I kölvattnet på den dieseldunkande, campariindränkta, lätt snedseglade lustjakt som är Bokmässan har det skrivits en hel del om den nya tyska litteraturen (inte minst av Jens och Jens och Bodil och Bodil) och om vikten av att se denna litteratur i svensk översättning, i förstone, och i det fortsatta att få se den läst, diskuterad, värderad.

So lang, so gut, som det heter på tyska.

Men är det nån som lagt märke till en elefant i just det här kulturella rummet? Poesin.

Jag ser verkligen fram emot att få läsa många av dessa tyska romaner – “Tornet”, till exempel, och Terezia Mora och von Schirach tycker jag låter ytterst läsvärda – men ingen, säger ingen, vad jag sett, har sagt något om tysk poesi. Jag skulle nästan sagt “ung” tysk poesi, men inte ens det, gärna lite äldre också. Finns det någon bevandrad som kan upplysa oss om detta?

Helst av allt skulle jag vilja läsa en någorlunda koncis sammanfattning av den tyska diktens utveckling från… tja, sextiotalet och framåt. Teman, bildspråk, kontroverser, de mer framträdande namnen – ja, allt som skulle ge en ett första grepp om ett ämne jag är katastrofalt och pinsamt okunnig om.

Jag googlar på måfå och hittar namn som Thomas Kling, Wulf Kirsten… hur bra är Friedrike Mayröcker egentligen..?

Jag tror Bodil och Jelenas “Salongen” är stället att börja. Men, så klart:  Alle Aufklärung wird mit Dankbarkeit empfangen, som det heter på tyska.

Det är ju mycket Dickens i luften nu. I februari nästa år är det tvåhundra år sedan han föddes. Claire Tomalin kommer med en ny biografi (läs intervju här). I lördagens temabilaga i Guardian fick ett antal, ähm, personligheter välja sina favoritromaner, och helt i linje med den moderna trenden var det ingen som valde “Oliver Twist”…

Vilket tjänar att påminna om vad som måste ha varit en av de mest vansinnigt intensiva skaparperioder hos någon författare överhuvudtaget. På ett och ett halvt år, på arton korta månader 1836-37, skrev Dickens “The Pickwick Papers”, “Oliver Twist” och “Nicholas Nickleby” – allt medan han hade arbete som redaktör för Bentley’s Miscellany, och dessutom hann gifta sig med Catherine Hogarth (med vilken han fick tio barn)…

Jag menar, vad gick karl’n på…?

Har det någonsin förekommit något motsvarande? Det är möjligt, men jag känner inte till det. Ser man t.ex. på Dostojevskij så kommer ju de stora böckerna med jämna treårsmellanrum: “Brott och straff” 1866, “Idioten” 1869, “Onda andar” 1872, osv. Stendhal tog också han nio år på sig för sina tre centrala romaner. Flaubert ska vi inte ens tala om, den slöfocken. Strindberg, kanske…? Jag har ingen direkt verkförteckning till hands, men kanske August börjar hämta in på bortre rakan runt Infernoperioden…?

Om någon vet annorlunda så meddela gärna.

Post Scriptum: Med anledning av Gabrielles kommentar och Gunnar Strandbergs Nietzsche-riff, här en uråldrig post om produktivitet från analog-Pressylta:

Måndag 31 mars 2008 – : – Till ojämnhetens lov

Det finns en vanföreställning som säger att en konstnärs livsverk, kanske särskilt författares, vinner i kvalitet ju sparsammare hans/hennes produktion är. En riklig produktion får, nolens volens, något av svada över sig, av brist på disciplin och discrimination, av både emotionell och intellektuell högljuddhet. Det innebär på sätt och vis att välkomna ojämnheten med öppna armar.

Själv har jag svårt att se något direkt fel i att vara riklig och ojämn, och jag vill föra två utmärkta bevis till min plädering. Det ena är från filmen och heter Rainer Werner Fassbinder. Det andra kommer från lyriken och går under namnet John Ashbery, en man som – med Stephen Burts lyckliga fras i senaste TLS – ”skriver dikter fortare än de flesta av oss hinner läsa dem.” Jag kan för tillfället inte komma på någon bättre rekommendation.

För nypåstigna i Hallsberg ska jag kanske påpeka att den här bloggen ständigt skiftar mellan brinnande aktuellt och fuktskadat irrelevant. Och det i ett ögas blinkning. Ena dagen grejar vi Mellanöstern, nästa dag doppar vi lakrits i tomtebrus och hejar på ÖIS.

Vi reverterar nu alltså till det gloriöst oväsentliga. Jag har blivit förälskad i ett franskt ord. Det blir jag ofta, i och för sig. Franska ord och fraser, rätt använda, är guld värda… Det är inte minst ett sätt för oss kalasproletärer att svinga oss ignom lianerna i den sociala djungeln, bara därför att det låter bra...

