Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Kommentar överflödig

Categories: Kulturellt
Sunday, Apr 28, 2019
Göteborgs konserthus 1974 (h/t @Joe8Bit)

Konservatismens nedgång II

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Apr 27, 2019

Jag berörde mest publicistik i den förra posten. Men en annan viktig källa till konservativ ideologiproduktion har förstås alltid varit den akademiska sfären. Detta är något jag bara ska nämna här helt kort, för jag är inte särskilt välinformerad om hur utvecklingen gått inom det här området under senare år. Men det kan vara värt att hålla i tankarna i sammanhanget.

Den sfären innefattar naturligtvis Oxbridge, generellt, men i synnerhet Oxford. Och då menar jag heller inte nödvändigtvis ett ämne som PPE (Politics, Philosphy, Economics) dvs den politiska, karriärdanande akademiska vägen, för den tenderar att premiera ett nervöst iakttaget status quo, i motsats vad man lite löst kan kalla tradition.

Konservativa tankeströmningar har snarare producerats i ämnen som historia, filosofi och litteraturvetenskap. Och där har Oxford traditionellt, och tills alldeles nyligen, varit allergisk mot idéer över huvud taget, dvs ett av konservatismens mest varaktiga kännetecken. Detta till skillnad från Cambridge där man varit mer öppen för teoribyggen, kanonskapande och oliktänkande. Terry Eagleton beskrev det träffande en gång, just vad gäller litteraturkritiken, och han gjorde det av egen erfarenhet:

Official Oxford English wasn’t opposed to theory specifically: it was darkly suspicious of ideas as such, of which such theorising was simply an extravagant specimen. Literary works consist of feelings and images, not of abstractions. The very institution of literature was thus an implicit critique of political extremism. The sensuous particularity of the text acted as a curb on cerebral flights of utopian fancy, while its delicate interweaving of attitudes challenged any too partisan position. Postgraduate students who were informed by senior members of the Oxford faculty that their work contained a large number of ideas soon became aware that this was not intended as a compliment. It was that other place [Cambridge], inhabited by bolshie ideologues like Leavis, Empson, I.A. Richards and Raymond Williams, which set the pace as far as concepts and critical procedures were concerned, and which engaged in such superfluous pursuits as reflecting on why one was studying literature in the first place. Oxford people just read the books and said whether they liked them or not. The controversy over structuralism in the 1980s could only have erupted at Cambridge, given that most of Oxford had no idea what it was.

(Ur en recension i LRB av D J Taylors The Prose Factory: Literary Life in England since 1918. Den ligger bakom betalvägg; länk här)

Konservatismens nedgång

Friday, Apr 26, 2019

Det skrivs ju en hel del om Konservativa partiets nedgång och eventuella sönderfall, hur det gått från the natural party of government till det onaturliga partiet för allt annat än splittring och charlataneri. Detta, i princip, i kölvattnet på Brexit, men grogrunden har ju funnits länge, kanske t.o.m. går att spåra till Thatchers fall och blairismens hegemoni under de följande åren.

Men den här nedgången går att se inte bara partipolitiskt, utan också vad gäller den konservativa “debatten”, det som faktiskt brukade vara en någorlunda trovärdig och respektabel diskussion om konservativa värden och politik allmänt. Det påminner lite grand om debatten i Sverige om Axess och Johan Lundberg kring 2012, där jag engagerade mig mycket perifert (skriv bara “Johan Lundberg” i sökrutan).

Jag var, trots alla mina politiska instinkter, positivt inställd till vad Lundberg försökte åstadkomma, vad jag kallade en “kompetent konservatism” i det svenska offentliga samtalet som länge hade fattats, och fattas väl fortfarande. Jag tyckte bara Lundberg misslyckades totalt, genom att tolka det via skribenter som Theodore Dalrymple och Roger Scruton, och med en definition av konservatism som var ungefär hundra år för gammal.

Det märkliga är alltså att en liknande inkompetensprocess har ägt rum här. Man klänger sig mer och mer desperat fast vid vad som borde vara arvet efter Thatcher men sällan är det. Polariserat, skränigt, intellektuellt undermåligt, mer än värt att ignorera (vilket det alltså inte var förr i världen). Se bara på Spectators nedgång under senare år.

Spectator brukade vara en högst läsvärd tidning varje vecka (jämte New Statesman) som nu gått ner sig i allmän tjurighet och traspolemik, à la Toby Young och Rod Liddle, liksom “Greta-Thunberg-är-bara-ett-barn-och-hennes-mamma-var-med-i-Eurovision”-nivån. Likadant med TLS, som jag i och för sig inte läser varje vecka, men där brukade ofta finnas intellektuellt hållbara resonemang om konservatismens väsen, som jag tycker mer och mer sällan syns till.

