Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for August, 2012


Rausing family statement

Friday, August 31st, 2012

This from Andy Holdsworth at Pelham Bell Pottinger:

Please see below the statement that was issued yesterday evening. As I said on the telephone this is a statement from the family and is not attributable to any member of the family. The statement is on Eva’s tragic illness and subsequently her state of mind at the time of the recent statements and emails that have been attributed to her. The family have no comment on the contents of the emails or statements made by Eva.

“Eva Rausing’s tragic illness has been well documented. The Rausing family tried to help her in her long battle with drugs, a battle which ultimately defeated her. Recent statements and emails attributed to her, reflect the illness she fought so hard to overcome. The Rausing family hope that Eva will be remembered for her lifetime work in helping other addicts, and in highlighting the dangers of drug addiction.”

(Detta med anledning av detta)





Hjärnans fostran…

Thursday, August 30th, 2012

Det här är en ganska skojig liten övning. Min gode vän och sporadiska arbetsgivare Paul C (jag har skrivit om honom förut) har bett mig sätta ihop “en lista över böcker jag borde ha läst innan jag blir trettiofem” (han har nåt år kvar…).

Listan finns i sin provisoriska version här nedanför.

Några kommentarer, dock. Jag har fyra kategorier med fem författare i varje. Första kategorin (“från den fantastiska traditionen”) är den jag tycker han ska börja med, för jag tror dessa böcker kommer att ge honom blodad tand.

Andra och tredje kategorin förklarar sig själva: 2:an speglar i mycket min egen smak, 3:an har lite FN över sig, men jag tyckte geografisk bredd var ett plus.

Sista kategorin (“Nonfiction”) är som synes långt ifrån färdig, alla tips välkomna. Dessutom: jag har försökt hålla det för det mesta inom 1900-talet.

(31 augusti, 22:40: Nedanstående lista är nu den färdiga listan. Tror jag.)

(more…)





Facit: 40 år i osvenskheten

Tuesday, August 28th, 2012

I början av november är det fyrtio år sen jag kom till London för första och sista gången. Visserligen blev det lite hattande fram och tillbaka de första åren, för på den tiden fick man ju spela turistvisumschack med Home Office, sex månader åt gången. Dessutom tjänade jag av nio månader på Volvo Torslandaverken 1974-75, havande med min debutroman, som föddes fem år senare. Men det var i London, från den stunden för fyra decennier sedan, jag hade mina grejer, det var det som var det viktiga: böcker, vinterkängor, LP-skivor, gitarr, och min själ.

Den tiden på året – slutet oktober, början november – är fortfarande min favorittid därför att det är när London är som mest “London”. Och det är ju liksom det som är poängen, citationstecknen. Löven ligger gula och blanka på regnvåta trottoarer. Det ligger drivor kvar av höstens äppelskörd i lådorna utanför speceriaffärerna: Cox’s, Braeburns, Russets. Det luktar bränt papper i luften av alla smällarna, ungarna ropar efter “Penny for the Guy!” utanför t-banestationerna. Och någon vecka senare är det dags för Remembrance Sunday, denna alldeles genuina (lärde jag mig till slut) allvarstid.

London är ju specialist på att leva upp till ens förväntningar, vilka de än råkar vara. Det är ett gammalt beprövat trick den använder sig av när vi oprövade kommer och tittar på den.

Det luktade också annorlunda på den tiden, särskilt på senhösten och vintern. Det berodde mest på att folk fortfarande eldade med kol, trots att förbudet vid det laget var rätt heltäckande över både centrum och utliggande områden. Och man kunde fortfarande köpa peat i speceriaffärerna, bricketter av irländsk bränntorv, vars lukt för mig är den man känner just efter att historien slått ett vingslag. Ärtsoppesmogen fanns ju inte mer, men dimmorna var vanligare än de är nu, ibland riktiga solförmörkelser som tänder gatlyktorna och gör småfåglar galna.

Nå, det jag just skrivit härovan är den exakta anledningen att jag kastade idén överbord om att skriva en längre text för publicering. Sånt här 25-öresnostalgiskt dravel är ju ingen behjälpt av, minst av allt ryska avantgardister och svältande barn i Indien. Men inte bara därför. Historien är helt enkelt inte intressant nog. Det är faktiskt lite märkligt, men en bit av mig – den är inte särskilt stor, men det är den biten som sitter med facit i hand – en liten bit av mig ångrar att jag bosatte mig i London, eller närmare bestämt ångrar att jag stannade så länge, att det blev så permanent. Varför?

