Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for April, 2013


George Jones 1931-2013

Sunday, April 28th, 2013

Det brustna hjärtats röst har tystnat…





A nation of shopkeepers, yes, but…

Saturday, April 27th, 2013

cookes

…en nation av skyltfönsterdesignare är de sannerligen inte… Det här är Cooke’s pie & mash shop på Broadway Market: fem maltvinägerflaskor, fyra gamla fotografier (ett har vält), två burkar Coca-cola och två 7Up, allt placerat uppepå pappersservietter av outgrundlig ålder.

Det är ett fönster jag gärna återvänder till då och då. Märkligt är nämligen att det inte är ironiskt menat, trots att det ligger mitt i det ironiskas högkvarter, a.k.a. Hipster Heaven, London E8.

Cooke’s skyltfönster är alltså bara dåligt, inte bra-dåligt. Varje gång jag ser det känner jag mig därför lite förtröstansfull och optimistisk, som om något abstrakt plötsligt tagit skepnad och kan vidröras. Det slutgiltiga beviset.





Ett mig välbekant problem…

Friday, April 26th, 2013

omar5

Vår vän här på bilden, Omar Borkan Al Gala, blev utslängd från Saudarabien för att han var för snygg. Mina egna smouldering good looks har visserligen orsakat mig en hel del problem under åren häröver, men man har faktiskt aldrig hotat med utvisning. Där ligger jag i lä.





Ett försiktigt hurra

Thursday, April 25th, 2013

Efter många om och men, sju besvär och åtta bedrövelser, så har äntligen den nya förtalslagen, the Defamation Bill, röstats igenom parlamentet. Läs Libel Reform Campaigns pressmeddelande, inkluderat en länk till en “första analys”, vilken kan vara värd att läsa eftersom reformivrarna inte fick igenom alla sina förslag. Men ändå. Yttrandefriheten har tagit ett klart steg framåt.





The Kilburn Manifesto

Wednesday, April 24th, 2013

Idag sjösätts det s.k. Kilburnmanifestet, ett försök att ena de nya heterogena protestgrupperna och “the old, defensive organisations of the working class” för att åstadkomma en stor koalition som ska kunna “utmana” det neoliberala projektet. En av de ledande figurerna, veteranen Stuart Hall, skriver en introduktion i The G idag.

Det är klart man får följa projektet och se varthän det bär. Men jag håller inte andan, som det heter. Oerhört mycket återstår att reda ut, och ett enande av alla dessa disparata grupper utgör ju bara första kapitlet. Det är när det kommer till målsättningar och konkreta framtidsvisioner som det oftast krisar till sig med sådana här projekt.

Under tiden kan man läsa Simon Jenkins om “Abenomics”, det nya ekonomiska experimentet i Japan: “The economy must grow, at all costs…”





Kärleken till döende industrier… +

Sunday, April 21st, 2013

…är aldrig större än hos dem som kommer att dö en liten bit med dem. Fallet Rönnells är enastående. Varenda PR-firma i världen skulle svimmat av lycka över att – utan någon som helst synbarlig ansträngning –  ha fått kultureliten att mangrant ställa upp på att kräva en skattefinansiering av butikshyran…! Det här är sånt som Margaret Thatcher bara kunde drömma om. And then she woke up. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sverige är fantastiskt.

(Tänk om något liknande kunnat hända med Compendium när det begav sig, där var i alla fall överpriserna inte alltför hutlösa, utan speglade till 90% import- och valutaavgifterna för akademisk litteratur från USA, inte fashionistapriser som hos Rönnells…)

Måndag: Jag tror mycket av vad som drar författare till antikvariat i allmänhet och Rönnells i synnerhet är att de är en slags bourse, och att prissättningen – antikvariatets basfunktion, själen i dess maskin – följaktligen utgör ett slags börsnoteringar (*). Det är därför författare går dit för att dö lite grand, och Kristian Petris övernattning tycker jag var ett perfekt sätt att iscensätta denna lilla bortgång.

Sedan hör det väl till saken att jag aldrig delat den här fetischiseringen av Boken, tvärtom känner jag mig lite obehaglig inför den. Om vi ska tala i termer av kärleken till pappersvaror så tycker jag förstås om böcker (särskilt bra böcker) men jag tycker nog ännu lite bättre om tidningar och tidskrifter. Och kollegieblock är inte dumma heller.

