Gunnar Pettersson on "McKennitt v. Ash"


2005 postings (in reverse order)




Lördag 31 december 2005 - : - Final day, final thoughts

That a trial - perhaps the law itself - is essentially a stage set for competing narratives
is probably not that original a thing to say in these post-modern times. In fact, it's
pretty damn obvious, when you think about it. But I'll say it anyway, simply because
it's been driven home to me quite forcefully of late, and in more than one context.
In the Niema/Loreena trial, though, it became clearer than I'd ever seen it, because
here was a narrative combat staged on a multitude of levels.

First of all, there was the fundamental question: who writes Loreena McKennitt's story?
Loreena is clearly - how shall I put this? ummm - extremely keen to claim that
prerogative for herself, and for herself only. We know this through her actions in the
past, and she made it very clear in court too. Even if Niema's book had been gushingly
admiring and wholly uncritical, my guess is that Loreena would still have taken some
sort of action to stop publication. (And it should be said straight away, and I've said it
before too: Niema's book is very far from a hatchet job on Loreena - in fact, in many
places it is gushingly admiring. Anyone who's read the whole book, and not just the dirty
bits marked out by solicitors, can see that it was written far more in sadness than in

Second, and consequent on that fundamnetal question, there was a whole subset of
other, and smaller, competing narratives, most clearly set out in the 34 items Loreena's
lawyers wanted excised from the book (and out of which Judge Eady agreed to no more
than seven). Call them episodes. In the vast majority of these episodes it became a
question of whose subsequent interpretation of it should be, in the eyes of the law, the
dominant one. If you recall, on Wednesday I described how Narrative (a) lost out to
Narrative (b), and how this had absolutely nothing whatever to do with the fact that
Narrative (a) happens to be the truth, i.e. the "authentic" narrative. You and I might
want to call Narrative (b) a lie, but we would be wrong, because it was not the court's
job to establish truth or falsehood in any of these episodes. It was to asses the strength
of each episode in turn, much like a boxing referee does, round by round.

So what have we learned from all this? Well, one thing is that it helps if you have the
supreme narrative tool available to you right from the start, i.e. money. Without legal
representation, and with no more than four days to prepare this mammoth case,
Niema might as well have conducted her defense in Polish, to be honest. Not only
did Niema not have case law and precendents to hand, but most debilitating of all:
she spoke her narrative in the language you and I speak, with all its common sense
inflections, its hesitations, its asides, its occasional lack of certainty, its forthrightness,
its humanness. Obviously, Loreena's side spoke the local tongue fluently, Lawish, a
language which is both extremely rule-bound and extremely poor. So, of course, Mr
Justice Eady understood what they were saying very well. He had far more problems
with Niema, unfortunately.

And with that, let us bid this shit-hole of a year farewell, and welcome the new one with
fortitude and hope in our hearts!



Torsdag 29 december 2005  - : - Overturning Denning, and other fun pursuits

Thus far, there have been no commentaries from legal experts on Mr Justice Eady's
judgement in the McKennitt v. Ash case, at least as far as I've seen, so I'm fumbling
a bit in the dark here. But what seems clear is that the judgement will become case
law and so set a precedent for future cases concerning breach of confidentiality and
invasion of privacy. Some background here: At least as far as tabloid journalism is
concerned, they have until now operated under Lord Denning's "If-you-can't-stand-
the-heat" ruling from the 1970's, i.e. if someone deliberately seeks positive publicity
about themselves they will also have to accept negative publicity when facts and
circumstances allow. This is part of the legal backdrop to Britain's often rather brutal
tabloid culture. However, since Denning's ruling Britain has adopted the European
Convention on Human Rights, whose Article 8 talks about the right to privacy. The
debate since then has been about how to reconcile, in domestic courts, those provisions
with Article 10, which talks about freedom of expression, and a judgement has for
some time been awaited which would "overturn Denning" with the aid of the Human
Rights Convention. With Eady's judgement in the McKennitt v. Ash case, this is what
now seems to have happened.

