Han själv

Ner från den blåa himlen
kom Eros och tog av sig kläderna,
hans skjorta feniciskt röd

[Sapfo, via Guy Davenport, via mig + R. Motherwell ‘Untitled (Phoenician Red) 1976]

På gamla analog-Pressylta skrev jag en gång (1 sep 2005) om det lite svåröversatta ordet “self-indulgent”:

Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning av ordet ‘self-indulgent’. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga “eftergiven mot sig själv”, eller i substantivformen “self-indulgence”: “bristande självdisciplin”. Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask choklad utan samvetskval.

‘Self-indulgent’ kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär self-indulgence. Så är också Carl Orffs ‘Carmina burana’. Det finns i alltför mycket av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt måleri. Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.

Jag har nu en ny definition på ordet: Lars von Trier.

[PS: Eftersom “indulgence” också betyder “avlatsbrev” skulle man kanske kunna översätta “self-indulgent” med “avlat”…? Ett slags konstnärlig indolens…?]

Internationella valutafondens ordförande sitter på Rikers Island och spelar fia med massmördare… Vad kommunismen aldrig klarade av fixar NYPD på en lördagkväll…

Frågan har nu ställts i det här landet ett flertal gånger, och inte utan en viss skadeglädje… “Vilken sorts hyckleri föredrar vi alltså?” Det som jagar efter fjärde rangens slebs och deras hjärndöda nattklubbstjosan och säljer miljonupplagor på det? Eller en press som gör sig helt och hållet till elitens husorgan och inte bara iakttar sedvanlig omertà vad gäller en nittiofemoktanig gris som DSK, utan dessutom skyller på offret (eller Sarkozy, eller Carla Brunis graviditet, bara inte DSK själv) när karl’n väl står med kalsingarna runt anklarna…?

Jag är inte säker på att jag själv kan svara på den frågan. Men vad man läser i rapporterna om den huvudsakliga mediala reaktionen i Frankrike, så känner i alla fall jag en mycket mer akut form av illamående än jag någonsin gjort inför ens de värsta av News of the Worlds alla övertramp.

(Läs t.ex. Isabelle Germain i The G, bland många andra…)

Det är sällan jag åker “up west” numera, nån gång i månaden på sin höjd. Senast var för ett par veckor sedan, när jag gjorde reklam för Swedbank i en studio på Great Titchfield Street. Jag klev alltså av 242:an vid Tottenham Court Road – och får plötsligt syn på detta snällmodernistiska karamellmonstrum av Renzo Piano! Det kallas Central St. Giles.

Som jag inte hade en aning existerade, över huvud taget, och heller inte hade en aning om att det existerade som en jättelik smällkyss mitt uppe på The Rookery, Londons mest notoriska, allra vidrigaste 1800-talsslum, där råttorna levde bättre än människorna, kackerlackorna levde bättre än råttorna, och alla aspirerade till att bli löss…

Och det levde kvar långt in på 2000-talet. Det är ett sånt där ställe där eländet så bitit sig fast i jorden, i gatorna, i teglet, att det aldrig helt kommer att försvinna. Vänta bara, om något år eller så ser vi de första tiggarna, de första crackhuvena och prozzarna hasa runt in emellan kolonnaderna i herr Pianos arkitektoniska vision, jag lovar.

Konstnären Jane Palm-Gold har gjort det till en av sina uppgifter att dokumentera det gamla St Giles. En utställning på The Coningsby Gallery, bl.a. i Museum of Londons regi, har just öppnat med de fynd man gjorde under utgrävningarna.

[Vägledning: St Giles är alltså triangeln av mark bakom Centre Point, mellan norra Covent Garden, Charing X Rd, och New Oxford Street…] [sort of…] [äh, kolla GoogleMaps om det är så jävla noga…]

Fast det är bara en förkylning, så det gör mig nog inte “mänskligare”, på troztigskt vis. Kristna arketyper funkar sällan när det kommer till saker som ryggont, fotknölar och snuvighet.

Nej, det är bara en sån där lätt febrig, lätt frossig apparat som får en att känna sig som om man sitter inuti en ond aladåb, genom vilken passerar en pulserande svagström… Jag känner mig precis så gammal som jag är, och roligare kan man ha.

