På tal om Damien Hirst: ni har väl hört historien om Cartrain och de kidnappade blyertspennorna?

Cartrain är en ung (16-17, cirka) graffiti- och gerillakonstnär som härjar i mina trakter: Hackney, Old Street, Brick Lane, den svängen, och är lite grand arvtagare till Banksy. Nå, sent i fjol gjorde han en graffiti med utgångspunkt från Hirsts notoriska dödsskalle gjord av diamanter. Cartrain tryckte dessutom upp den på några blad, som han sålde för sådär £40-50. Den notoriskt girige och elake Hirst exploderar och kräver (på tvivelaktig juridisk grund) att Cartrain överlämnar original, kopior, pengar tjänade på trycken, samt en ursäkt. Detta leverar Cartrain, motvilligt.

Så en dag nu i somras tar sig Cartrain ner till Tate Britain, där det finns en installation av Hirst kallad “Pharmacy”. Från denna nyper Cartrain åt sig en knippe blyertspennor av märket Faber Castell. Därpå gör han en fejkad efterlysningsaffisch från polisen, samt en jättefin ransom note:

Och vad är the ransom? Jo, att Hirst ska ge tillbaka alla bladen han konfiskerat, och det före 31 juli – “annars vässar jag pennorna!” Hirst blir förstås rasande igen, polisen blir inblandad, både Cartrain och hans farsa får sitta i häktet över natten, anklagelsen lyder stöld för ett värde av en halv miljon pund (!), kort sagt en fruktansvärd – men alltför typisk – överreaktion från Hirst.

Vad som hänt sen sommaren är tydligen att pennorna finns kvar i Cartrains ägo, och han signerar alla sina nya blad med dem. Men enligt en uppgift jag fick i morse så ska många av pennorna också gått till sympatiserande konstnärer som gör egna verk med dem, och från vilka intäkterna ska gå till Cartrains defense fund. Läs vidare själva, t.ex. hos Canned Goods och Wikipedia.

Jag är lessen, men med en bakgrund som min – litteratur, frisörsalonger, omklädningsrum – har stunden kommit att säga sanningen som sanningen är. Herta Müllers frisyr är en katastrof (och det finns värre bilder i omlopp, but you get my drift).

Min frisörexil är för långvarig för att veta vad den heter på svenska, men häröver kallas den shingle: den härrör från 20-talet och var nästan alltid vågad, men strukturen förblir densamma: lite lätt sidbenad, långa kindstudsande sidpartier, kort – ofta upp till skallkrönet – bakdel. Nacken är sexmomentet i den här frisyren.

So far, so conventional. Problemet är att man kan bara kamma hem en shingle-seger om man har en ansiktsstruktur som tillåter en så radikalt ansiktscentrerad frisyr. Det är finhet som gäller: delikata kindben, liten haka, blygsam mun.

Och Herta är raka motsatserna. Vilket är hur bra som helst! Hon är en snygg kvinna. Men hon har ett stort ansikte, hennes benstruktur är massiv, och hennes mun är oerhört expressiv, särskilt med den kinakommunistiska nyansen på läppstift hon verkar föredra. En shingle fungerar helt enkelt inte.

Men Pressylta Redux har förstås lösningen och, precis som med Carola i Melodifestivalen häromåret, så tar jag naturligtvis mitt ansvar här. Jag flyger ut till Berlin redan i morgon bitti. Rapporter följer.

Och New York Review of Books nya s.k. “blog” kan alltid vara värd att titta in hos då och då…

“Damien Hirst har målat några tavlor, helt för egen hand.”

Kom igen, erkänn: ni gillar en ordentlig kritisk sågning lika mycket som jag gör, nicht wahr? Då ska jag bara styra er åt Tom Lubbocks recension idag om Hirsts nya målningar på Wallace Collection. Deliciöst…

Lubbock – en gammal Pressyltafavorit – är mannen som avslutade en recension av en Constableutställning häromåret med: “Som målare är Constable nästan lika dålig som Turner”. Det är det där med “nästan”…

This, from today’s Guardian newspaper, is worth quoting quite extensively.

Today’s published Commons order papers contain a question to be answered by a minister later this week. The Guardian is prevented from identifying the MP who has asked the question, what the question is, which minister might answer it, or where the question is to be found.

The Guardian is also forbidden from telling its readers why the paper is prevented – for the first time in memory – from reporting parliament. Legal obstacles, which cannot be identified, involve proceedings, which cannot be mentioned, on behalf of a client who must remain secret.

The only fact the Guardian can report is that the case involves the London solicitors Carter-Ruck, who specialise in suing the media for clients, who include individuals or global corporations.

Those of you who have followed Pressylta postings on McKennitt v Ash (for the past few millennia, it seems…) will be intrigued to find out what fresh doo-dah has been cooked up by our learned friends this time. So will I.

Three minutes later: The utter nonsense inherent in these gagging orders becomes only too obvious once you’ve entered the relevant keywords into Google… I now know everything about something I would have known nothing about, had Carter-Ruck not acted the way they did. That’ll learn’em. Or maybe not.