Det är liksom journalisten som finns kvar i mig som får svara: därför att det som hänt i Sverige de senaste fyrtio åren framstår som oändligt mycket mer intressant än det som hänt i Storbritannien. Om man plockar den bredaste av penslar ur Gevaliaburken för att måla en bild av England sedan 1972 så är det ju till alldeles övervägande del en historia om decline: tillbakagång och förfall, nedmontering och misär. Det är en historia vars definition är den politiska, ekonomiska och sociala katastrof som var Margaret Thatchers elva år vid makten, och om vilken det bästa man kan säga är att det i alla fall handlade om managed decline… (ha-bloody-ha)

Rent parentetiskt, om man nödvändigtvis är ute efter en rent politisk förklaring till Londonkravallerna i fjol (och en del blir ju aldrig nöjda förrän de hittat en) så finns den minst långsökta just där, i en av Thatcher instigerad och numera institutionaliserad process of disenfranchisement (sv?) av hela sektorer av det brittiska samhället, från emblematiska kolgruvearbetare till lika emblematiska ensamstående mammor. Det känns uppriktigt sagt bittert att ha behövt leva igenom de åren, och att ha sett förödelsen på nära håll (när jag var lokalpolitiskt mer aktiv). Vi förtjänade bättre.

Jag tror inte min bild av Sveriges utveckling under samma år är så särskilt rosenfärgad, inte med Palmemordet och dess chockerande eftermäle, inte med de apatiska barnen och Thomas Quick, och så vidare, och så vidare. Men om man får använda en lika bred pensel så framstår det ändå som en historia om… ja, om framsteg, om en serie återupptäckter och nyupptäckter, till och med om en slags hoppfullhet. Jag kan höra ett flertal sarkastiska skratt i bakgrunden medan jag skriver detta, men jag väljer för tillfället att ignorera dem. Sverige har blivit ett imponerande ställe.

Faktum är, jag tror det i mycket har att göra med att Sverige är ett land i näranog perfekt fysisk storlek. Det är för stort för att  vara snörpmynt och småstadsaktigt bourgeois som Danmark och Holland, men inte stort nog för att gå miste om idén om genuin, kreativ lösningsinriktad kollektivitet i både teorin och praktiken, som är fallet i Storbritannien. Ett annat ord för “lösningsinriktad” är ju pragmatisk, och den svenska pragmatismen har förstås sina mörka sidor (se ovan) och de förtjänar att undersökas.

Men ändå… Jag skrev om detta rätt nyligen: pragmatismen – dvs. den politiska elitens beslut om vad som tjänar nationen bäst – kan å ena sidan producera en upplyst lagstiftning om homosexualitet och å andra sidan kastrera dom som inte passar in i bilden. Och för att inte göra detta alltför långrandigt, det är till slut “bilden” – dvs. självbilden – som är kruxet vad gäller Sverige. Det handlar om hur bilden förändrades på 70-talet när vi kunde se vårt land “utifrån” och individualisera det i Björn Borg (vars baslinjespel var svenskhetens väsen: tålmodigt, vältränat, slightly boring, till slut segrande), liksom med Abba och Ingemar Stenmark. Hur bilden förmörkades med Palmemordet på 80-talet. Hur den manipulerades med symbiosen nöjes-TV/kvällspress på 90-talet. Et cetera.

Och inte minst: hur man genomgått fasansfulla konvulsioner under samtliga fyra decennier i det halvstatliga psykodrama som är historien om “Sverigebilden”. Bortsett från Israel finns det inget annat land i världen som är lika nojigt om hur det ser ut för utomstående, och det är en pinsamhet vi borde gjort oss av med för mycket, mycket länge sedan.

Men ändå… Det sitter en ung man på ett fik i Göteborg och grejar franska servrar åt den egyptiska våren. Någon organiserar en Zombie Walk på en söndag – fritidszombies! – det är bara så jävla väl genomtänkt… Vi pröjsar under 30 år hela ANC:s exilorganisation i Luanda så att apartheid till slut kan besegras. Det sitter folk i Kiruna som kan allt om rymden ovanför dem. Vi har hade människor som Lars-Göran Nilsson, som bara ville göra nytta och utnämnde sig själv till Vaclav Havels chaufför under sammetsrevolutionen. Vi har deckarförfattare som skriver som höräfsor och säljer multum, men vi har också demokratiska diktare som Tomas Tranströmer som ständigt bjuder en att hålla med honom om att så och så förhåller det sig.

Och här och var, allt oftare, allt mer självklart, har vi börjat skita i vad omvärlden tycker om oss. Vi har väl i och för sig lika långt kvar till den drogliberala arbetarrepubliken som alla andra, men i väntan på den tycker jag Sverige utgör ett ganska förmånligt erbjudande för en rastlös själ.