In other words, the rules of the game have changed. Through this judgement, there is now
in English law increased legal protection for anyone, famous or not, who is the subject of
a published text, whether it's a tabloid article or a memoir. The question is, to what extent
has this decreased the scope of a writer's freedom of expression? Unfortunately, of course,
I can't in any useful way give a direct example of this from Niema's book, because all
the relevant instances have been placed under injunction... All I can (probably) do by way
of example is point to paragraph 1 of Article 8, which says: "Everyone has the right to
respect for his private and family life, his home and his correspondence." [My italics] With
this judgement it has now become disrespectful, and so subject to legal sanction under
Article 8, to describe to the general public the inside of someone's home (from seemingly
trivial stuff like how clean it is, what the layout is like, all the way up to what happens in
that particular home) without the homeowner's express permission. To do that, says Eady,
"is almost as objectionable as spying into the home with a long distance lens and publishing
the resulting photographs." This seems in my layman's eyes entirely new, and seems such
a portmanteau type of ruling, into which a claimant could cram far too much. But not only
that. To be on the safe side (a publisher's lawyers will now presumably say) a diarist like
James Lees-Milne, for example, will have to seek pre-publication permission from the owner
of every drawing room in which he happens to have had a cup of tea, if he wants to write
about the experience and include a description of the surroundings. Not only a hell of a chore,
one would have thought, but, in the process, what happens to the notion of authorship? That
is, what happens to the notion of an originator of a published text, if the subject of the text
has the right to pre-publication legal sanctions about even trivial stuff like the state of
cleanliness of his or her home? I don't know. You tell me.



Onsdag 28 december 2005 - : - A word on the Loreena business (+)

"Loreena McKennitt wins London privacy case against former friend" is certainly
one way of putting it, as YahooNews Canada did (Michael Posner's piece in the
Globe & Mail today is more detailed). But it is in many ways a curious sort of victory,
with seven out of 34 items ordered to be, not taken out as I understand it, but
simply rewritten, and a notably modest sum (£5000) awarded in damages to Loreena,
not apparently for any hurt caused by the book, but by the "ordeal" of being
subjected to two-and-a-half days of cross examination by Niema (who conducted
her own defence, her lawyers having unceremoniously scarpered when Niema's
money ran out a few days before the trial began). If there is a message from Mr
Justice Eady in all this, as there often seems to be in verdicts of this kind, it might
well be something like, "Haven't you people got anything better to do...?" Which,
for those of you with babel machines and memories stretching back to August, is
basically what I said from the start. Or at least that might be the first part of his
message, the second being the award of three-quarters of Loreena's costs to the
defendant, an estimated equivalent of half a million quid, thus bankrupting Niema.

The trial was held in camera, but friends of Niema were allowed to attend. I managed
three and a half days out of the seven (we were moving house at the same time) and
I have to confess it was one of the most bizarre experiences of my life, and one I still
- a month later - find it oddly difficult to write about. I think that's mainly because,
although I had heard this said before, I had not actually seen it with my own eyes:
namely the complete and utter irrelevance of the truth in an English court of law.
Take one example, the details of which are too complicated to go into, but it concerns
a sum of money given by Loreena to Niema and Tim some years ago, and whether
that money was at first (a) a very generous, no-strings-attached gift, which subsequently
turned into a loan, or (b) a property investment, with all that that entails in terms of
financial obligations, etc etc. We - that is, all of Niema's and Tim's and Loreena's friends -
have always known that the truth is (a). Why? Because we were there at the time, in
the sense that we were told about it when it happened. Mr Justice Eady has now decided
that the truth is (b). So what are we to do with "our" truth? Revise it? Let it live alongside
the other "truth"? No, not necessary, because "the other truth" isn't the truth, and was
never meant to be. So what is it? You tell me.

The 40-page verdict is a public document, but has not yet been made available on the
internet. How long that will take is anyone's guess. I'll come back in the next few days
about some of the legal implications for writers and journalists.



Söndag 18 december 2005 - : - Legal news

Unconfirmed rumours have it that a judgement can be expected in the McKennitt
v. Ash case on Wednesday next week. If so, your correspondent will be there to
hear it and report back as soon as circumstances allow. To say we should hope for
the best is frankly a bit redundant, though. Hope has no place in law. But then,
neither does the truth.