Later p.m.: And so the gag has been lifted: for further info follow the links Fredrik provides in the comments. There is in law, as we know, a particularly thin line between the outrageous and the ludicrous. Outfits like Carter-Ruck have made an art form out of strutting that line, while looking murderously serious at the same time. If you ever wondered what a “PR disaster” looks like, look no further.

Hur kunde vi missat denna Daily Mail-pärla (från i torsdags) (via Matthew Norman)? Jag letar fortfarande – möjligtvis förgäves – efter en lika lyriskt komplex och socialt träffsäker motsvarighet i The Guardian. Det måste ha nåt med socialarbetare och klimathotet att göra, har jag en känsla av.

Läcka i Akdemien? Visst fan finns det läckor i Akademien… Har alltid funnits. I know, cos I got form…

Två gånger visste jag kvällen före vem det skulle bli: Canetti ’81 och Golding ’83. Båda tipsen kom från Expressen, och min gissning är att källans namn började med Lars och slutade med Forsell. Canettiuppgiften orsakade inte mycket mer än att jag samma kväll fixade ett foto på hans ytterdörr, där det satt en lapp med “Inte hemma” på. Canetti bodde två minuter upp för gatan från mig, i Hampstead, och hade alltså blivit förvarnad, som jag.

Vad gäller Golding ringde dom sent kvällen före och undrade om jag hade nåt som var värt att citera/publicera i bokhyllan. Dessvärre. Jag hade just satt ner väskorna efter några veckor på Mallis, men rusade ner till en nattöppen bokhandel (det fanns såna på den tiden) i Covent Garden och ryckte åt mig en kopia av en essäsamling av Golding, översatte en liten snutt på bussen hem och ringde in den (det fanns inte epost på den tiden). Den fick pride-of-place på kultursidan nästa morgon. Och jag fick ett slags medaljtelefonsamtal från Leif Zern den eftermiddagen, om guldstuket på min bedrift…

-”Jag kräver nobelpriset!” sa jag.

-”Vi betalar vanligt honorar,” sa Zern.

["Minitävling" i den meningen att jag svarar på det själv i morgon om ingen har hittat rätta svaret....]

I gårdagens post “Det blir nog bra när det blir färdigt”, här nedanför, begår jag (alltså inte Arthur Waley eller Ezra Pound…) ett rätt pinsamt och grundläggande grammatiskt fel: vilket? Dom vakna bland er vet redan. Dom sömninga bland er, här är ett tips: det är en slags anglicism. Som jag skulle vilja spåna vidare på, kanske nästa vecka.

Första rätta svaret i kommentarsfältet vinner, ähm, ett hedersomnämnande. Eller fredspriset.

Jag vill bara avsluta översättningar-bättre-än-originalen-temat med att citera urkällan från i onsdags (Notes & Queries i The G). En viss Tom Saul från Spikvärde i Gloucestershire bidrar (som vanligt: skrålla ner) med ett exempel ur Ezra Pounds kinesiska tolkningar i Cathay (1915) (som jag nämnt förut i samband med Alvar Alsterdals minneshögtid…) (försök hänga med nu…). Det handlar om en dikt om Kejsar Wu:s sorgesång över hans högst saknade kejsarinna, och vi börjar med Arthur Waleys klassiska akademiversion:

The sound of her silk skirt has stopped.
On the marble pavement dust grows.
Her empty room is cold and still,
Fallen leaves are piled against the doors.
Longing for that lovely lady
How can I bring my aching heart to rest?

Låt oss sedan lyss på il miglior fabbro på samma rader:

The rustling of the silk is discontinued,
Dust drifts over the court-yard,
There is no sound of footfall, and the leaves
Scurry into heaps and lie still,
And she the rejoicer of the heart is beneath them:
A wet leaf that clings to the threshold.

Alltså, bara den avslutande raden. Där Waley ger oss The Supreme Al Green (“How can you mend a broken heart?”) ger oss Pound ett blött löv som fastnat på tröskeln. Jag vet, för ögonblicket, inget bättre.

Wow… Det här är nog, i bildväg, nåt av det mest islamofobiska jag sett (Källa Daily Mail, skrålla ner en aning). Det är en affisch från Zürich inför omröstningen om huruvida man ska tillåta eller förbjuda byggnationen av minareter. Visst är det ett stürmerskt bildspråk, vem kan förneka det? Och den har tillåtits. Yttrandefriheten.

PS lite senare: Men kolla också hur skickligt och lurigt Daily Mail låtsas verka “neutrala” och bara “rapporterar” den här frågan. Hur då låtsas? Jo, genom att lite längre ner presentera ett byråfoto av hur minareter “egentligen [actually]“, alltså “orasistiskt” ser ut… Och då väljer man förstås en bild av den blå moskén i Istanbul, från en vinkel där minareterna är nästan lika många och ser precis lika mycket ut som missilerna på Schweizaffischen.

Ibland undrar man varför folk väljer att inte läsa tidningar längre, och ibland undrar man inte alls.