Två bilder av Paul Cocksedges installation ‘Manuscript’ in situ på Tienanmen Square under Beijing Design Week i september (för bakgrund se denna post)

Idag fick jag en bunt svenska tidningar och tidningsklipp med posten. På Svenskans familjesida söndag 2 oktober får jag plötsligt se en runa över vännen Gösta Gierow.

Det var några år sen vi talades vid, måste jag tyvärr konstatera. Det grämer mig, förstås. Jag tappade kontakten med Gösta och Marylyn, som med så många andra gamla vänner, i och med att vi flyttade österut kring 2005-6, och mitt liv tog en delvis ny vändning.

Vi träffades första gången på Mallorca 1982. Tillsammans med några vänner hade vi köpt en kåk i Fornalutx, uppe i de vackra bergen på nordvästsidan. Till min milda förskräckelse upptäckte jag snart att det fanns en koloni svenskar i byn, av vilka jag höll ett visst avstånd till en del, medan andra blev mycket nära vänner med åren. Bland dessa fanns Ingemar Ejve och hans hustru Bitte, samt Gösta och Marylyn.

Vad jag upptäckte i Gösta var ju först och främst en av de finaste grafiska konstnärer jag sett. Han var en av de ledande figurerna i den så kallade IX-gruppen av svenska grafiker; hans arbeten går bl.a. att se på Biologiska museet i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ett av Göstas centrala teman kan man kanske kalla “strukturer i förfall”. Hans utställning om Venedigs nergång på Konstnärshuset i början av 70-talet fick mycket uppmärksamhet, liksom bok- och konstprojektet ‘Trähus i Tallinn’ för ett antal år sen. Själv är jag lycklig ägare till den lilla Mallorcaboken “Kardinalens trädgårdar i Raixa’. Litografin här till vänster heter ‘Paphos’ från just året 1982.

Men de andra sidorna av Gösta var minst lika framträdande, och fängslande. Vad den grafiska konsten vunnit var vad skådespelarkonsten förlorade; Gösta hade mycket väl kunnat haft stora framgångar på scenen. Det var fullkomligt omöjligt att ha ett ointressant samtal med honom (hur man än försökte!). Hans bildning och spiritualitet tycktes gränslösa: hans språkliga fingertoppskänsla, till exempel, kom mig väl till pass när han korrekturläste – eller snarare redigerade – manuset till min bok om Gustaf Ericsson.

Gösta ogillade dessutom färgen gult… Jag har själv inget direkt emot gult, men just detta var på något sätt det som för mig slutgiltigt satte genistämpeln på karl’n…

Så många gånger på senare år som jag tänkt att jag måste i alla fall ringa… Men så blev det inte.

(PS: Niklas E, om du läser detta, kan du maila mig?)

Var nu så goda och läs Andrew Browns fina “In praise of…” på ledarsidan i dagens Guardian. Som jag brukar säga i samband med att Andrew skriver något: det är alltid nyttigt att läsa folk som vet vad de pratar om.

Det slog mig igår kväll att Tranströmer är en inklusiv, och i förlängningen djupt demokratisk poet i förhållandet till sina läsare. Han verkar alltid säga, “Du måste väl ha känt/hört/sett, som jag, hur stjärnbilderna stampar, eller hur våra liv har ett systerfartyg, etc etc….”. Och som läsare svarar man liksom, “Nej, men tack för att du påminde mig…!”

Detta medan så många andra poeter verkar säga, “Hjärtligt välkommen till min poetiska vision, men det är nog faktiskt bara jag som upplevt denna melankoli/kärlek/vånda… Därav det faktum att jag skriver den här dikten, och du läser den…” Man känner sig mer som en besökare på museum inför en glasmonter, snarare än inbegripen i ett samtal i ett förortskök, som med TT.

Och det ger mig dessutom tillfälle att än en gång återvinna min Tranströmerhistoria, “Det nervösaste jag någonsin varit” från september 2010:

…Bob Dylan, hoppas jag som vanligt. Kan man erkänna lyrik som värdig genre så borde man också allt emellanåt kunna erkänna lyrikens ursprung i sången, och belöna trubadurer. (En trubadur är för övrigt någon som “hittar”, trouvere…)

Två av min generations stora trubadurer är Jacques Brel och Bob Dylan, och även om man numera kan vara död och få Nobelpris, så tycker jag den sistnämnde är mer än värd det. “Att ha förbluffat/förnyat/förvandlat en generations syn på litterär gestaltning i musiken…”… tja, där är nog hälften av en av de meningar jag skulle införlivat i min förkunnelse på torsdag, om jag vore Peter Englund.

