Inte så konstigt har mycket av mina tankar senaste veckorna kretsat kring – inte Brexit så mycket, för just nu är lugnet före stormen som börjar med EU-mötet 17-19 oktober och vad som kommer att utspela sig fram till Hallowe’en, och därefter med nyval – utan mer kring den där egendomliga närläsningen av mina gamla böcker jag gjorde i samband med eboksutgivningen på Publit.se.

Det här kommer alltså att bli lite self-indulgent, men det skiter jag i. För de av er som läst böckerna kanske det kan ha ett visst intresse. Och så är det ju helg. Jag tänkte beta av dem med några korta tankar kring varje, i kronologisk ordning, så får vi se var vi hamnar.

Nattsvärmaren (1980) är, och känns som, och förblir, en debutroman. Och inget fel i det alls. Intrigen är rätt snäv – utspelar sig över en helg, den proletariserade akademikern Pauls eskalerande missnöje med Sveriges Kommunistiska Förbund (“SKF”, geddit?) – men tillåter ändå att jag kunde pröva min röst, göra stilövningar, laborera med olika nivåer, första/tredje person, osv. Jag tycker, handen på hjärtat, att det funkar bra. Vad jag hade glömt var hur ganska oattraktiv jag gjort huvudpersonen, Paul, han är inte alldeles lätt att gilla. Det är ett plus, i mina ögon.

Reträtten (1982) Roman nr 2 var jag liksom mest “nervös” inför att läsa om igen. Den fick utmärkt kritik, vann pris, jag fick träffa Torsten Petré. “Vad var det för del på den då?” frågar den åldrade cynikern i en. Eftersom ambitionen var betydligt högre så blir min autokritik därefter. För den har svackor: sjukdoms-/hallucinationssekvensen är för lång, slutscenerna i Salò kunde arbetats ut mer. Vad jag gillar med den är den övergripande strukturen, beskrivningarna av Italien (jag gjorde ungefär samma resa sommaren 1981) och det “filmiska” som följer därav, och framför allt att jag inte försökte vara rolig. Och det är inte det lättaste för mig.

Idiotikon (1985) håller ännu, tycker jag. En “författares anteckningsbok”, kallades den, på lite mindre än 100 sidor. Vissa saker stegrar jag mig inför: att jag kallar mitt utlandsboende för “exil”, en del alltför rigida resonemang om grammatik, osv. Men det är en bok som kändes, och fortfarande känns, helt nödvändig för mig. Mest handlar den om förlust: av människor, av språk, av minnen, av hållpunkter. Och den fick fina reaktioner, inte bara kritiken utan läsare som hörde av sig, jag tror det är den bok jag fått mest och bäst läsarreaktioner på. Och omslaget är fräckt.

Vad skall kungen göra nu? (1987) Min tredje roman. En del recensenter hyllade den, andra (dvs Nils Va-hette-han i Expressen) avfärdade den, mest för att “den handlade om kungen”. Jag blev lite överraskad när jag nu läste om den, för jag tycker den är skitbra! Som med Reträtten, det är först strukturen, the narrative arc, som det heter på skrivarkurserna; plus en hysteriskt snabb resa genom Sveriges historia från 1799 till 1987; och ett klimax – tronpretendentens möte med Carl XVI Gustaf på Slottet – som jag inte tror jag skulle kunna bättra på, om jag så gjorde det själv. (Och här är ju en film! Med samma skådis som spelar alla rollerna från Stum-Joel till Axel Cory! Helt givet! Where do I sign…?)

Endast propagandan är sann (1995) En essäsamling, huvudsakligen bestående av texter jag hade publicerat i Moderna Tider (Göran Rosenberg-eran) och de flesta utökade. Det intressanta är egentligen året den kom ut, för övervägande andelen artiklar handlar om “den offentliga berättelsen”, hur den demokratiserats och splittrats upp i offentliga/privata/alternativa versioner, från Kreugeraffären till Palmemordet – detta alltså 1995, just i början av interneteran. Essäerna har alltså både den oskuldsfulla fräschör man kan vänta sig, och den dödsdömda optimism om nätets befriande kraft som ju inte är lika självklar längre. Intressanta anakronismer + eviga sanningar, skulle jag sagt.

En annan sak jag inte kom ihåg var att jag baserade en del figurer i romanerna på verkliga människor, och att de – signifikativt nog? – alla var kvinnor. Veronica i Nattsvärmaren, Catherine Hogg i Reträtten, Gunilla i Vad skall kungen… Om de bara visste. Men det vet de ju inte.

