Ordet “semester” känner vi som bekant inte till här på Pressylta, till skillnad från en del andra vackert-väder-bloggare jag skulle kunna nämna… Det här är bloggen som aldrig sover. Därav den vilt stirrande blicken.

Däremot kan det bli längre avstånd mellan inläggen i fortsättningen, men skälet till det är helt legitimt. Jag går nämligen havande med bok. Och den kräver i förstone en helvetisk mängd forskning. Den har arbetstiteln “London: Antiguiden” och ska bli både en parodi på reseguide och en genuin reseguide. Alla ingredienserna finns här. “Sex intressanta promenader” (varav en del eventuellt kan få rättsligt efterspel, det kallas “loitering with intent”). Gamla favoriter som “Charktips för Londonresenärer”, fast fördjupad, förlängd och förbredad. Kapitel som “Samhällsklasser att undvika, och var man undviker dem”, framför allt då medelklassen och underklassen.

Har ni tips på annat som ni skulle vilja läsa i en sådan bok så kommentera gärna.

Jag fick gnistan till detta nyligen i Göteborg, när jag tittade igenom vad som finns av Londonguider. Och av den konventionella sorten finns ju, typ, miljontals. Lonely Planet-serien hör väl till kvalitetsändan av utbudet. Men så finns också tixempel nåt sånt som Peter Harrysons “Peters London“. En snabb genombläddring gav dock vid handen att problemet med denna Peters London är att den är så jävla trevlig. Det ska inte jag vara. Trevlig, alltså.

Jag håller också på att titta på olika utgivningsmetoder, vid sidan av de konventionella förlagen och deras kapitalistiska utsugarkontrakt, bland annat då print-on-demand, eller nån slags exklusiv webversion, I dunno. Tips emottages gärna om detta också.

OM ber i en kommentar att jag ska skriva om Andres Lokko, gärna “raljant” (moi…?!). Nej, vad jag vet om Lokko är ungefär lika mycket som jag vet om, säg, amalgam, eller björnjakt. Det beror dels på att det är fyra-fem år sen jag övergav skribentsvängen och numera har plusminus noll kontakt med journalistkolleger i stan. Dels därför att Lokko, vad jag sett, skriver om sånt som ligger rätt långt nere på min personliga dagordning, vad man kanske kan karaktärisera som – ursäkta kraftuttrycket – “ungt”: mode, musik, film, blaha och blahej…

Faktum är att den sortens straight kulturrapportering – för vilken man helst ska vara utrustad med något jag aldrig ägt, en trendnäsa – var något jag så långt som möjligt försökte undvika skriva, trots att kulturredaktionerna hemma alltid ville ha mera sånt. Så jag var alltid tacksam att det fanns skribenter som Lokko (under mina år framför allt veteranen Lee Persson på Svenskan) (som väl håller på än idag?) som kunde sköta om den delen, medan jag gick på Imperial War Museum och skrev om Wyndham Lewis i stället.

Sen är det en lite annan femma det här med “Här i London…”-syndromet, som OM också nämner, dvs. att det är förknippat med en slags personlig och kulturell heroism att bo i London. Det led jag nog också av under dom första åren, men är förstås något som till slut rinner av en, som såpaskum under verklighetens dusch (see what I mean…? Genius).

Den briljante – om än ojämne, ofta i en och samma mening – londonkrönikören Iain Sinclair har en stor och onådig lunta ute om Hackney (vilket är den del av stan där jag hängt upp min hatt sen 2005, efter trettitre år i Camden) och den recenseras av Andy Beckett i The G. idag. Och den låter OFSig.

Det är lätt att bli jävligt snobbig som East End-boende, särskilt för nykomlingar som jag. Allting väster om en norr-syd-linje genom St Pauls blir vad man häromkring kallar “up West”, stadsdelar där det bara fanns åkrar och kor och bönner för tusen år sen, där “vi” då hade stensatta gator och brokiga marknader* och billiga luder och dödlig tyfus och annat sånt trendigt. Heathrow, till exempel, ligger numera i Amerrka för mig.

(*) Undrar om det finns enahanda marknader nånstans?

Update: Här kan man se en kort Guardianfilm med Iain Sincalir vandrande runt Hackney (och just mina bitar av Hackney dessutom… Jag kom – i skrivande stund – just tillbaka från Ridley Road Market. Spooky…)