Min nya kärlek heter grisaille…

S:et är tonande, vad jag förstått – grizaj – och det är alltid en bra början. Det är en abstrakt substantivering av ordet grå/-tt/-het. Alltså när gråhet har den “perfekta” proportionen vitt i sig för att inte bli en färg alls, när det enda man tänker är… “tomt”, “innehållslöst”, “ingen hemma”…

Och det har en hel repertoar av betydelser, enligt min Larousse. Dels vad gäller livet (la vie), som “färglöshet”, “dullness” (som jag inte riktigt vet hur man översätter till svenska).  Dels vad gäller fenomen som (ciel, temps, paysage): vem har inte sett en himmel som är defintionen av grisaille – i början av mars, eller en halvtaskig dag i september?

(OBS! Ej att förväxla med grisant, som är “upprymt”, “berusande”…)

Men det är det där med la vie som intresserar mig. Grisaille är ju färgen på klinisk depression, kanske till och med en synonym för den. Den som levt med denna skada – och skada är väl ordet? – vet att det är ett tillstånd som är så svårt att beskriva just därför att det definieras av innehållslöshet. Depressionen har ingen färg, kanske inte ens någon egenskap. Det enda ord jag någonsin sett som kommer ens i närheten av en rimlig beskrivning är detta… grisaille.

Mina fransktalande bloggkolleger komer säkert att rätta mig. Men tills dess ryms det en särskild glädje i att finna ord som är mer betydelsefulla än det tror sig vara. Ungefär som med Allan Petterssons första symfoni (se Lennart).

Ursäkta FamiljeNytt-stuket på det här, men det handlar trots allt om viktiga spörsmål. Olof har alltså beslutat lämna SNS som resultat av hur man hanterat reaktionen på Laura Hartmans (et al) rapport om ‘Konkurrensens konsekvenser’. Det handlar i grund och botten om viktiga principfrågor kring forskares yttrandefrihet. Olofs uttalande finns här. Ulf Bjereld skriver på Newsmill om ‘SNS – ett varumärke i fritt fall.’ Laura Hartman själv intervjuas i Dagens Arena här.

SNS’ agerande framstår ju som haktappande klumpigt och panikslaget. Att rida igenom stormar och (tillfälligt) förlora betalande medlemsavgifter bör höra till en tankesmedjas, om inte vardag så i alla fall säsongsbetonade inslag. En minuts eftertanke borde ju också manat fram reflektionen att framtida SNS-rapporter naturligtvis kommer att bemötas med avsevärd skepsis; man har helt enkelt undergrävt förtroendet för sin egen forskning. Ett PR-haveri av storlek XXXL.

Update fredag 23/9: SNS Vetenskapliga råd uttalar sig kritiskt mot VD Anders Vredin, som i sin tur ber om ursäkt för sitt agerande.

Varför är naturen så jävla… typisk?

Ta till exempel dessa djuphavsbläckfiskar. Dom lever på 400-800 meters djup, där det är alldeles för mörkt och grumligt för att “se”, dvs. för att kunna skilja på hona och hanne. Vad gör hannarna då? Jo, i stället för att evolvera funktioner som gör det lättare att urskilja honorna, så visar det sig mycket mer “ekonomiskt” att bara lossa av spermiesäckar när de stöter på en annan djuphavsbläckfisk av vilket kön den vara månde. Skott-i-mörkret-metoden, med andra ord…

“Karlar, alltså…!” kan jag tänka mig att en del reagerar.

“Bokmässan, alltså…!” kanske andra säger.

(Läs mer här)

Ett litet mellanstick, apropå det där med sanktioner som jag berörde i en av Kinaposterna nedan. George Monbiot skriver idag om det ständiga dilemmat inneboende i sanktionernas väsen: hur få den att drabba enbart regimen, i detta fall Syriens? Ju bredare man gör sanktionerna desto hårdare drabbar de befolkningen (se Irak). Till och med den syriska oppositionen är splittrad i frågan. Monbiot förkroppsligar på sätt och vis den intellektuella hederligheten, och han får till slut lov att erkänna sig (tillfälligt?) besegrad: “Det finns inget rätt svar.” Tänkvärt.

Det är ju inte precis någon originell iakttagelse att se Jan Johansson som det musikaliska förkroppsligandet av svenskt nittonhundratal. En helt igenom åthävsfri – eller “chosefri”, brukade det väl heta – kombination av den lantliga traditionen och den urbana moderniteten. Så här låter välfärdssamhället. Vemodigt, alltså, fast ett synkoperat vemod, med en viss självsäkerhet i pauseringen.

Det går inte att vara svensk och inte tycka om Jan Johansson. Tycker man inte om Jan Johansson, så är man någon annanstans ifrån. Planeten Mars, exempelvis, utomsocknes hur som helst. Och det är i själva oemotståndligheten som musiken också blir problematisk. Jag menar att den är instrumentell på mer än det bokstavliga viset.

“Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”, sa han ju en gång. Jag är ändå inte säker på om man kan säga att manipulation i någon rimlig mening var Jan Johanssons avsikt. Men känslan av att bli styrd, som lyssnare, är alldeles för stark för att kunna bortse från. Hans musik är en slags programmusik som inte riktigt verkar vilja kännas av det.