Det har blivit respektabelt för konservativa debattörer att inte ens längre låtsas framstå som seriösa. Det kan ha med sociala medier och clickbait-kulturen generellt att göra, visst, men det måste också gå djupare än så, rakt ner i det konservativa projektet som sådant. Johan Lundberg skrev när det begav sig:

“Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden”.

Jo, det må vara ett gammalmodigt resonemang, t.o.m. i strikt konservativa termer – särskilt med Thatcher och nyliberalismen i tankarna – men inte ett enda led av detta finns ju kvar i verkligheten, syns det mig, splittrade som de är (grovt uttryckt) mellan populistisk disaster capitalism och en vällingcentrism av sådan timiditet att få kommer ihåg att rösta på dem när det väl gäller. Det finns inget uttrymme kvar för tanke, allra minst nytänkande.

Too much information

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 24, 2019

Eller Two much information

(1) Jan Myrdal om sitt sexliv. Jag menar, verkligen, don’t go there. Trehundranittionio sidor. Var det ingen alls på Norstedts som… sa nåt?

(2) Bret Easton Ellis gnäller om Twitter. Under titeln White. Återigen ett respektabelt bokförlag, på vilket en andäktig tystnad härskat.

Assange/Mueller

Categories: Uncategorized
Saturday, Apr 20, 2019

Om nu någon skulle ha ens ljumma känslor kvar för Julian Assange. Det här i Daily Beast, i kölvattnet på Muellerrapporten, är förödande och skamligt.

Årets rubrik

Categories: Brittiska medier
Friday, Apr 19, 2019

Och det är bara april. Från AP: “TOURIST MECCA NOTRE DAME ALSO REVERED AS PLACE OF WORSHIP”

Retrobrott

Categories: Uncategorized
Wednesday, Apr 17, 2019

Eller vintage crime. Brott som egentligen inte finns längre. Här är en ganska rolig lista jag hittade. Amusers, till exempel, kastade snus i ögonen på folk innan de rånade dem. Och så finns det brott som visserligen förekommer då och då men känns väldigt retro. The Hatton Garden heist för nästan exakt fyra år sedan var ett sådant, inte bara för att förövarna var gamla överlevare från 60-talet utan att deras metodik tycktes så gammalmodig: borra sig igenom väggar och sådant.

Det visade sig i morse att jag själv varit med om ett slags retrobrott, om än ytterst perifert. Min kompis Harry har under senaste halvåret haft lådor med vin till salu, ett utmärkt portugisiskt rödvin till ett mer än överkomligt pris. Var lådorna kom ifrån frågade jag aldrig – man vill ju inte vara oartig – men sedan några veckor tillbaka har det sinat i lagret. I morse stötte jag på Harry när jag köpte tidningen. “Any news?” frågade jag. “Nah” sa han och skakade på huvudet. “It was a long firm. Like the fucking fifties…”

Long firm är mycket riktigt ganska ovanligt nu för tiden. För det första krävs en viss investering, säg 20,000 pund. Med dessa köper man in sina viner och betalar leverantören punktligt. Man kanske t.o.m. gör det en gång till, och betalar lika punktligt. När man så etablerat sin pålitlighet köper man vin för 50,000 pund, fast på krita. Så schappar man med vinsten från de första omgångarna, säljer av vinet på annat håll och lägger vinsten på vinsten, and Bob’s your uncle.

“Ah well” sa jag. “It was good while it lasted”. Vilket man skulle kunna säga om femtiotalet också, i och för sig.

Brexitpaus

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Apr 14, 2019

Vad i hela friden ska man då skriva om…? Vädret? Soligt för det mesta, men kallt. Böcker jag läst? Senast “Ottar & kärleken” av Gunilla Thorgren (2011) om Elise Ottesen-Jensen. Fascinerande, med flera ekon i våra egna dagar. Korv jag ätit? Inget att rapportera där.

Jo, jag gick på fotboll igår, för första gången på årtionden, och såg redan nerflyttade Fulham skrälla mot Everton 2-0. Craven Cottage måste vara en av de minsta arenorna i PL. Den ligger hur trevligt som helst alldeles nere vid Themsen, och man närmar sig den från Putney Bridge Station genom en fin park med platanträd och magnolior och annat väldoftande.

Everton var inte alls det väloljade lag jag hade väntat mig efter segern mot Arsenal förra helgen, snarare ganska mediokert. Fulham hade fått ordning på försvaret och stoppade det mesta, målgörarna Tom Cairney och Ryan Babel mest imponerande där framme.