Måndag 17 okt 2005


[Nypåstigna Pressyltaläsare har undrat varför jag skriver om
Loreenagrejen på engelska. Det beror på att många männsikor
som inte kan svenska vill veta vad det står på Pressylta om
just den saken och dom försökte ständigt översätta inläggen
genom babelmaskiner, vilket är både kontraproduktivt och obildat.
Som vanligt: Pressylta vill göra livet lättare för oss alla.
Om du vill läsa mer bakgrund om Loreenagrejen, gå då till
"Pressylta augusti 2005" (genom månadsarkivet) och jobba dig



Söndag 16 okt 2005


PLUS: Michael Posner updates the Loreena business in today's Globe & Mail. He gets

some of the details wrong, but it's a fair enough summary. As far as I'm concerned,

it's bad enough to have to see a friend go through all this, but there are, potentially,

important points of principle involved too. If the prosecution leaves the breach-of-

contract issue aside, as now looks likely, and relies instead on a breach of common

law [Sw: sedvanerättslig] privacy, a guilty verdict may (or will) become case law and

so have serious implications for writers and journalists simply describing what they

have experienced in the company of other people. Not least, ponder what might happen

to the art of biography, to the memoir. Again, I would urge any journalists among

Pressylta's readers, who happen to be in London at the time, to attend the trial and

write about the issues involved. Contact me if you need any more info.



Måndag 10 oktober 2005 - : - Sort-of Star Wars: umpteenth part...


As I've indicated before, I can't really say very much about the Loreena business at
the moment because it's become the subject of legal proceedings. The trial starts on
21 November at the Royal Courts of Justice in London, and will last for five days.
Meanwhile, Niema has agreed to suspend all sales, distribution and reprinting of her
book. The trial will be open to the press and the public, so if any journalists among
Pressylta's readers happen to be in London at the time, I would urge you to attend
and to write about it. This is an important trial, because the verdict may well become
case law [prejudikat], and, if so, it will determine, in some very significant respects,
how and what writers are allowed to write. Please contact me if you need any further


OK, I will say one thing only: that it's actually come to this, well, it simply defies belief.
If something can be both utterly sad and completely crazy, then, believe me, this is it...



Måndag 3 oktober 2005 - : - The shitrain's about to fall, my friends...

...and the tanks are on our lawns. There isn't much more I can say about the Loreena
business, except: Come to your senses. The world is falling apart. There MUST be more
important things than this.

Enough of that



Söndag 2 oktober 2005:


[A message for Quinlan Road, and other interested parties: No,
Niema has not been conducting a "blog campaign" about the
Loreena business, certainly not here at Pressylta Redux anyway.
I've written all of this stuff all of my ownsome. It's what I do
for a living. I write. And as far as I know, Niema's pretty
useless with the internet anyway. She wouldn't know a blog if
it kicked her in the shins. I know Pressylta Redux has been
mentioned in dispatches, and I do feel very proud of that.
I also want to repeat my offer to translate previous postings
into English for you, it's the least I can do. But I'll have
to ask for a fee, obviously. We're all professionals, right?]



Fredag 16 september 2005: (...)


PS: For those occasional visitors to this blogoid who perhaps don't read Swedish,

but who nonetheless seem exceedingly interested whenever I write something

about the Loreena McKennitt brouhaha (as on the 14th inst.): all posts on that

subject will henceforth be in English. It's the least I can do, to thank you for your




Onsdag 14 september 2005 - : - Sort-of-Star Wars, del 4: Revenge of the Sith

(Och 'Sith' kan man ju anagrammera hur man vill...). För dom av er som följt den

här minisåpan (se augustisyltan, arkivet): Loreenas advokater har nu allegedly

utfärdat en injunction (som dock ännu inte levererats till Niema) baserat på breach

of confidentiality. Om den godkänns i rätten innebär det bland annat att Niema måste

uppge namn och address på alla som i hennes kännedom köpt/fått/stulit/kopierat/läst/

sett/whatever boken. Jag tror jag får göra en Cavefors och sätta ett annat omslag på

den innan det blir razzia. Vad ska jag ta...? [tittar i bokhyllorna] Kanske "Det var roligt

nästan jämt - Hans Ostelius minns". Eller Janne Flygheds "Rättsstat i kris". Eller

"Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet" av Gunnar Wall... Hm, choices, choices...



Söndag 7 augusti 2005 - : - Såpan fortsätter...

Igår kom Michael Posners artikel i Toronto Globe & Mail om Niema/Loreena-
sagan. Enligt uppgift har den blivit kraftigt beskuren så att den nu bara är ett
rakt-uppåner-reportage; Posner lär vara rasande. Ho hum...



