Apropå förra tisdagens post. Svenska tidningar rapporterar stor “oro” i UK över påstådda GCHQ-planer på “Mastering the Internet”, avslöjade i Sunday Times (i samarbete med IT-tidningen The Register, som vad jag förstått har goda försänkningar i spökvärlden). Men oron är inte så förfärligt stor, vad jag hittills sett. GCHQ själva är påfallande luddiga om saken. Klokast, tror jag, att invänta vår gamla vän, Further Developments.

En liten fläkt av svalkande förnuft, när inrikesministern Jacqui Smith resignerat kungör att planerna på en central databas för all telefon- och webbtrafik lagts på hyllan. Varför? Därför att allmäna opinionen inte accepterar det. (Man kan tänka sig en och annan av hennes kolleger som kanske lutar sig mot henne vid kabinettbordet och indignerat viskar, “Since when do we give a shit what people think…?”) I stället ska telekombolagen själva bevara uppgifterna i 12 månader, vilket låter som en, vaskamansäja, agreeably chaotic solution…

Och om man vill kan man ju alltid se det här som ännu ett uttryck för en rätt så attraktiv civilrättslig flegma i den brittiska samhällskroppen, en frihetlig tröghet i hur man närmar sig ny teknologi, nya dynamiker. Ett annat exempel på det är när “Old-is-new-realister” som Simon Jenkins alltsom oftast påpekar, med frustande skadeglädje, att det absolut säkraste sättet att bevara uppgifter som borde vara hemliga är att skriva ner dem på en bit papper, lägga in pappersbiten i ett skåp och därpå sedan sätta ett jättestort hänglås.

Vilket är något en “accidental Luddite” som jag finner rätt så trösterikt.