Boken om Gustaf Ericsson, Mannen som kom tillbaka från de döda (2000) kommer säkert också i eboksformat rätt snart framöver, det är bara saker som behöver ordnas innan det händer (inte minst att den är ganska rikligt illustrerad, vilket tydligen kräver andra ebokstekniker). Iakttag denna rymd, som det heter.

Fintan O’Toole i Irish Times än en gång the go-to guy vad gäller klarhet och koncishet i en fråga som är allt annat än.

City of Londons framtid inför samma fråga tycks inte fullt så hotfull som en del fruktat, enligt Howard Davies i The G. (Se Londonboken sid 214ff) Fast graden av förtröstan man bör känna över det beror väl mest på vad ens investeringsportfölj innehåller. Min innehåller en ostmacka och en Festis.

Svenska kvällstidningar: Varför är det alltid krockar på E4:an?

Om nu en mardrömscirkus kan kallas vardag. William Davies skriver utmärkt idag om konservativa partiets förlorade heder och tar bl.a. upp två teman som finner ekon i mitt eget tänkeri: dels att man får spåra det hela tillbaka till Thatcher och “big bang” 1986, och dels högerpressens avgörande roll.

Lästips nr 2 är Stephen Sedley i nästa nummer av LRB om den juridiskt-historiska bakgrunden till Supreme Courts utslag för en vecka sedan, vilket är precis det jag ville veta i min relativa okunnighet.

Tories’ pågående partikongress ska jag inte säga så mycket om. Under normala förhållanden skulle man gapflabbat åt de flesta av deras utspel – det var de konservativa som grundade NHS (google the fucker!); vi ska bygga hus i tre dimensioner (äntligen! tvådimensionella hus är för jävliga att bo i); det var hemliga utländska agenter som låg bakom Benn Act (Insp. Clouseau?) – men det här slutade ju vara roligt för rätt längesen.

Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of…

Den politiska och konstitutionella krisen må ha trappats upp sedan i tisdags, men gårdagskvällens parlamentsdebatt med Boris Johnson blev ett lågvattensmärke. Man kan knappast tro att det skulle gå att bli chockerad längre, men Johnson – the braying Fauntleroy – lyckades. Labours Paula Sherriff bad honom stillsamt och hövligt att minnas den mördade Jo Cox och skruva ner på retoriken typ “förrädare”, “folkfiender” och “kapitulation”. Johnson svarade att vad hon sagt var “humbug”. Inte bara det: “Det bästa sättet att minnas Jo Cox är att genomföra Brexit!”

Inte skuggan av en ursäkt för att ha vilselett majestätet och agerat “unlawfully”. Inte skuggan av eftertanke, reflektion, sans. Inte skuggan av allt det som konservativa partiet en gång stod för. Många kommentarer idag börjar med orden “Inte ens Thatcher…”. Och det är sant. Det här känns, som jag skrev igår kväll, som det definitiva slutet på något, jag vet inte riktigt vad. Kanske just “sans”? En annan fras som förekommer ofta i kommentarerna idag är “dangerous situation”, i högsta grad bokstavligt menad. Våra folkvalda med livvakter? Det verkar gå åt det hållet.

+ Man arrested, etc…

+ “Johnson responds to question about the murder of Jo Cox: “The best way to ensure that every Parliamentarian is properly safe and we dial down the current anxiety in this country is to get Brexit done”. In other words, if MPs want to avoid getting murdered things better go his way”. h/t @Martha_Gill

Sitter upptagen med en massa korrekturläsning, men återkommer kanske vad det lider. Under tiden kan man som vanligt titta på vad som händer i Underhuset hos parliamentlive.tv.

+ In emellan har jag försökt förstå mig på de rent juridiska och konstitutionella aspekterna av SC:s beslut igår. Det jag tror jag fattat hittills är att detta är vad en del kallar, med darrande röster, “new law”. Alltså något “nytt” i de domstolsbeslut och konventioner som styr den oskrivna författningen, och det är att den högsta juridiska instansen har satt en “ny” gräns för regeringens “prerogative powers” (vari “prorogation of parliament” ingår, men där finns mycket annat också, som att förklara krig, till exempel).

