Deliciöst svårt att välja bara en David Levine, men det fick till slut bli denna på Nixon, ett av hans favoritämnen – och för ovanlighetens skull försedd med en caption (som är perfekt, naturligtvis…). Levines runa i New York Times finns att läsa här. Bildgalleriet på NYRB finns här.
På tal om satiriska teckningar… Årtiondets fynd, minst, gjordes nyligen på justitieministeriet: inklämt mellan ett arkivskåp och ett skrivbord, inslaget i en soppåse, hittade man en komplett volym av James Gillrays legendariska “Suppressed Plates”. Dom har nu överlämnats till V&A, läs om det i Guardian idag.
En av dem heter “Fashionable Contrasts” eller ‘The Duchess’s Little Shoe Yielding to the Magnitude of the Duke’s Foot’. Sublimt…
-”The Duke of York was a very big man, with a reputation for being sexually rapacious,” uppger Stephen Calloway från muséet.
…och jag säger det igen: ateister är religionens springande knähundar. Camp Atheist, alltså… Eeeek värre.
För övrigt: förklaringen till det faktum att ateister är religionens “laufenden Kniehunde” (om jag får lov att uttrycka det tyskt) är samma som förklaringen till det faktum att satir alltid har ett reaktionärt inslag: inte bara att satirikern smickrar det bestående med sin indignerade uppmärksamhet, han har dessutom konsensus på sin sida, annars skulle angreppet aldrig kunna ske, annars skulle skrattet aldrig kunna brista ut. Och dom bästa satirikerna tenderar mycket riktigt att vara konservativa i sin kultur- och människosyn, Swift och Wyndham Lewis som bara två exempel.