Update: Och efter att vi postat ovanstående har oddsen mycket riktigt rasat från 100/1 till 10/1… “Pressylta Redux – Feel the Power”

Relaterat: En av ett flertal som kallats “den brittiske Bob Dylan” var ju Bert Jansch, som nu dessvärre inte längre finns bland oss (läs bl.a. här). Jansch var en mycket fin gitarrist, en av de bästa från den epoken, det brittiska folkmusiksextiotalet. Och i mycket oefterhärmlig: hur många vissna versioner av ‘Angie‘ har man inte hört genom åren…?

Med risk för att än en gång ådra mig Bengt O:s heliga vrede vill jag gärna rekommendera Larry Elliotts krönika idag om hur den europeiska finanskrisen totalt utklassar Alice i Underlandet…

Here are just a few of the surreal aspects of the current state of affairs. The answer to a lack of growth in struggling countries such as Greece is austerity of such ferocity that recessions deepen. The solution to a financial crisis caused originally by the over-leveraging of banks and individuals is to turn Europe’s bailout fund into a leveraged €2tn hedge fund. Meanwhile, many of the politicians in Britain who battled long and hard to keep the pound – George Osborne and Ed Balls to name but two – are now born-again evangelists for full fiscal union.

Jag tror många av dom av oss som fortfarande är lite skräckslaget roade av den pågående krisen har slagits av tanken att den nuvarande generationen kapitalister helt enkelt inte är särskilt bra på kapitalism.

Fast en marxist skulle nog påpekat att det inte går att vara varken bra eller dålig på kapitalism. (Men J M Keynes kanske inte var så pjåkig…?) (Eller Ivar Kreuger?)

George Monbiot, en av mig ofta citerad miljökämpe och skribent i The G, har länge varit intresserad av lobby- och advocacygruppers dolda finansiering, så kallad astroturfing: vem betalar för åsikterna? Läs hans bakgrundartikel här.

I kölvattnet på ett idiotiskt förslag från en uppmärksamhetskåt labourpolitiker om “licenser för journalister”, har nu Monbiot tagit konsekvensen av sin argumentation och gjort en allmän självdeklaration av sina egna inkomster, som finns att läsa på hans hemsida.

Modigt, med ett stänk av fåfänga? Eller tom gestik? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Funderade också på om jag skulle göra något liknande här på Pressylta, men beslutade att avstå. Jag vill ju inte att någon ska dö av skratt.

Och för er som har erfarenhet: hur uppseendeväckande (eller ej) är de £62,000 om året för en kolumn i veckan (plus bloggposter och annat krafs) som Guardian betalar honom? Jag tycker det låter rätt rimligt. Eller…?

För er som inte läser Expressen (jag vet att ni finns…!) vill jag bara kort uppmärksamma på att en grinig Leif Pagrotsky i förrgår kritiserade det inflytande SNS har, varpå en stridslysten Olof Petersson svarade följande dag, varefter en sansad Göran Greider kommenterar idag. Detta, för er som inte läser Expressen, är vad man kallar ett politiskt samtal. Tror jag.

Den som har vägarna förbi Chelsea och den legendariska “606 Club” på måndag (3 okt) beordras härmed att infinna sig vid 20:30-snåret… Det blir en lite vemodig men garanterat svängig afton. Min gamle vän Bosco D’Oliveira (bilden) ska flytta tillbaka till Brasilien efter många år i London. Eller snarare, göra tvärtom mot vad han gör nu: ha sin bas i Brasilien och resa titt som tätt till London och Europa. Så måndag kväll blir en slags avskedkonsert med hans band Arakatuba, ett av de tajtaste och livligaste brassejazzbanden som finns, numera featuring hans ruskigt begåvade son Fabio, som mer än väl axlat den oliveiriska percussionmanteln… (sånt här fick jag betalt för att skriva en gång i världen…). Hur som helst: be there – or be very, very square…

(Läs mer om Bosco och Arakatuba på 606-webben under “What’s On”)