Detta ser en del (guess who?) som en politisering av SC:s kapacitet att genomföra processen “judicial review”, som detta var, och att den brittiska högsta domstolen därmed på ett oroande vis börjat likna den amerikanska motsvarigheten. Där tar ju politiskt tillsatta domare ofta högst politiska beslut. Men många andra säger att så inte alls är fallet, att det här snarare återetablerat rågången mellan “the separation of powers”, dvs mellan parlamentet, exekutiven/regeringen och lagen. Det är, som någon sa, inte lagen som blivit politisk, det är politiken som blivit unlawful.

Dessutom visar domslutet från SC att detta är vad högsta domstolen gjort – alltså begränsat regeringens “prerogativa” makt – ända sedan Shakespeares tid. Inte ofta, visserligen, det var därför detta kallades “a one-off”. Och det ironiska är ju att de som så högljutt pläderat för de brittiska institutionernas självständighet gentemot EU nu tycks säga, “Nja, kanske inte så pass självständiga ändå…”. Till slut ska jag igen understryka att jag alltså är lekman här, jag kan ha missuppfattat något.

+ Tittar just på debatten mellan Johnson-Corbyn. Och resten. Det här känns som slutet på någonting, är jag rädd. Utan någon ny början i sikte.

“The effects on the fundamentals of democracy was extreme”, säger Supreme Court, som nu har beslutat att prorogation inte bara var justiciable, utan också unlawful. Detta pågående…

Det hela var “unlawful, void and of no effect”. Parlamentet har därmed i princip inte prorogerats. Nu upp till talmannen vad som händer härnäst. Det verkar dessutom, förvånande nog, ha varit ett enhälligt beslut av samtliga elva domare.

Här summeringen (pdf).

Kraven på Johnsons avgång kommer bli svåra att stå emot. Det kan rentav hända att parlamentet samlas igen mitt under de konservativas partikongress… Sweet.

Bercow uttalar sig här. Och Corbyn kräver förstås Johnsons omedelbara avgång. Det här går knappast att överdriva: explosivt. Den konstitutionella och politiska krisen har trappats upp ett halvdussin steg, minst.

Underhuset sammanträder i morgon från kl 11:30.

Labours partikongress har beslutat ta med avskaffandet av privatskolorna i sitt kommande valmanifest. På tiden, säger jag. Det innebär i konkreta termer att man tar bort deras skattefria status som “välgörenheter” och integrerar deras kapitaltillgångar (donationer etc) och fastigheter i den statliga/kommunala sektorn.

Det kommer förstås att bli ramaskrin från de privilegierade skikten. Så brukar det ju bli när man avskaffar orättvisor, särskilt av sådan grundläggande och avgörande art. Men det går också, som många påpekat, att göra det till en gradvis reform, t.ex. börja med att smälta samman privat och kommunalt enbart i den högsta klassen (“sixth-form”, som det kallas).

Min åsikt är dessutom att det är bra för barnen, vare sig de går privat eller kommunalt, och därmed bra för samhället i stort. När Eton allt emellanåt kungör att de ska ta in fler elever från “underprivilegierade” bakgrunder tycker jag det borde vara tvärtom, att fler “överprivilegierade” borde få komma ut i den värld som 93% av befolkningen lever, och går i skolan, i.

Huruvida detta är en röstvinnande policy för Labour återstår att se. Jag är lite tveksam. Många väljare har inte råd att skicka sina ungar privat men de har ambitionen att göra det, och det av förståeliga skäl: mindre klasser, mer resurser, större chans att gå vidare till universitet, osv. Den typen av social rörlighet, chansen att få klättra på stegen, är en viktig ideologisk knutpunkt i den politiska föreställningsvärlden i England.

(Har bara ändrat ett par småsaker i min allt mer krackelerande svenska…)

Det är som bekant något särskilt tillfredsställande med totala sågningar av böcker som förtjänar det. Lydia Wilsons nermontering (pdf) av den notoriske Max Blumenthals ‘The Management of Savagery’ i TLS är ett praktexempel, inte minst för att hon också får med en råsop mot förlaget, Verso.

Utan Enoch Powell ingen Boris Johnson? Läs gärna Ferdinand Mounts recension i senaste LRB av en nyutkommen biografi över den gamle rasisten. Powell, alltså. (Gratis, fast man behöver registrera sig, tror jag)

Jan Stocklassa skriver i The G idag om sin Palmebok, som kommer på engelska i oktober. Jag ska inte orda så mycket om den, annat än att konstatera att han inte nämner något särskilt om sin mordteori, dvs att Alf Enerström skulle varit den som sköt. Ska bli intressant att se om JS ändrat något i det avseendet i den engelska versionen.