Det har pågått serverbyte under dagen och det kan hända att en del av er inte tyckt Pressylta har varit lika rolig som vanligt. Detta är alltså teknikens fel. Jag har också, efter särdele(s) grymma samvetskval, tagit bort Malte från bloggrullen. I yield to no one, som det heter, i min beundran för Maltes litterära blogginsats under åren när det var “neither popular nor profitable” (© Myles na gCopaleen). Men nu har ju Errata, som ett offer för omständigheternas klibbiga omfamning, reducerats till en högst sporadisk uppdateringssida om hans Expressentexter, och det orkar ingen läsa, i alla fall inte jag. Den dagen något nytt sker återbördas givetvis Errata till vad jag gärna vill tänka på som The Family.

Några dagar senare: Malte har varit vänlig nog att kommentera, och varje bloggigt livstecken från honom är värt att omhulda. Han lovar ingenting om framtiden. Det är bra. Pressylta håller korpgluggarna öppna.

Om det fanns en gud. Om det fanns en petrusport. Om det fanns en fråga som löd, -”Så vad har du åstadkommit med ditt liv?”. Om sådana var fallen, så önskar jag att jag kunde svara, -”Jag kan spela ‘I’m So Lonesome I Could Cry’ på mountain dulcimer”. Och St. Peter hade sagt, “Välkommen in! Kan du nåt av Elvis…?”

…och jag hade sagt, -”Nä, men jag kan början på ‘Satisfaction’…”

Vi fortsätter på det inslagna spåret. Jag postade redan på analog-Pressylta (den 17 november 2005) fyra stycken “språkmysterier” varav jag till dags dato bara fått svar på ett. Med det annalkande femårsjubiléet (annalkande i november, alltså, men ändå…) tänkte jag presentera de tre olösta mysterierna igen, med den förhoppningen att min idag geometriskt expanderade läsekrets (63 jämfört med 48) kanske kan komma upp med några svar. Here goes:

1) I uttryck som “han kom springandes”, “hon kom dragandes med” – var i herrans namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet “Argelia” och inte “Algeria”, när dom ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda exempel på dyslexika?)

3) (a) “Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också…”; (b) “Han inte bara var en duktig pizzabagare, han var också…” Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? Det låter ju helt vajsing.

Vad gäller fråga 1 började jag så småningom spåna om att det kanske rörde sig om ett genitiv-s, och la till följande update:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om gerundium [fel av mig, det är förstås presens particip, som en kommentar just påpekat, men det följande gäller ju ändå], som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: “ett förfärligt springande”, “ett oändligt dragande”. Och på substantiv kan man, som brukligt är, sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.

Kan det va nåt? Ser fram emot kommentarer.

Jag trodde jag kunde engelska någorlunda, men vad i hela friden betyder “Up your face”…? [Källa: Expressen] “In your face” vet jag vad det är, alltså någon eller något – en person, en attityd – som är närgånget och insisterande. “Off your face” är ju drätpackad och/eller dunderstenad (synonymt med “Off your tits”). “On your face” ramlar man så klart när man ramlar huvustupa. “Over your face” hänger burkan, på en del muslimska kvinnor. “Into your face” landar, om du inte hinner parera den, rallarsvingen. “On either side of your face” sitter förstås öronen. Men “Up your face”…? Att det har med Facebook att göra ser jag inte som nån direkt ledtråd heller. Nån som vet?

[PS lite senare] Eller dom kanske menar “Up your nose“… dit doften av irriterande människor stiger. Jag tror i alla fall inte dom menar “Up your jacksy” (alt. “Up your ‘arris“), det vore ju lite väl oretentivt. Av ungefär samma anledning får man nog förkasta tanken på “Up your ziggy with a wa-wa brush“, eller hur…? Nej, jag står faktiskt lika villrådig som förut.

George Monbiot har just lanserat arrestblair.org inför fredagens förhör med Chilcotutredningen. Jag har redan langat in mina hundra pundare. Ni i Sverige har ingen direkt anledning att göra det, men tänk på oss som försakar åtta flaskor hyggligt vin för att få se den djäveln bakom skranket.

Vi avbryter, tillfälligt, de svårtunga ämnena för att hylla ännu en död gitarrist… Den lysande Jack Rose, död vid den kriminellt låga åldern av 38, var en sann “arvtagare” i den meningen att han kunde traditionen utan och innan, från Robert Johnson och framåt, och förde den vidare med fint avvägd eklekticism och cementerad magkänsla [fotnot: fan, det där var bra: inte undra på att jag brukade skriva i tidningarna...]. Hur som haver, här är han med klassikern Nobody’s Fault But Mine.

Sorry, men ett sent tillägg. Här är han med Kensington Blues. Fingerpicks på 12-strängat, det är inte potatismos det. Det är pommes med majonnäs.

