Det enda jag har att anmärka mot Anna Funders ‘Stasiland: Stories from behind The Berlin Wall’ (2003) är att den är lite pratig här och där, men i allt övrigt är den oerhört informativ, tänkvärdig och ibland gripande.

Funder är australisk författare och journalist och hon samtalade under 1996-97 med en rad människor i det forna DDR, särskilt i och runt Berlin, som både varit anställda av Stasi eller Informelle Mirarbeitern (IM), likaväl som deras offer.

Några anteckningar bara.

I Nazityskland gick det en Gestapoofficer per 2 000 medborgare. I Stalins Sovjet gick det en KGB-agent per 5 830. I DDR var proportionen en Stasiagent eller IM per 65 invånare… (Källa: John O Koehler, Stasi: The Untold Story of the East German Secret Police, Westview Press 1999)

Apropå The Man Who Was Thursday: Ibland lyckades Stasi infiltrera olika oppositionella grupper så väl att “vanliga” människor började ta mod till sig och gå med, helt enkelt därför att de såg så många nya “medlemmar” strömma till hela tiden. Hur mäter man framgångsrik infiltration?

Funder ger ingen källa för uppgiften, men säger att alkoholkonsumtionen var “mer än dubbelt så hög” i DDR som den var i BRD. Bristtider eller ej, öl och sprit fanns alltid tillgängligt i affärerna. Vi känner ju redan till den höga vodkakonsumtionen i Sovjet, och att Nazityskland också hade nära till flaskan. Finns ett samband diktatur/alkohol? Nordkorea?!

DDR:s mest hatade man (kanske vid sidan om Erich Mielke) ska ha varit Karl-Eduard von Schnitzler, även kallad Sude-Ede) vars TV-program Der schwarze Kanal på måndagkvällar bemötte västerländsk propaganda med sanslöst flippad motpropaganda. Den östtyska elförsörjningen stod varje måndagkväll på randen att klappa ihop när programmet började, eftersom så många stängde av sina apparater på samma gång.

Inte från Funder visserligen, men DDR:s mest hatade kvinna torde ha varit Margot Honecker, die lila Hexe… Att bara YouTuba henne är en ren och skär skräckupplevelse…

DDR = “Der dumme Rest”… När och var uppstod det uttrycket?

PS 13/10/2016: Anna Funder skriver i nya TLS om mottagandet boken fick i Tyskland.

Några veckors avbrott i arbetet på Londonboken. Av skäl som kommer att framgå med tiden sitter jag och läser in mig på Östtysklands historia: romaner, antologier, historik, och en teveserie. ‘Das war die DDR’ är en tysk dokumentärserie från 1993 – och det syns! – i sju avsnitt som belyser olika aspekter: ekonomi, kultur, industri, socialpolitik. Länken härovan går till en version med engelsk speakerröst och engelsktextade intervjuer. Och eftersom det bara är fyra år efter murens fall finns många av huvudpersonerna med, inte minst Stefan Heym. Kan verkligen rekommenderas.

Det finns en omfattande litteratur om USA:s roll i uppbyggnaden av Sovjetstaten, framför allt på den industriella sidan under NEP-åren på 1920-talet, men också om det kulturella inflytandet: amerikanska filmer var omåttligt populära. Jag har dock inte sett någon närma sig ämnet som Owen Hatherley gör i ‘The Chaplin Machine’.

Hans perspektiv ger sig i undertiteln: ‘Slapstick, Fordism and the Communist Avant-Garde’. Det är till avgörande del en bok om kroppsrörelser. Hatherleys utgångspunkt är hur det unga Sovjet anammade Taylors och Fords teorier om arbetets rationalisering i time-and-motion studies och det löpande bandet. På samma gång spelade Buster Keatons och Harold Lloyds men framför allt Chaplins filmer en avgörande roll för hur rysk film och teater kom att utvecklas, med figurer som Meyerhold, Eisenstein, Vertov och Tretjakov. Människan som maskin, människan i maskinen, blev ett centralt ledmotiv för det kommunistiska avantgardet, och Hatherley redogör för en ofantlig mängd rörelser och riktningar som tog sin an Den Nya Människans plasticitet: excentrismen, konstruktivismen, osv.