Han var där

Saturday, August 25th, 2012

Det är något Kristus-likt med Neil Armstrong. Och för den som händelsevis undrar, så menar jag inte alls att vara lättvindig om det här. Min utgångspunkt är en av de (fyra-fem) böcker som förändrade mitt liv, den anglikanske teologen W H Vanstones ‘The Stature of Waiting‘. I denna talar Vanstone om väntandes dignitet, ursprungligen i den Kristusfigur som i Gethsemane plötsligt förvandlas från att ha varit subjektet i sin livshistoria, till att bli objektet, mannen som väntar på andras handlingar… Det är här, menade Vanstone, som Kristusfiguren blir som mest människa, som mest fylld av förväntan, och han gör oerhört talande analogier med människan som väntande objekt i sjuksalar, i kyrkorum, t.o.m. vid busshållplatser.

Armstrongs legend, som ju för alltid kommer att leva, har sitt ursprung i en liknande utsatthet, en liknande väntan, en liknande “objekthet”. Jo, visst, hans liv var fullt av “subjektivitet”, han var sina handlingars ursprung, han “fick saker att hända”, han var ju officer och pilot för jösse namn, det kan ju knappast bli mer instigerande, mer aktivt… Men när det kommer till kritan så var ju ögonblicket som definierade honom inte hans, han var mannen som med det fotsteget blev månens första gäst (“waited upon”) och från det ögonblicket handlade historien inte längre om alla föreberedelserna, planeringen, tekniken… Armstrong förvandlades i stegets ögonblick till barskrapat, neutralt faktum. He was there.





Nobel

Thursday, August 23rd, 2012

Jag tror att Peter Englund den sjunde torsdagen i oktober kommer att öppna Akademiens dörr, rätta till slipsen, harkla sig något, och säga, med en något triumfatorisk ton i rösten: “Nobels Litteraturpris år 2012 går till Robert Zimmerman, även kallad Bob Dylan. Akademiens motivering lyder: “My love she speaks like silence / Without ideals or violence / She doesn’t have to say she’s faithful / Yet she’s true like ice, like fire…”





Lokko in the fart again…

Wednesday, August 22nd, 2012

Andres Lokko är i blåsväder igen, när han jämfört Pussy Riot med upploppen i London för ett år sen:  “Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Reaktionen, på Twitter och annorstädes, har blivit den väntade. Men det tål att påpekas att Simon Jenkins i Guardian idag även han gör en jämförelse mellan de två, fast av rakt motsatt och mer grundad art: inte vad gäller uppsåtet utan bestraffningen, och det enastående hyckleriet från “västs” sida.

Fast jag har nånstans, trots allt, en smula sympati för Lokko. När han skriver om popkultur och musik är han, av kommentarer att döma, bland de bästa. Det är när han flyttar sig ut på politiska slagfält som det börjar gå fel, hiskeligt fel ibland. Jag tror hans hjärta sitter på rätt ställe, och att hans instinkter för det mesta är klanderfria.

Hur då förklara dessa bullrande klavertramp, dessa rena idiotier? Om man förutsätter att det hela inte är en fråga om en elaborate piss-take, en långsiktig och subtil satirisk publicistisk kampanj, så återstår egentligen bara en möjlighet: Andres Lokko är en av våra mest framstående pekoralister, kanske den främste sedan Ofvandahl.

“Det utmärkande för en pekoralist,” skriver Bertil Pettersson, “är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.” (Ur ‘Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen’ (2001))





På tal om Elvis…

Friday, August 17th, 2012

Det här från augusti 2005…

Jag kommer ihåg precis den dag jag lärde mig ordet scurrilous. Det brukade finnas en kille som hade ett marknadsstånd fullt med Elvisgrejer på Earlham Street i Covent Garden. Inte långt efter att Elvis dött publicerade några av hans gamla påhängare en milt skandalös bok om the hand that had fed them for all those years, så jag gick och frågade killen på Earlham Street om han hade den. Han tittade på mig ungefär som påven skulle tittat på en om man frågat hur frun och barna mådde. En äcklad min, tittade snabbt på mig och sa, “Scurrilous rubbish…” och vände sedan ryggen åt mig. Och som så ofta med ord så fattar man omedelbart vad det betyder, trots att man inte stött på det det förut: man hör det på ljudet, man ser det på minen, man känner det i luften.





Denna dag i historien…

Thursday, August 16th, 2012

Nedanstående skrev jag på analoga Pressylta 16 augusti 2007. Ragnar, i motsats till Elvis, lever fortfarande, och högtidlighålls härmed.