Jag får ingen rätsida på det här.

Teven stod på i morse. I ena ögonvrån ser jag att det sitter två män i soffan. Den ene heter Aldo och ägnar stor del av sin tid åt att hjälpa de hemlösa på alla sätt och vis. Bredvid honom sitter den lite yngre Gary, en av de som blivit hjälpt av Aldo. De träffades just när Gary tagit 25 paracetamol och skulle kasta sig från Brighton Pier. Aldo berättar:

“So I said to Gary – don’t commit suicide, life’s too short!”

Är detta verkligen sätt sak att säga om man vill övertyga någon att inte ta livet av sig? Att livet är alldeles för kort, är det verkligen en tröst för någon som tänker ända det? Det låter ju snarast ganska cyniskt, nästan hånfullt. Om livet ändå är så förtvivlat kort, tja… why hang around…?

I dunno. You tell me.

En snabb blick på DN Kultur/Essä just nu visar att av tretton rubriker börjar över hälften (7 st) med ordet “Så…” medan fyra börjar med “Därför…” och två med “Det…”.

Det måste vara något slags “så”-rekord. Didaktiskt så det förslår, är det i alla fall…

En man sitter på en trappa och kämpar med bångstyrig liten mastiff. Han har en plastkasse bredvid sig med en burk White Lightning i. Burken välter, kassen vältrar ner på gatan. Han svär.

En annan man går förbi med tolv (12) burkar Special Brew i sin  kasse. Mannen på trappan följer honom med blicken, och ropar till slut, vädjande och ilsket på samma gång, -“NICK!”

Utan att vända sig om ropar Nick tillbaka, -“Food? Ya got food?”

“Gizza nicker an’ I get some chips…” ropar mannen på trappan, med allt hopp i rösten.

“Not you, you cunt…” ropar Nick, nu nästan utom hörhåll. -“The dog, you cunt…”

Stephen Tennant: ready for action…

Det finns en annan kategori biografier. De behandlar varken onda eller goda människor, utan människor som, tja… egentligen inte gjort särskilt mycket alls.

Mästerverket här är Phillip Hoares “Serious Pleasures: The Life of Stephen Tennant” från 1992, en bok som jag än idag kommer ihåg med en vällustig rysning.

Stephen Tennant var kanske 1900-talets yppersta förkroppsligande av Signor Farniente själv, en gloriöst indolent aristokrat, en bright young thing som åstadkom en kärleksaffär med Siegfried Sassoon, några målade tavlor och snäckor, samt det inofficiella världsrekordet i sängliggande (guldmedalj i internationella oblomoviaden).

Häromdagen öppnade för övrigt en utställning med Stephen Tennants konstverk tavlor alster alldeles runt hörnet här i Hackney, på Viktor Wynd Fine Art Inc. Masa er gärna dit, om ni orkar.

The European Court today denied Max Mosley’s application to force British newspapers to notify people before printing stories about their private lives. Mosley has always argued that winning damages from newspapers was, and is, not enough in cases such as his, because – whether true or not – once the story is out it cannot be un-published, and will stay in the public’s mind (or perhaps their nightmares) for ever. Mosley felt that he, and others like him, should have been given a chance to apply for a pre-publication injunction from the courts.

The European Court did not agree, but argued that a pre-notification system would have “a chilling effect” on press freedom, and that there are significant doubts as to how effective such a system would be. “The court is of the view that article 8 [right to privacy] does not require a legally binding pre-notification requirement. Accordingly, the court concludes that there has been no violation of article 8 of the convention by the absence of such a requirement in domestic law”.

It should be pointed out, though, that in 99 cases out of a hundred newspapers do contact people before publication anyway; it is the exceptional cases that Mosley was concerned about. The Court’s ruling marks the end of Mosley’s campaign to have the law changed in this respect. This, taken together with the fact that the hitherto anonymous celebrities who have taken out super-injunctions are being exposed on Twitter, leaves the debate around privacy legislation more in a state of flux than it’s ever been. More to come.