(*) Det här går historiskt tillbaka till ‘Modern Firsts’-industrins födelse på 1920- och 30-talen, särskilt manifest hos Bertram Rota i London.





PS…

Saturday, April 20th, 2013

Margaret Thatcher arrives in Hell, where she runs into Jimmy Savile.
-What are you here for, Margaret…?
-Shafting the miners.
-Same as me, then…





Berliner-Licht +

Thursday, April 18th, 2013

berlin

Öst-Berlin tycks fortfarande existera, elektriskt… (Källa: Daily Telegraph)

Måndag: Förklaringen står i Guardian idag… (i öst har de “sodium vapour lamps”, i väst “mercury arc lamps”, tydligen…)

Onsdag: Och här är fler av Chris Hadfields fantastiska bilder från rymden…





Vart tog Mozart vägen? +

Thursday, April 18th, 2013

Dirigenten Sir Colin Davis dog häromdagen, förnämligast uttolkare av Mozart och Berlioz. Men dessutom, rent parentetiskt, ännu ett exempel på det faktum att Storbritannien producerar musiker av världsklass, den ena efter den andra, medan man (bortsett från Purcell och några få ljusglimtar på 1900-talet och i nutiden) inte förmår producera någon musik särskilt värd att dröja vid. Så till exempel handlar veckans Composer(s) of the Week på Radio 3 om Gordon Jacob (f. 1895) och Joseph Horovitz (f. 1926). Ingen panik om ni inte hört talas om dem, you haven’t missed much

Det fick mig än en gång att börja titta på den gamla gåtan, “Vart tog Mozart vägen?” Dum fråga, kan synas, med en nygammal Trollflöjt på Covent Garden och hela nio verk bara på Royal Festival Hall under maj. Vad som främst orsakade frågan var en artikel i fjol av The G:s politiske kommentator och tillika musikkritiker Martin Kettle i vilken han kritiserade ledningen för The Proms för att åsidosätta främst Mozarts symfonier: inte en enda spelades under 2012-säsongen, till exempel. Nicholas Kenyon svarade i en aningen mer balanserad ton, och påpekade bland annat:

The fact is that Mozart’s symphonies, apart from the very few late, great works, have never been part of the central classical canon. It is his operas, piano concertos and a handful of works such as the Requiem that have given him that status. […] It is only in relatively recent years that the earlier Mozart symphonies have been played at all, and that has been part of the “completist” tendency of the recording age. It is not so long since Hans Keller could write that “there is no important medium in which Mozart wrote so much unimportant music as in the symphonic field”.

Den här diskussionen sammanföll med en iakttagelse jag själv tyckte mig ha gjort, nämligen att Mozart blivit gradvis mer sällan förekommande också på Radio 3. Jag väntar i stunden på statistik från kanalen, så jag kan inte påstå att min iakttagelse stämmer. Men den därpå följande tanken är väldigt lockande: håller vi på att växa ur Mozart? “When I became a man I put away childish things…”? som CS Lewis sa. Eller, med vår kloke Almqvist, “Detta må vara hur vackert det vill, men nu börjar jag ledsna på allt det här gudomliga…”?

Frågan som återstår att besvara blir då, vad är det i Mozarts musik som orsakat det här fjärmandet? (Eller från andra hållet: varför verkar vi aldrig få nog av barocken?) Jag återkommer alltså om detta, men ser fram emot kommentarer.

PS fredag 19/4: Och just idag presenteras Proms-programmet för 2013, och det visar sig att det fortfarande är uppseendeväckande sparsamt med Mozart. En enda (sen) symfoni (35:an “Haffner” 19/7) och lite småsmulor därutöver. Så om Proms är något att gå efter så har vi bekräftat att Mozart inte är särskilt, vahettere, “gångbar” längre… (Däremot Frank Zappas “The Adventures of Greggory Peccery” den 31/7…)





End of the road

Wednesday, April 17th, 2013

ironlady9.55 GMT Jag tänkte skriva ner några spridda tankar under dagens gång. Den första är att jag konstigt nog känner mig en aning vemodig. Det är en ganska jämngrå dag, lite småkylig, en antydan om regn, som när april lika gärna kan vara oktober… Teven står på inne i sovrummet, jag hör David Dimblebys röst tala enbart i ceremoniella påståenden; det är en röst man knappast kan kalla annat än “statsbärande”.

Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.

Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.

Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.

10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…

10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.

11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…

12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004