Skillnaden mellan Göteborg och Stockholm är ofta Vätterndjup, det vet vi alla. Fotboll, sinne för humor, frisörsalonger, man kan hålla på hur länge som helst. Men om man ska koncentrera sig på vänsterrörelsen under dess äppelmosdagar på sextio- och sjuttiotalen, så går inte skillnaden att illustrera bättre än med den blotta befintligheten av Södra Bergens Balalajkor. (Inte bara finns dom kvar, dom fyller dessutom fyrtio, enligt Expressen).

Så fort Södra Bergens Balalajkor kom på tal brukade vi göteborgare titta på varandra en kort stund, för att sedan bara fälla blicken mot marken, i en bottenlöst förfärad tystnad. Våra tankar drog sig mot Marx och intigheternas intighet, mot Lenin och arkebuseringspatrullernas arkebuseringspatrull. Jag tror den som till slut hade modet att bryta tystnaden var Ragnar Strömberg, med den odödliga parollen: “Vi kan väl alla balalajka!”

Nä, “Knutna Nävar“… Då pratar vi riktig musik.