Teknik

Show

Det var tydligen kritikern Virgil Thomson som rätt händigt definierade Richard Wagner som “Schubert, but louder”.

Det pågår en stor Schubertfestival på Radio 3, den kanal som oftast står på när jag kör flyttlassen. Så det här har blivit lite grand som med Mahler härförleden: ett mer eller mindre systematiskt försök att komma underfund med varför denna kompositör aldrig riktigt, vad ska man säga, fångat mig. Det fina i kråksången förstår jag med huvudet, men begriper inte med hjärtat, och själen står helt handfallen…

Härmed utfärdas officiell skitpratvarning, men kan det vara just nåt med att det är Wagner på lägre ljudnivå…? Det är något programmatiskt, något deklamatoriskt, något krasst verbalt på gång här… Romantiken – trots denna ensamhetssträvan, trots alla dessa vandringsmän och deras utanförskap, tystnads- och avskildhetsidealet – var egentligen en förfärligt pratig affär.

Romantiken har liksom för mycket att säga, om inte särskilt mycket.

Eller är mitt motstånd helt enkelt en fråga om kulturell prägel, dvs. att jag förknippar Schubert med fetlagda medelålders män som står vid en blank flygel och gör hiskeliga grimaser om en forell?

Allt mitt bohag, dyrbara tavlor, glittrande juveler, oskattbara förstautgåvor, min vinkällare, min ökällare, och min Festiskällare, samt personalens bostäder, en mindre armé av faktakollare, mina tre privatsekreterare Lucy, Suzy och Floozy, samt ett gym, en bar, och ett utedass (för gamla tiders skull), och en kajplats med rum för två snedseglare i Majnabbe…

…ska jag från och med i morgon lasta in i denna sagolika farkost.

Vilket betyder att inte ett knyst kommer att höras från Pressylta under större delen av veckan. Talk amongst yourselves.

Det här är vad man med en mer teknisk term kallar en “grej”. Grejen består av en hylsa (den översta biten, alltså) som i det här landet kallas ceiling hanger… Denna har ett hål i “hatten” längst upp, genom vilken man för in en lämplig skruv, som man medelst skruvmejsel skruvar upp i taket.

I denna ceiling hanger sitter iskruvad en s.k. insert clamp. (Jag hoppas ni tar anteckningar här, för det blir provskrivning i morgon fredag, efter frukostrasten, Hörsal 4). I denna insert clamp trär man en stålvajer, i vars andra ända hänger, tja, en lampa, till exempel, eller kanske en korv, eller en sill.

Det fiffiga med denna insert clamp är att den inte bara, av naturliga skäl, är one-directional, ungefär som med cable ties. Annars skulle ju både lampan och korven och sillen drösa i golvet.

Skillnaden här är att man kan göra vår insert clamp two-directional genom att trycka in den lilla grunkan som sitter längst ner på the insert clamp, den lilla fjädrade ståltub genom vilken stålvajern gör sin entré i the insert clamp.

Trycker man in grunkan kan man alltså också dra ut den. Stålvajern, alltså. And leave your filthy imagination at the door. Please.

Men – det är här det börjar bli avancerat. Vad heter då denna lilla fjädrade grunka?

Den måste alltså ha ett namn. Den är en “fnasbröj”. Den är en “sprung vatic”. Den är en “Ganzhalterwiederpfalz”. Någonstans i en verkstad just nu någonstans i världen gapar Nisse åt Lasse att hämta tre “bröjfnasar”…

Det är inte omöjligt att jag redan i morgon dag får reda på det officiella namnet. Jag har en del kontakter i den här världen. Inte många, men en del.

Men efter långa och intensiva konsultationer med annan, tillgänglig teknisk expertis – främst då Roger, uppblåsbarhetens Leonardo, som är näranog ett tekniskt geni i mina ögon – har vi kommit fram till att ett lämpligt namn vore spring release grip…

Alla övriga bidrag mottages med taxamhet.

Tre tänkvärda, språkliga ting ur senaste LRB…

“Byinvånare i skogsregionerna mellan Polen och Vitryssland, när de uppmanades bekänna sin nationalitet, brukade svara: ‘Vi är tutejszy – härifrånfolket…’ skriver Neal Ascherson.

Det latinska ordet cadaver är egentligen en akronym för caro data vermibus (“kött givet åt maskarna”), enligt Barbara Newman.

“A Picasso or a Mondrian always exists as a problem for the space around it. The pictures somehow indict their surroundings. Genteel [British] modernism suffers – this is the litmus test – from being on good terms with its world: it cannot see why a painting shouldn’t come to rest quietly in its own art-realm…” är väl ett ‘tänkvärt språkligt ting’ åtminstone i den meningen att det är jävligt bra sagt, av T J Clark.

“Even Einstein couldn’t think of a peace plan” är den något snedsparkade rubriken i Independent… För det kunde han ju, enligt artikeln: en fysiker, en advokat, en fackföreningsman, och en präst vardera – men inga politiker – från de två semitiska befolkningarna sätter sig ner och pratar ihop en lösning… Personligen skulle jag nog langat in en poet också… Kanske en fotbollsspelare… En buktalare… En p-vakt… En kock… för äta måste dom ju, under förhandlingarna…

Det råkar sig så, i korthet, att vi är i flyttningstagen. Vi hade nys på en liten lägenhet inte långt härifrån, som skulle passa oss perfekt. Men det fanns en väntelista, på vilken vi stod tvåa. Efter en evighet av fram-och-tillbaka bestämde sig n:r 1 på väntelistan att tacka nej, med följd att vi fick den. Hurra. Vi flyttar in under de kommande två veckorna.