[6 augusti 2006: Hello, Quinlan Road, and welcome. I can see you're
trying to render the two postings below into English. I'm not sure I
like the idea of having my immortal words mangled in one of those
Babel machines. But I could translate them for you myself (for a
small fee, obviously). If so, do mail me at]



Fredag 5 augusti 2005 - : - Sort-of-Star Wars II


[Prequel finns i inlägget från onsdag 3 augusti nedan]


Nå, när så Niemas bok ligger klar och börjar säljas (mest över nätet) för
någon dryg månad sedan, så blir det naturligtvis en massa hejsantjosan
i Loreenalägret.  "Jag kan stoppa den där boken på en minut," ska Loreena
allegedly ha sagt  [allegedly är ett ord som kommer att dyka upp titt som
tätt i den här texten; just ignore it]. Och hon ska allegedly ha sagt att
Niemas vänner tagit avstånd från hennes agerande (jag kan ju inte svara för
alla, men de flesta av oss var bara mer eller mindre tveksamma om det
kloka i att publicera, och måna om att Niema och Tim inte skulle hamna
i ännu en långvarig rättegång). Hur som helst, advokater började skicka
en massa brev till varandra, och till Niema, och hon till dom, fram och
tillbaka, men inget definitivt hände.


Vid det här laget hade Loreena ännu inte läst boken. Det hade inte heller
särskilt många av de av hennes beundrare som flockas på en chatline som
heter Old-Ways på Yahoo. Men det hindrade förstås inte att de fällde en
massa omdömen om både boken och om Niemas motiv för att skriva den.
I sitt första uttalande på Old-Ways skriver Loreena bl.a. att hon "will assert
that the publishing of [the book] is in breach of the confidentiality agreement
Ms. Ash signed as an employee of Quinlan Road" (QR är Loreenas management-
bolag; men notera verbet i: "is in breach...").


Så för ett par veckor sedan kommer Loreena tillbaka med ett nytt
uttalande på samma forum. Nu har hon läst boken, och säger bl.a. att
"The legal advice that I have received is that [Niema] may have breached
that agreement in addition to perhaps having made defamatory comments".
Notera alltså "may have..." och "perhaps having made..." - det är en jävla
skillnad det, konstapeln: varenda förstaårs juridikstudent vet ju att antingen
är något in-breach/ärekränkande eller också är det det inte. Det visar sig
också att Loreena var i London i samma veva, bland annat (allegedly) för
överläggningar med sina advokater, och allegedly ska hon ha åkt tillbaka
till Kanada störtförbannad. Det är ju inte utan att man undrar varför...


Det kan också ha sin betydelse Loreena avslutade sitt uttalande på Old-Ways
med följande: "I am happy to hear there are those who feel that this subject
has fairly exhausted itself. Out of respect for the love of life, and all things
precious, including our collective dignity, I for one would love to see this e-mail
list return to more life affirming subjects". Notera det där luriga "I for one would
love to see"... Det är inte en önskan, det är en order: the subject is now closed.
Fast på ett väldigt livsbejakande sätt.


Och i nuläget verkar det faktiskt som om en "preciös" tystnad har lägrat sig
över saken, även i rättslig mening. För det första: ju längre boken har funnits
i the public domain desto mindre benägen blir en rättsinstans att bevilja en
injunction; och om Loreena anser sig ha tid att kommentera boken på nätet
så hade hon sannerligen haft tid att lämna in en ansökan om en injunction.
Kan man ju tycka.


För det andra: om man ska spekulera om vad advokaterna kan ha sagt till
Loreena så är det väl inte otänkbart att dom påminde henne om det här med
'the oxygen of publicity' (det som Thatcher ville neka Sinn Fein på 1980-talet).
Vad de i stället kan ha sagt är i princip: ignore it and it will go away. Och det
är väl i så fall en inte alldeles riskfri strategi det heller, men den är ju avsevärt
bättre ur Loreenas synvinkel än att bjuda på kalas och lägga hela schabraket
på de kanadensiska skvallersidorna. [Men: det ska tydligen komma en artikel
om hela historien i Toronto Globe & Mail endera dagen, men vinklad-hur? det
vet ingen; i kanadensiska medier är Loreena ungefär som Astrid Lindgren i
de svenska: ingen skugga får falla därpå...]