Allt sedan jag skrev om Palmemordet, från sådär 1988 till sådär 1995, och i slutet av den perioden började stirra ner i avgrunden, har jag – rätt framgångsrikt, tror jag – vant mig av med konspiratoriskt tänkande. Men ibland gör Staten och Kapitalet det inte lätt för en att undvika bli återbrukare. Ni minns Irakkriget? David Kellys självmord? Check this, från Sunday Mirror idag: “David Kelly post mortem to be kept secret for 70 years as doctors accuse Lord Hutton of concealing vital information“. Kontentan av Huttons beslut: alla behöriga måste vara döda innan informationen får komma ut.

Jan Myrdal är på tapeten. Oops, I feel a footnote coming on…

[Fotnot 1: Wow! Tänk er en Jan Myrdal-tapet... Hans stiliserade nuna i olika åldrar, politiska paroller på handskriven khmer... 29:90 per rulle, exklusive moms och frakt]

Jag postade bland annat, med benäget tillstånd, Observerjournalisten Andrew Anthonys högintressanta text om européerna som besökte Demokratiska Kampuchea, främst då Myrdal (läs gärna också föregående dags post). Likadant har Bodil Zalesky på Under pausträdet uppmärksammat intervjun Myrdal gav till Proletären i mitten av december, om DDR och Berlinmuren, en intervju som skulle/borde varit briljant satir om inte Myrdals selektivt belästa lögnaktighet låtit så DNA-grundligt genuin.

[Fotnot 2: Jag har många andra gånger liknat Myrdal vid Ezra Pound: båda har förmågan att ställa hundraprocentiga nonsensfrågor och sedan komma undan med den intellektuella hedern i behåll, typ när Pound säger saker som att: "Jag förstår inte att Andra världskriget kunde hända... Jag skrev ju om mina samtal med Yeats om dessa frågor redan 1912!" Myrdal kör en liknande variant i Proletärenintervjun: "Jag kunde förklarat Berlinmuren totalt! Men det var surpupporna i SKP som hindrade mig!"]

Det finns ett oerhört viktigt leitmotif i det psykodrama som är Jan Myrdal, och det handlar om ensamheten. Ragnar Strömberg skrev för många år sen en Myrdalprofil i G-P och såg honom i skolåldern:  “en tjock kille med glasögon, som aldrig fick vara med och kicka boll och som nu gastar om dödsstraff [...]“. Det är, enligt min mening, ett av Ragnars många bada-bing-ögonblick. Det är så politiskt korrekt det vill bli.

Håll sedan också i minnet vad som är huvudtemat i Myrdals Barndomsböcker: att han blev övergiven av föräldrar som hade viktigare ting att utföra än att kicka boll med den glasögonprydde tjockisen. OK? Your are now ready for the truth.

Läs Andrew Anthonys spikade text igen (första länken ovan). Titta en gång till på vad den fascinerande Youk Chhan har att säga om de röda khmererna. Youk är numera chef för dokumentationscentret om de röda khmerernas folkmord i Pnomh Penh, och han har bl.a. läst protokollet över den notoriske bödeln Duchs förhör med sin svåger: “Allt [Duch] ville ha reda på handlade om hans flickvänner innan han träffade [Duchs] syster. Han var fixerad av [svågerns] sexualhistoria. Svågern var lite överdrivet stilig och smart, det var därför [Duch] lät döda honom. För att ge tillbaka för att han var populär.” Och så kommer Andrew Anthonys sammanfattning:

För Youk var Khmer Rouge på många sätt de impopuläras hämnd, de uteslutnas terror.

OK, jag är med på att det är ett jävligt vanskligt företag att amatörpsykologisera kambodjansk terror och svensk lögnaktighet, men jag insisterar på att tillfälligheten här är något lite mer än en tillfällighet. Om resonemanget har nån validitet så handlar det trots allt om gamla välkända mekanismer. Att tillhöra genom att vara ensam. Att vara möjlig genom att göra sig omöjlig. Oppositionens konvenans. Att älska så mycket att man slipper uppleva kärlek.

…vore en idiot om hon inte gick och såge Evert Lundquistutställningen på Moderna. Det hade jag gjort, om jag vore er, i Stockholm, tills april. Men det är jag nog inte, lika lite som jag inte är det i Madrid den femte februari, klockan nio. Eller ens hit, i morse vid halvsjutiden. Ni ser vad jag har att kämpa mot.

Jag fick just en inbjudan att komma till Fundación Juan March i Madrid (mera här) den 5 februari klockan nio på kvällen… För att dricka öl. Eller nåt. Men inte ens jag går på den lätte. Det är en fälla. Det är Virginia Woolf-Sällskapets årsmöte förtäckt till MC-klubb. Under tiden skrattar vi tidlöst. Se bilden.