Kungen och jag
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntThursday, Aug 8, 2013
Den gode Lennart på Den långsamma bloggen har läst min tredje roman, “Vad skall kungen göra nu?” från 1987 och skriver om den här.
Boken handlar om Sveriges rättmätige konung, Axel Cory, och hans resa från Lillhagens sjukhus i Göteborg till, ja, så nära Vasatronen man kan komma utan att placera rumpan på den.
Hövlig som jag är skickade jag förstås ett exemplar till usurpatorn och fick bredvidstående brev till svar. Jag kommer för mitt liv inte ihåg vad jag skrev i dedikationen, om något, och jag har naturligtvis inte en aning om han någonsin kom sig för att läsa den.
Den uppmärksamme ser dock den lilla tillrättavisning jag fick i brevet. “Kungen” ska stavas med stort K! Så kungen kanske bara blev sur och kastade den – gement – i brasan…
Läste den gjorde emellertid en annan verklig figur som förekommer i boken, dåvarande hovmarskalken Sten Rudholm. Denne råkade nämligen vara, vid sidan om, juridisk rådgivare åt Norstedts och Thomas von Vegesack lät honom läsa manus innan det gick i tryck.
Rudholm var vänlig nog att i utbyte skicka ett exemplar av sitt intädestal i Akademien över Sture Petrén, vars stol nr 1 Rudholm övertog 1977. Det är faktiskt en essä man borde använda som lärobok någonstans: ämbetsmän som kan skriva är ju förfärligt sällsynta fåglar numera.
Romanen fick lite blandad kritik, ser jag i klippen. Det vanligaste negativa omdömet var att monarkin liksom var för irrelevant för att ödsla en hel roman på, hur rolig man än tyckte berättelsen var. Jag undrar om man skulle sagt samma idag? Andra talade om “mästerverk” och “genialitet”, and I know the feeling, believe me…
August 8th, 2013 at 5:45 pm
Min förhoppning är att någon gång hitta denna bok (och ett par andra av samma författare). Vill bara påpeka att begreppet “usurpator” faktiskt är giltigt även utanför fiktionen: Nuvarande troninnehavare härstammar i (ganska) rakt nedstigande led från den andre Gustav Adolf, alltså Gustav den IV Adolf vars ätt av riksdagen förklarats förlustig Sveriges tron för all framtid.
August 8th, 2013 at 6:28 pm
Om du kan vänta ett tag, Bengt, så ska den här romanen – och mina andra böcker – vara tillgängliga i alla fall som ebok före årsslutet, kanske även som POD. Men detta hänger helt och hållet på huruvida Gudrun hör bön och byxorna håller.
August 8th, 2013 at 7:51 pm
Bengt O., förklara för mig, som har notoriska svårigheter med genealogiska linjer, hur Carl XVI Gustaf är släkt med Gustav IV Adolf.
August 8th, 2013 at 8:02 pm
Det är han förstås inte. Gudarna ska veta att jag glömt hur detta funkar, men GIV är son till GIII, vars yngre bror var KXIII. I och med att GIV adopterade Bernadotte slutade hans linje som tronpretendenter enligt 1810 års regeringsform, men KXIII’s pretention kvarstod – i och med att man alltid tagit för givet att KXIII aldrig hade några barn. Tills min roman kom ut. Det var underlåtandet att avsluta GIII’s yngre brors linje som möjliggjorde boken.
August 8th, 2013 at 8:24 pm
Bokens titel och ledmotiv är hämtade från Richard II, en av Shakespeares underligaste pjäser, om kungen som blir suverän först när han inte längre är kung. Bokens slutscen på kungliga slottet är en bollsplanksstuds på spegelscenen i RII, bland annat.
August 8th, 2013 at 8:30 pm
Lennart: Victoria av Baden var dottersondotter till GIV-Adolf, men det betydde förstås inte att hon, eller hennes söner, skulle hört till dynastin även om “överste Gustafsson” suttit kvar på tronen.
August 8th, 2013 at 10:51 pm
Jösses Gunnar – att mäta sig mot Shakespeare. Det är stort. Jag tror jag testar McBeth. Men jag önskar jag kunde göra en Falstaff. Stormen har gjorts av Cassavetes. Rätt bra.
August 9th, 2013 at 6:24 am
Gabrielle, bara det bästa är gott nog för mina läsare…!
August 9th, 2013 at 8:37 am
Tack Magnus! Jag kikade lite på stamtavlorna för Europas kungahus. De verkar inte veta vad alla som sysslar med husdjursavel vet.
August 9th, 2013 at 9:30 am
Det vore intressant att leta upp den senaste gruppen på tio personer som levde inom samma århundrade och som gemensamt är förfäder till samtliga europeiska kungliga eller kejserliga familjer sedan 1850. Jag tror inte att man skulle behöva söka sig tillbaka till tusentalet precis!
August 9th, 2013 at 7:07 pm
Det är därför de måste ragga in dräktiga ston som Kate och Diana för att hålla den coburgska imbeciliteten alldeles utanför dörren, skrapande med fingernaglarna på lacken, dreglande på isfahanen. Det är därför civiliserade människor är överens om att de måste befrias från sina biologiska skaklar och leva ut sina liv vid kusten, ensamma i den friska saltvinden, i busskurarnas lä.
August 9th, 2013 at 9:22 pm
Det ligger nog en del i det, Gunnar,. Gjorde ett snabbt försök med en sådan där lista och om man bortser från utbölingar som Zog I av Albanien – han accepterades ju aldrig av de europeiska furstehusen – så behöver man inte gå längre tillbaka än till 1700-talet för att få ihop en grupp som i princip alla som suttit på en riktig tron sedan 1850 härstammat från. Och både Georg III och Adolf Fredriks pappa Kristian August kvalade in.
February 19th, 2014 at 7:10 pm
[…] i en något svartsjuk förundran. Allt emellanåt bestämde jag mig för att let rip, och romanen Vad skall kungen göra nu? (1987) är ett exempel på det (lika mycket som den är en påminnelse om att illegala droger […]