Jag märker nu att det är en bok som oerhört svår att sammanfatta, vilket inte innebär att den är osammanhängande på något vis, tvärtom: den är en av de mest originella och tankeväckande jag läst på länge. Owen Hatherley är en av de skribenter som är helt oförmögen att skriva något ointressant. In emellan Klas Östergrens noveller ska jag nu ta mig an hans direkt föregående bok, ‘Landscapes of Communism: A History through Buildings’.

“…men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma.”

Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson intervjuar oktogenaren Frank Baude i Proletären: om feminism, LGBT, romska tiggare och mycket annat av det som har fjärmat Baude från partiet sedan 2014. Nikolai Gogol på syra.

Skitintressant diskussion mellan Paul Mason och Pablo Bustinduy (Podemos) om det som egentligen betyder någonting i EU-debatten: hur förändra ett i grunden pajat system. Från spanskt, grekiskt och brittiskt perspektiv.

T J Clark i senaste LRB om ‘Picasso and the Fall of Europe‘ är så jävla bra det vill bli.

En av mina favoritskribenter, Owen Hatherley, har en osviklig talang inte bara för djupt och brett intressanta böcker utan fräcka titlar. Hans nya heter ‘The Chaplin Machine: Slapstick, Fordism and the Communist Avant-Garde’. Jag har redan beställt den.

Den innehåller inga speciella nyheter, kanske, men George Monbiot skriver en bra sammanfattning av neoliberalismen, och särskilt om dess anonymitet, i dagens The G. Ganska oroväckande, dessutom, om vänsterns fatala brist på alternativ.

Som det råkar sig intervjuar Jon Ronson i samma tidning Monica Lewinsky, som när hon studerade på LSE efter skandalen fick följande råd av sin handläggare under en särskilt svår tid: ‘Whenever power is involved, there always has to be a competing narrative. And you have no narrative.’

Exakt. Överfört: vänstern har ingen berättelse.

Panamaskandalen har förvisso sina komiska inslag. David Camerons pappa har ju skeppat pengar både hit och dit, bl.a. med hjälp av ett bolag som heter “Blairmore Holdings” (jag menar…) och en kumpan på Bahamas som råkar vara “biskop på deltid”… Han kanske inte är hundraprocentigt övertygad om Guds existens, så han vill inte lägga ner för mycket möda på jobbet.

Hur som helst, jag tycker något av det intressantaste med den här röran är, för det första, att det i många av fallen inte rör sig om olagligheter, ur ren juridisk/teknisk synpunkt. Det borde det kanske göra, men så länge vi tillåter – genom våra valda representanter – att lagstiftningen ser ut som den gör så kommer sånt här så klart att fortsätta; betänk att Mossack Fonseca bara är den fjärde största firman som sysslar med detta.

Ändå är det mer än troligt att det här får långtgående politiska effekter. En av dem tror jag blir att missnöjet med den rådande neoliberala ordningen har fått så skarpa narrativa konturer, ett narrativt ramverk, så att säga. Vem som äger berättelsen om våra samhällens verkliga strukturer och mekanimser är en helt avgörande fråga. Det vet man i Kina och det vet man i Ryssland, där tystnaderna ekar i media. Det vet också de tiotusentals ursinniga som protesterade i Reykjavik.

Blev George Orwell mördad? Av sin gamle Etonlärare? En rasande bra, vansinnigt spekulativ artikel (i TLS, av alla ställen) av den alltid läsvärde John Sutherland. Det går tillbaka på den till synes aldrig avslutade historien om The Cambridge Spies, här hopkopplad med Orwells notoriska lista över opålitliga kommunistelement i Storbritannien strax efter kriget. En sån där historia som borde vara sann. (Bara fotot på Andrew Gow, alltså…)