Om så är fallet, dvs. om det inte blir något rättsligt efterspel, så kan man ju
fråga sig vem som vunnit och vem som förlorat. Ytligt sett kan ju Niema - och
kanske tryckfriheten - ses som vinnaren, och Loreena förloraren. Det är ju
om inte annat anmärkningsvärt att Loreena uppenbart inte ens kan använda
sig av Englands barocka förtalslagar, lagar som praktiskt taget är skräddarsydda
för att ta till vara kärandens intressen, särskilt rika sådana. Varför det skulle
vara så är svårare att reda ut, men jag tror helt enkelt det beror på att boken
i strikt mening faktiskt inte innehåller något förtal.


Men situationen är ju också mer komplicerad än så. Vinnare och förlorare är
inte vad den här minisåpan egentligen handlade om. Niema har fått skriva av sig
allt det som hände under några traumatiska år, och det är ju bra. Loreena har
förhoppningsvis insett att man inte kan bete sig hur som helst med människor
och sedan förvänta sig en respektfull tystnad om det. Och det är ju också bra.
Har vi därmed blivit så mycket klokare än vi var förut? Maybe yes, maybe no.
Tre saker står i alla fall klara för mig:


• Bli aldrig kändis. Risken för att också bli ett arsel är alldeles för stor.


• Gå aldrig på det här med peace, love & understanding. Hippisar kan vara några
av de mest hänsynslösa, money-grabbing, cyniska människor man kan tänka sig.


• Om du funderar på att skriva en bok som Niemas: get a Philadelphia lawyer.



Onsdag 3 augusti 2005 - : - Sort-of-Star Wars I


Jo, alltså. Jag tänkte skriva något om det bubblande ordkriget mellan
Loreena McKennitt och Niema Ash, dels därför att det (kanske) har ett
visst intresse ur medie- och tryckfrihetssynpynkt och dels därför att
det förhoppningsvis alltid retar någon vilsen Loreena-fan som hittat in
på Pressylta (Welcome to quality, my friend...).


En intressedeklaration först: jag har känt samtliga medverkande i många år
och det innebär naturligtvis att min distans till hela historien kanske inte är
vad den borde vara. Å andra sidan kanske distans i sig skulle gjort historien
avsevärt mindre intressant än den nu förefaller mig... För det här handlar
milt uttryckt inte om mediesfärens övre skikt; det utspelar sig definitivt på
parnassens nedre slänter, believe me. Och det är heller ingen särskilt
uppbyggelig historia, det kan jag hålla med om. Men å andra sidan: vem
har sagt att tillvaron bara ska vara krusbär och sommarlov och allsång
på Skansen...?


Bakgrund och dramatis personae: Loreena McKennitt är en kanadensisk
musiker och sångare i vad-ska-man-kalla-det... folky/New Age/Enya-
branschen. Det är inte min bag, precis (jag föredrar Mungo Jerry) men
Loreena har utan tvekan sina beundrare lite varstans. Niema Ash lärde
känna henne under tidigt 80-tal, långt innan Loreenas karriär hade börjat
lyfta. De blev nära vänner, och när berömmelsen kom började Niema
och (hennes man) Tim så småningom jobba för Loreena: dom höll framför
allt i merchandise-sidan under turnéerna.


Hur som helst, det gick som det gick. Loreena började få kändishallisar,
det blev en massa hissy fits och stampande med foten och nu-gör-ni-som-
jag-säger, bla bla bla. Resultat: vänskap slut + plus en flerårig och bitter
och outrageous rättssak (om pengar...), som efter många om och men
löste sig. Pust. I det läget bestämmer sig då Niema för att skriva en bok
om alltihop: om Loreena, om kraschad vänskap, om rättssaken, alltihop.
(Läs mer om boken på Niemas website, länk ovan). Uttrycket "asking for
trouble" täcker alltså inte på långa vägar reaktionen bland oss andra.


Till saken hör nämligen att Niema hade skrivit på ett 'Confidentiality Agreement'
("CA" i forts.) med Loreena, som ju inte är ovanligt i såna här sammanhang.
Och det här är en av de intressanta aspekterna, för det har i olika rättsfall
visat sig att CA's ofta har ett inbyggt konstruktionsfel: ju mer drakoniska
de är desto större är chansen att de strider mot yttrandefriheten. De är för
det mesta fruktansvärt komplicerade dokument, och jag är sannerligen
inte någon kontraktsjurist, men det som Niema skrev på syns mig helt och
hållet oacceptabelt från den synpunkten.


