor Anka? Hemma eller tennis?”
“Palmemordet kommer inte att preskriberas nästa år. Det blir en av följderna sedan riksdagen har beslutat att avskaffa preskriptionstiden för mycket allvarliga, ouppklarade brott” skriver DN/TT.
Jag råkar veta att det finns folk som var villiga att snacka fr.o.m. den 1 mars 2011, men som sedan i onsdags naturligtvis dragit örona åt sig. Surprised? I’m not.
Och titta på detta (från DN): “I fortsättningen ska uppgifter som har att göra med utredningar om de allvarliga brotten vara kvar i registret för spår upp till 70 år, jämfört med 30 år i dag.”
Frågetävling: Var har vi nyligen hört talas om 70 års preskribering? Läs här min post från 24 januari. Weird, eh?
Palmemordet? Resten är tystnad. Läs en tidigare post om detta här.
Ibland var sextiotalsvänstern helt enkelt för blygsam i sin politiska paranoia. En ny bok vet att berätta att det numera är fritt fram för CIA-agenter att extraknäcka åt Wall Streetbolag (läs mer i The G). Jag har en tid haft den bestämda känslan av att världen efter 1989-90 karaktäriseras av vad man kan kalla De Skandalösa Klichéernas Förverkligande. Ni kommer kanske ihåg en gammal post jag skrev om hur bröderna Dulles personligen skodde sig på USA:s imperialistiska äventyr i Centralamerika. Vadnäst? Att maffian tvättat pengar åt Vatikanen? Hmmpfff…
…är när man producerar utsökt finlir på lördag och blir överkörd av en ångvält på söndag. I den åldern jag befinner mig i är man alltid på nåt sätt Arséne Wenger: huvudet djupt begravt i händerna. Vad jag vill säga med detta, till mina yngre läsare särskilt, är: tänk på din pension. Betala avgifterna. Planera din pension. Förlita dig inte på ett duktigt ungt lag. Planera ålderdomen. Men framför allt, vet detta, med dubbelkänsla: du är inte lika skit som Chelsea.
Jag vill inte bli slentriankritiker av AB:s kultursida, det är ett jobb som är alldeles för lätt, hellre då koppargruvarbetare i Bolivia, på svältlön, utan frukost, med svidande piskrapp. Men Eva-Hejsan-Tjosan Hulthéns artikel om “mattebluffen” är ett satiriskt genidrag som sätter Expressens Björn Wiman i en ytterligt svår situation. Hur kontra? Nils Schwartz om Jimi Hendrix? Björn von Kleen om Sibyllakorven? Anders Ehnmark om… nånting? We live in interesting times, curses…
Jag har i det längsta dragit mig för att skriva om Tony Blairs framträdande inför Chilcotutredningen i fredags (utredningens startsida här; förhöret med Blair här), därför att dom lät honom komma undan så lätt. Någonting mellan ursinne och uppgivenhet präglar de flestas reaktion, både i media och mer allmänt. Det underliga är att ledamöterna i utredningen, särskilt diplomaten Sir Roderic Lyne, tidigare visat prov på en viss analytisk skärpa i frågeställningarna: de sex timmarna i onsdags med Lord Goldsmith, JK vid tiden för kriget, var faktiskt mer givande, dvs. mer avslöjande, än många hade väntat sig.
Men inför Blair visade dom “all den inkvisitoriska skärpan hos ett månadsgammalt salladsblad”, som nån skrev idag. Det lätt krasande ljudet man hörde hela dan var journalister och advokater som rev sig i håret inför intervjutekniker som helt enkelt var under all kritik. Det var frågor som liksom bara akademiker kan ställa: fem-sex meningar långa, med fem-sex skilda underfrågor, som tillåter Blair att bara besvara den sista. Dom lät honom besvara en fråga om “the dodgy dossier” med att tala om hur allvarligt han tog hotet från Iran. Uppföljningsfrågor verkade dom överhuvud inte ha hört talas om. Bedrövligt.
Bland det läsvärda finns Simon Jenkins i Guardian igår, samt Andrew Rawnsley i Observer idag. Teckningen ovan är Chris Riddells i Obsan idag.
