Återigen har jag haffats av några ord, som fått mig att stanna till på den långa, vindlande vägen mot framtida triumfer, framtida besvikelser. Och inte för första gången kommer orden ur corporate-speak, denna besynnerliga konkokt av gravallvar och sinnessjukdom. Det handlar om det tyskägda bolag som bl.a. sköter parkeringsböterna åt de flesta av Londons boroughs. Det heter APCOA, och har som sin tagline – wait for it…: “The World of Parking“.

Att jag fastnade för den har säkert att göra med att man ju i dessa dagar sitter och läser runor över J G Ballard. För vad vi har att göra med här är ju en fras som bara dryper Ballard, eller hur?  Och man vill ju gärna, i Ballards anda, ge den sin narrativa predikatsfyllnad, om man säger så, ge den en liten knuff så att den kan påbörja sin vandring ut i det dystopiskt urbana ökenlandskapet. Så här, till exempel:

“Parkeringens värld är, i allt väsentligt, en stillastående värld. Men den som väljer att rikta blicken inåt skuggorna börjar snart se rörelser: små, tysta, hastiga rörelser…”

Skriv alltså (i kommentarsfältet) de inledande raderna till denna tidigare opublicerade Ballardnovell. Det måste börja med “Parkeringens värld…” och vara av ungefär samma längd som exemplet ovan, dvs. nåt 25-tal ord. En aningen twittrig tävling, alltså. Och priset är inte en puss den här gången, jag lovar.

PS: Och det får gärna – a la ‘Crash’ – handla om den erotiska potentialen hos ett välparkerat fordon…

-”Där kan du väl för fan inte parkera!” skrek hon och pekade på sitt skyltfönster. -”Det är för mina kunder!”

Hon sålde lingerie, och jag hade inga shoppingplaner (just då) på den linjen. Men jag samlade mig.

-”Ni får inte skrika åt mig”, sa jag. -”Jag är konfliktundvikare.”

-”Eh?” sa hon.

-”Jag är svensk”.

-”Oh…”, sa hon. -”OK, en kvart då. Men sen ringer jag polisen.”