En gammal vän, Nico, var på besök och en av de upptäckter hon gjorde åt mig är att jag faktiskt har tre utmärkta jazzklubbar inom gångavstånd, alla i Dalston, och vi tog oss en kväll på en av dem The Jazz Bar (ingen webbsida). Runt hörnet ligger The Vortex där Keith Tippett spelade den kvällen, men det var fullt. Rekommenderas.

Kung för en dag

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Apr 11, 2019

Nu när Brexit äntligen inte är över – inte på långa vägar – skulle jag vilja ta tillfället att lägga fram sex nya bestämmelser och lagar som jag tänkte genomföra här i vad som varit mitt hemland i ett antal decennier. Bara så att vi inte hamnar i den här jävla soppan igen. Och jag gör det med all den expertise som folk fått så nog av, all den liberal metropolitan elitism jag hoppas jag besitter, all den queue-jumping självrättfärdighet jag som EU-medborgare kan uppamma.

Och, nej, jag kräver inga tack. Det är det minsta jag kan göra. You’re welcome.

(1) Förbud för alla invandrare att lämna landet, inte ens på semester. Jag har stött på många, främst EU-medborgare, som tänker lämna England för att de ”inte känner igen det här landet längre”. Så kan det ju inte få fortsätta. Min bestämmelse går ut på att vi just därför är lagligt bundna att stanna kvar. Vi får helt enkelt inte lämna engelsmännen ensamma med engelsmännen. Då går det ju som det går.

(2) Gör det obligatoriskt för alla engelsmän att lära sig ett andra språk. Sextiotvå procent av britterna behärskar enbart sitt modersmål. Problemet är att de älskar sitt språk så mycket att de aldrig brytt sig om att lära sig det. Jag tror det var Wodehouse som sa att den mest allvarsamma, charmerande idioti man kan se är en engelsmans uppsyn just som han ska till att säga något på ett främmande språk. Vi har alla sett det och det är vår plikt att avskaffa den idiotin.

(3) Upphäv privatskolornas välgörenhetsstatus för de 7 procenten och använd skatteintäkterna till att förbättra de kommunala skolorna för de 93 procenten. Inte bara av jämlikhetsskäl. Det är för deras egen skull, av ren barmhärtighet. Privatskolorna producerar bevisligen djupt inadekvata människor med grava psykologiska defekter och hisnande kunskapsbrister. Det har helt enkelt blivit vår medmänskliga uppgift att hjälpa dem, framför allt att göra sig av med ovanan att regera över oss.  

(4) Obligatorisk grundkurs i Irlands historia för nyutnämnda Nordirlandsministrar. ”Jag ska villigt erkänna att jag när jag fick det här jobbet […] förstod jag inte att när det är val i Nordirland, till exempel, så röstar inte nationalister på unionisterna, och vice versa” – Karen Bradley, september 2018. Det där med ”vice versa” är något jag särskilt vill uppmuntra med min nya lagstiftning. Insikten att ”det fungerar åt båda hållen” är ovärderlig.  

(5) Umgås med dina fobier! Ett av de lagstiftade inträdeskraven för medlemskap i Labour eller Konservativa partiet är (för engelska infödingar) att under ett förberedande år umgås en gång varje vecka med judar resp. muslimer. Det kommer att ske i organiserad form av t.ex. middagar man lagar för varandra: inget fläskkött åt ena hållet, inte för starkt kryddat åt andra hållet (se ovan); plus allmän Linggymnastik tillsammans i närmaste park; samt att man berättar åtminstone två garanterat roliga vitsar för varandra varje vecka.

(6) Sluta älska förlora (i folkmun även kallat ”Fintan O’Toole-lagen”). De nya bestämmelserna säger att allt som luktar Dunkirk, Charge of the Light Brigade, Brexit, osv, aldrig mer får omnämnas annat än i skamset skuggade fotnoter i den nationella historien. I stället ska framhävas saker som den allmänna sjukvården, evolutionsteorin och Spencer Davis Group. Eller med andra ord: Get a fucking grip!  

Trick or treat? +

Categories: Uncategorized
Thursday, Apr 11, 2019

Som sagt, det blir alltså 31 oktober i stället, när barna klär ut sig till häxor och jagar godis runt kvarteren. Och det blir alltså EP-val i maj. Jag har inga vidare klokheter att säga just nu, annat än att det är lika sinnessjukt som förut fast med nya variabler med i spelet. Dessutom har jag besök av en gammal god vän och ägnar mig, med glädje, åt annat socialt och trevligt och titta sig omkring i London. Men jag återkommer vad det lider.

+ Och läs gärna under tiden Jonathan Meades om hur UK ser ut om tio år…

7 of 239« First...56789...203040...Last »

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004