Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.

Två saker lät uppmuntrande, dels att (om än ej ordagrant) “vetenskapen måste återfå sin rättmätiga plats”, vari man kanske inte bara ska läsa in stem cell research och relaterade frågor, utan också en antydan om Darwin; samt att “government business must be performed in daylight”, dvs slut på nattflygen från Bromma och guantanamoiseringen av internationell rättvisa.

Obamas brev till sina döttrar tar förstås sin plats i en lång tradition, men jag är inte särskilt övertygad om att det bådar retoriskt gott inför the inauguration på tisdag.

Personligen är jag nån som älskar politisk retorik. När den är bra. But then nothing will surprise you by now, am I right…?

När den är bra är det – off the top of my head – exempelvis Neil Kinnocks anti-Thatcher tal strax före valdagen 1983: “If Margaret Thatcher wins on Thursday, I warn you not to be ordinary. I warn you not to be young. I warn you not to be ill. I warn you not to get old.”

Hur som haver, jag har utan framgång försökt hitta en nätversion av ett av de mest läsvärda, anti-retoriska  brev-till-min-dotter jag känner till, nämligen Ezra Pounds brev till Mary mitt under kriget, under flykten från Rom (när Mary bodde i den lilla tyrolerbyn Gais… I know…  Spooky…)

Själv skrev jag en gång ett brev till min son, som lydde, i sin helhet: “She’s no good, she’s no good, she’s no good…”

Did he listen? Did he shit.