Den här modulen handlar om den brittiska engelskans komplicerade förhållande till  instrumentalitet. Och detta är ett skolexempel, för när man då berättar den här goda nyheten för (infödda) vänner och bekanta så får man nästan undantagslöst samma reaktion: “Oh, well done!”

Man har alltså “gjort bra ifrån sig” under en process där man förhållt sig helt och hållet passiv, en händelseutveckling under vilken man uteslutande är objekt, inte subjekt. Allt vi gjorde var att vänta på någon annans beslut. Man har alltså inte “gjort” något alls. Men det man då inte har gjort, ja, det har man gjort väldigt bra.

Men vänta nu. Inte säger väl spanjorerna “Bien hecho!” i samma läge? Eller i Sverige “Bra jobbat!”, liksom…? Reaktionen borde väl snarast bli, liksom… “Grattis!”, “Vilken tur!”, “High 5, muchacho!”, och så vidare…

I vilken grumlig sociopsykologisk lingvistisk soppa flyter då den här idiomatiskt genomstekta ärtan upp till ytan? (Sånt fick jag betalt för att skriva en gång i tiden…)

Två tänkbara recept. “You make your own luck” brukar det ju heta, och här har man då åstadkommit ett särskilt gott hantverk. Well done! Eller en mer New-Agey version av samma tanke, alltså Good Karma… “Well done, that karma!” liksom…

Men nej… Jag tror det har med förtjänst att göra. Fair play, helt enkelt, en slags grundsten i engelsk medelklassmoral.

Aldrig någonsin har den brittiska pressen varit mer ursinnig på skrala grunder (och att vara “ursinnig på skrala grunder” är ju den den brittiska pressens livsblod) än när en fängslad våldtäktsman 2004 vann den stora Lottovinsten, över 7 miljoner pund…

Storbritannien är en manuskriptbaserad kultur, och det ingår inte i intrigschemat att det ska sluta lyckligt för elaka människor. Eller i alla fall inte att de ska ha så mycket pengar att de kan skicka sina snoriga ungar till samma privatskolor som våra. Jag menar, läs Dickens, för jösse namn…!

Därför konstruerar man sitt språk så att ansvarsbördan blir åtminstone tvetydig. Det finns dussintals exempel på hur man växlar subjektivitet/objektivitet för att bekräfta en slags samhällsmoral… “That’s a problem that wants fixing…” säger man när man tittar på en droppande badrumskran i en lägenhet ens son just ska hyra.

“That parcel wants fetching from the Post Office before 3 this afternoon…”. Och så vidare…

Det är själva problemet som kräver lösning, och du som motvilligt skrider till undsättning. Problemet är subjekt, du är objekt. The white man’s burden. Det imperiala imperativet. Du själv har ingen instigerande roll, ingen skuld, inget som kan ställas till svars. Du är ett offer för omständigheterna.

[PS: Om nån fattar vad jag pratar om så vore jag tacksam för tips. Mailadress ovan.]

Ron Rosenbaum är en alltid läsvärd skribent. Han skriver mycket i Slate, bland annat. Första gången jag stötte på honom var 1998 när han gav ut en av de bästa böckerna om Hitler jag läst, “Explaining Hitler“, som förlaget gav en onödig och fånig  undertitel, “The Search for the Origins of His Evil”, men som helt enkelt är ett panorama över hela tolkningsapparaten kring Herr Schicklgruber (kapitlet om David Irvings Hitlertolkning fick titeln “The Big Oops”…)

Nu skriver han i Slate om Iran och kärnvapenhotet, och det är sobering reading, som det heter, läsning som gör en nykter. Inte minst därför att han medvetet drar sig undan det sterila, trötta språkbruk, och den dito begreppsvärld, man så ofta stöter på i dessa sammanhang: international relations-jargongen, kan man väl kalla den, där internationell politik bedrivs av äldre män i rökfyllda rum och där “parterna flyttar fram sina positioner” och liknande.

Rosenbaum fokuserar i lika hög grad på emotionella, irrationella faktorer. Vilket sannerligen inte gör dessa scenarier mindre skrämmande. Ett angreppskrig mot Iran har på sätt och vis kommit att bli definitionen på storpolitiskt vansinne.

Jag fångades i en kort men betydelsefull femminuterstrans i ett teveprogram om Venedig på BBC4, i vilket man intervjuade ett par unga venetianskor om den förestående karnevalen…

Inget särskilt väsentligt, det handlade om något slags luciatåg med änglar och madonnor och guvetvad, förmodligen.

Bodil och andra kommer säkert att rätta mig, men vad jag tyckte mig höra var detta: om man pratar italienska med göteborgsk intonation så har man en perfekt venetiansk dialekt!

Säg t.ex. följande mening på italienska “Voglio sposarsi in grande castello” och lägg på din mest extrema, hejsan-hejsan, glennströmbergiga göteborgska – och du är mer eller mindre infödd i Venedig…. Jag lovar.

Det är samma med walesare som pratar engelska. Alla walesare är från Guldheden. Tror jag.

Lägg gärna märke till silverkanten på molnet… Sånt finlir gick ju Da Vinci helt förbi…