Inte bara det, Loreena står (vad jag kan se) inför ytterligare tre stycken problem
vad gäller detta CA: (1) Niema skrev på det en lång period efter det att hon
slutat arbeta för Loreena, vilket ger det en retroaktiv prägel som gör det än
mer problematiskt att använda rättsligt; (2) CA:et formulerades och skrevs på
- och är juridiskt applicerbart - i provinsen Ontario i Kanada; och Niema har
gett ut sin bok i Storbritannien, vilket innebär att advokater där och advokater
här verkar påtagligt ovilliga att börja rota i det.


Och inte minst (3): Beckham-prejudikatet. Beckham hade alltså prasslat med
nån barnflicka, som hade skrivit på ett CA, men som trots det säljer storyn till
News of the World (detta är väl något år sedan). Dagarna innan NoW ska
publicera artikeln ansöker Beckham om en 'injunction', alltså i princip ett
publiceringsförbud, baserat på det underskrivna CA:et. Men rätten nekar honom
detta, på grundval av att barnflickans avslöjanden hade ett 'allmänintresse'
(det är ett beslut som med visst fog har kritiserats av mediejurister och andra,
men: what's done's done). Varför det hade allmänintresse var, enligt domen,
därför att avslöjandena gav en helt annat bild av Beckham och hans familjeliv
än den han medvetet och avsiktligt konstruerat för det offentliga rampljuset:
god make och far, familjeharmoni, etc etc. Då menar Niema, och hon är inte
ensam om det, att detta är ett motsvarande fall (om än i betydligt blygsammare
skala...): Loreena har medvetet och avsiktligt konstruerat en självbild för det
offentliga rampljuset (för ett smakprov, läs lite grand av the hippie mush på
hennes hemsida...) för vilken Niemas bok utgör en motbild som har ett allmänt
intresse (eller rättare sagt: vissa avsnitt av boken, för den är långt ifrån något
yxjobb på Loreena).


Beckham-prejudikatet säger med andra ord att privatlivet bara är värt en
begränsad helgd om detta privatliv i sig blivit en integrerad del av ens offentliga
persona, t.ex. i form av de moraliska värderingar och annat som man säger sig
efterleva. (Hypocrisy will out, kan man väl säga.) Vilket man, enligt rätten, kan
argumentera i Beckhamfallet. Huruvida rätten skulle acceptera något sådant i
Loreenafallet är förstås en annan femma, men det är också tveksamt om det
nånsin kommer att gå så långt, inte minst därför att det alldeles för sent att
nu ansöka om en injunction, det ska man göra före publicering: jag ska också
återkomma till detta.


Hur som helst, jag är själv lite tvehågsen om just den här aspekten av historien.
Att publicera uppgifter om någons privatliv mot vederbörandes vilja är något
som ger mig iskalla kårar, för jag har själv en gång stoppat mer än en tå i
dessa etiskt grumliga vatten (se texten 'Om privatliv, etik och Gustaf Ericssons
'). Men jag kan samtidigt skriva under på att Loreenas agerande under
de senaste åren alltför ofta varit fullkomligt oacceptabelt och att det sannerligen
inte finns någon anledning att tiga still bara för att någon har en massa pengar
och en massa lydiga fans bakom sig. Så det är i denna kluvna anda (suck...)
som vi nu lämnar historien för ett tag och återkommer längre fram.


Nästa avsnitt: The Empire Strikes Back, sort of.



Måndag 1 augusti 2005 - : - Was gibt's?


Majoriteten av svenska folket: Så vad kommer att utspela sig här
på Pressylta under augusti?


Bra fråga. Höstplanerna för Pressylta har en hel del att bjuda på för den kräsne
läsaren. Jag kommer att köra en oregelbunden serie intervjuer med tongivande
krafter inom press, media och processed meats. Och det är inte otänkbart att
jag lanserar en pristävling - håll korpgluggarna öppna! Det kommer några
inside-dope-rapporter om ett bubblande - och principiellt rätt intressant - mediekrig
mellan New Age-talibanen Loreena McKennitt och The Purple Bombshell Niema Ash.
Och, på allmän begäran, mer av de gamla favoriterna: vokabulära övningar,
suveräna vitsar, brutala påhopp på både skyldiga och oskyldiga, roliga rubriker
från Svenska Dagbladet, charktips för Londonresenärer - and much, much more!

Kom ihåg: "Pressylta Redux - If you lived here you'd be home now!"