Det är alltså trettio år sen, på dagen. Ragnar och jag hade stämt träff på Vita Bandet i Slottsskogen, för en fika. Det var en vacker dag. Som inte blev mindre vacker av att det var (och har fortsatt vara ända sen dess) Ragnars födelsedag. Som heller inte blev mindre vacker av det faktum att vi – i pseudonym skepnad av den f.d. eskatologen och skörlevnadsfanatikern Ingemar Olofsson – just hade sålt vår första pjäs till Radioteatern i Göteborg. Solen sken alltså. Jajamensan, det var totalt friläge, hela vägen in.

Vi sitter alltså där vid randen av Stora Dammen. En lätt bris rasslar i den låga häcken vid vattenbrynet. Några småfåglar hoppar fram och tillbaka. Det är tyst och stilla, som det bara kan vara på Vita Bandet vid halv tolvtiden. Ragnar tar upp en anteckningsbok, jag lutar mig tillbaka för att tända ännu en Gaulois – när plötsligt ett stort och mörkt och flaxande helvete bryter löst alldeles bredvid oss: en sparvhök dyker ner och norpar en av småfåglarna inne i häcken, i en enda elegant och brutal rörelse. Det tog bara en sekund, sen var det tyst igen.

“Om detta varit antikens Rom…,” sa jag till slut.

“…så hade Vita Bandet aldrig fått serveringstillstånd,” fyllde Ragnar i.

“…så skulle vi nu dragit åstad till Forum, ty stora händelser har här järtecknats…”

“Omen? Jomen…,” sammanfattade Ragnar läget.

Forum låg vid den tiden på Linnéplatsen. Vi samlade alltså ihop våra papper och cigaretter och lunkade sakta men säkert iväg. Några välslipade formuleringar senare hade vi nått gräsplanen nedanför Naturhistoriska, och vi drog oss självklart i riktning mot Pressbyrån,för det var ju mitt på dagen och kvällstidningarna hade just kommit. Nu i efterhand har jag fått för mig att jag fick syn på löpsedlarna från längre håll än jag nog egentligen gjorde, för min syn har aldrig varit sparvhökens, om man säger så. Så jag stod rätt nära löpen och läste. Och det tog säkert flera veckor innan alla åtta bokstäverna satt sig på plats och klätt sig i en någorlunda meningsfull, uttydbar språkskrud.

G-T: ELVIS DÖD

Expressen: ELVIS DÖD

Kvällsposten: ELVIS DÖD

Aftonbladet: SÅ BLIR DIN NYA BORÄNTA

Den kvällen föddes en ny signal mellan Ragnar och mig: uh-huh-huh, det lite lättjefulla trenotsriffet i ‘Good Luck Charm’. Den har liksom blivit vår version av “So it goes”. Eller, i Pressyltaversion, “I rest my case”. Elvis’ död var ju ett tragikomiskt mästerverk, och jag är till viss mån fortfarande, vad heter det, dumbfounded by it. Ställd.

I och för sig tror jag inte att vi har gått miste om nån allvarligare mängd klassiker genom Elvis’ död, i motsats till vad som helt klart är fallet med Hendrix, till exempel. Där Hendrix uppenbart skulle gått mer och mer i riktning mot fusion och jazz, skulle Elvis kört ett par ännu längre race runt The Great American Song Book, tills han kom ut på andra sidan och där annonserade en radikal musikalisk kursändring: ett album med Phil Spector! Som bombade. Men som följdes av ett album med Leonard Cohen-covers, som guldade. Ytterligare tre-fyra äktenskap, kanske. Och han dog, till slut, i en motorcykelolycka strax utanför Nashville i oktober 1991, sörjd av miljoner.





2 x AB

Tuesday, August 14th, 2012

“Mitt i allt står jag ännu en gång som på ett slagfält. Kulor och granater viner från alla håll…” säger Herman Lindqvist, en Karl XII de nos jours

Det är fascinerande med människor som helt enkelt inte vet hut. Som är så totalt renons på skamkänslor, eller ens självbevarelsedrift.

Och så läser man i samma tidning om Chris Forsne och Mitterrand… Och ens hjärta sjunker ytterligare några famnar mot botten. “Varför…? Och varför nu…?” frågar man sig så fort rubriken rullar upp på skärmen.

Aha, javisstja, en roman ska säljas in…

An undignified spectacle. Var ordet, sa Bill.





Parle-vous French?

Friday, August 10th, 2012

Ville bara dela med mig lite språkligt geni…



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004