Jag får samma manipulativa känsla av – för att nu ta ett par skräckexempel – ‘Carmina Burana’ och Ravels ‘Bolero’. Men också i en hel del av Chopin, för att inte tala om Mahler. Det är något som inte är helt och hållet uppriktigt i musikens förhållande till lyssnaren. Den minnesgode kommer ihåg en rätt skojig övning vi hade för ett par-tre år sedan, “Mästare man kan och inte kan lita på“… Det är lite grand i de trakterna vi rör oss…

Som ni ser behöver jag lite draghjälp med att reda ut vad i hela friden det är jag menar… Jag kanske bara tycker att Jan Johanssons musik låter lite gammalmodig, i dessa postmoderna, eftervälfärdsliga tider.

Det här kommer att bli en temavecka, kallad… nånting… Mycket musik, mycket genreknåp, en del hitlistor… Vi börjar med Litterära Önskedrömmar…

…att kunna läsa i original … ‘Don Quixote’ – allt av Gogol – ‘Kama Sutra’ – allt av Flaubert – ‘Gilgamesh’ – Proust – Osip Madelstam – poesi från Lakota/Dakota-traditionen…

…att få läsa Gunnar Ekelöfs översättning (i alla fall början) av Ezra Pounds Canto 81:

What thou lovest well remains, the rest is dross
What thou lov’st well shall not be reft from thee
What thou lov’st well is thy true heritage
Whose world, or mine or theirs or is it of none?

…att hitta en opublicerad roman av Hjalmar Söderberg, som är så skandalös att inte ett enda förlag vill publicera den, inte ens i dessa upplysta tider, år 2011…

…att se en värld i ett sandkorn, en himmel i den vilda blomman, att hålla oändligheten i sin hand, och evigheten i en timma…

…att få läsa en svensk deckare där detektiven är en helt normal nykterist, som inte ens har katt…

…att kunna skriva en öppningsscen som den i ‘What Makes Sammy Run?’…

The first time I saw him he couldn’t have been more than sixteen years old, a little ferret of a kid, sharp and quick. Sammy Glick. Used to run copy for me. Always ran. Always looked thirsty.

(Läs mer här)

För dom av er som intresserar er för phone-hackingskandalen, härmed senaste nytt… Polisen drar på sig de stålhättade kängorna och sparkar ner dörren på The Guardian… Met Police använder sig av en “spioneri”-klausul i Official Secrets Act för att få journalisterna Amelia Hill och Nick Davies att röja källan bakom Mille Dowler-avslöjandet… Totalt outrageous…! En civilrättslig skandal av mått på uppsegling…

Inte för att jag har mycket till övers för Jakubowskis resonemang (utan att ha läst romanen i fråga, ska genast tilläggas), men det är ganska enastående vad man kommer undan med i Sverige om man heter Jan Guillou: “Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland…”.

Dom av oss som är intresserade av historia måste så klart rita ett litet frågetecken i kanten här. Det bör man ju alltid göra när man stöter på att-satser av den här kallt konstaterande arten. Frågetecknet står för ett flertal problem: var finns bevisen för påståendet? hur mäter man kolonialt barbari, särskilt i en komplicerad multinationell jämförelse som denna? och framför allt: vem utför mätningen, och tolkar resultaten av den?

Tills vi fått se några pålitliga historiska och sociologiska studier som kan stötta hans påstående har man ju bara spekulationer att tillgå. Men sådana kan också ta oss en bit på vägen. På ett eller annat sätt måste Guillous påstående ha sin huvudsakliga vetenskapliga grund i de koloniserades erfarenheter. Att helt, eller ens delvis, förlita sig på kolonisatörernas bedömningar och historieskrivningar är naturligtvis fatalt i det här sammanhanget.

Med tanke på att de människor som levde under oket av kolonialism under den period Guillous roman handlar om (fram till 1919) sedan länge är döda, och därför inte längre går att intervjua, så vore det naturligtvis idealiskt om påståendet grundades på samtida undersökningar och studier, eller andra former av vittnesmål som överlevt (dagböcker, memoarer osv.) Nu är det så, enligt min begränsade erfarenhet, att sådana studier och vittnesmål är oerhört sällsynta i dessa sammanhang, av förklarliga skäl (förtryck, fattigdom, analfabetism osv); det är rent av en slags kolonialismforskningens akilleshäl.

Ett annat sätt att grunda påståendet vore kanske att idag studera hur den dåtida kolonialismen verkställdes i praktiken. Om till exempel den tyska kolonialmakten haft en regel som sagt att män under 15 år inte fick pryglas mellan solnedgång och midnatt, medan de brittiska och belgiska kolonialmakterna inte hade en sådan regel – ja, då skulle man haft i alla fall början på ett bevis att den tyska varianten var lite mer “human”. Men här öppnar sig naturligtvis problematiska bråddjup… Man behöver väl egentligen bara säga orden “Abu Ghraib” för att inse att våld och kolonialism brukar ha svårt för regler.

Det ligger helt enkelt ett oerhört problematiskt historiskt komplex inunder Jan Guillous påstående, så problematiskt att han till och med kan ha rätt! Men han är faktiskt skyldig oss historieintresserade en mer solid grund för det – källhänvisningar, helt enkelt.