Maxwell Roberts är mannen som gör alternativa versioner av den klassiska undergrundkartan för London. Det här är hans senaste. Den har fördelen inte bara av att “citera” stor-Londons citronformade utbredning, utan att den också lyckas få med alla förortsstationerna och den nya övergrunden, samt Thameslink och den ännu inte öppnade Crossrail. “Den är inte så mycket mer användarvänlig än andra versioner,” säger Roberts, “Men det var kul att göra den…”
George Monbiots krönika idag är en utmärkt, om än av nöden ofullständig, klassanalys av dagens Storbritannien och dess elit. Den ger också en betydande del av svaret på frågan hur det kommer sig att britterna hatar barn. Det handlar, som så ofta, om internatskolorna:
…the role of such schools was clear: they broke boys’ attachment to their families and re-attached them to the institutions – the colonial service, the government, the armed forces – through which the British ruling class projected its power. Every year they released into the world a cadre of kamikazes, young men fanatically devoted to their caste and culture.
En av de första saker jag bloggade om i analog-Pressylta var de “artiklar-jag-rivit-ut-och-sparat” år 2004. En av dem hade skrivits av filosofen (och just då TLS:s filosofiredaktör) Galen Strawson, och hade den övergripande rubriken “Against Narrativity” (här finns den längre betalversionen, med abstract, i tidskriften Ratio; den kortare versionen, “A fallacy of our age”, trycktes i TLS den 15 oktober 2004, för den som har tillgång till läggen)
Strawson går helt enkelt till angrepp mot tanken om livet-som-berättelse, dels (för att citera the Ratio abstract) tanken som en deskriptiv/empirisk iakttagelse (“vi lever våra liv som berättelser,” enligt Sacks, Bruner, Dennett, osv) och dels som ett normativt/etiskt påstående: “vi bör leva våra liv som berättelser”, därför att “the basic condition of making sense of ourselves is that we grasp our lives in a narrative’ and have an understanding of our lives ‘as an unfolding story’ (Charles Taylor)
Strawson argumenterar i stället att det finns “narrativister” och “episodiker,” och han gav en mängd exempel ur filosofisk och litterär historia. Episodikerna saknar då the narrative arc, som det brukar kallas i fiktionssammanhang. De lever i stället, och betraktar följaktligen sina liv, som en slags resa mellan olika öar i livets skärgård (jag fick betalt för att skriva sånt en gång i världen, believe me…). Det vill säga, teman och tankestrukturer och värderingar följer med en på resan mer eller mindre intakta, men att resan alltså inte är ett narrativt flöde, utan en serie ständiga pånyttfödelser.
“Strindberg var episodiker!” skrev jag omedelbart till Strawson, och fick ett slags sympatiskt “Jaså minsann!” till svar. Jag själv är episodiker. Vännen Ragnar Strömberg är narrativist. Jag tror Bodil Zalesky är episodiker, och att Rasmus Fleischer är narrativist. Man kan hålla på så i (spekulativa) evigheter, och dessutom fundera över vem som har rätt att placera en i den ena eller andra kategorin – är det upp till en själv eller andra? Är det självmedvetenhet eller historia?
Men så mycket episodiker jag är så dominerar naturligtvis berättelserna mitt liv, särskilt just nu. Det pågår berättelser i tre olika tempon: largo, andante och allegro. Largo är familj, lojaliteter, blindstirra bakåt, kisa framåt. Andante är inkomster, veckoplanering, tandläkaren. Allegro är journalistik och skrivande, det är flirt och SMS, Arsenal och GAIS.
Men ingen av dessa berättelser bestämmer vad mitt liv är, i ordet bägge betydelser: jag är inte deras slav. Faktum är, jag önskar att de flesta av dessa berättelser inte angick mig så till den grad som de faktiskt gör, jag strävar helt enkelt efter att befria mig från mina berättelser i såpass utsträckning att “episoditeten” återtar sin definierande plats i mitt livsschema. Det är i den grekiska arkipelagen jag hör hemma, inte i den här skummande forsen strax utanför Luleå.
Hur paddlar man då sin kajak från den ena till den andra? Jag tror man måste sitta i ständiga förhandlingar med sig själv, och framför allt inse att just för att man haft som yrke i många år att sätta saker och ting i ord, och därför är i predestinerad att falla in i ett narrativt modus vivendi, så måste man ständigt ha för ögonen att berättelser bedrar helt enkelt genom att vara berättelser.
Det gäller framför allt the illusion of contingency, slaskjournalistikens gudsord: illusionen att det ena följer av det andra, eventualitetens tyranni, det som gör oskyldiga till skyldiga så fort pressen, eller för all del rättvisan, fått tag i dem. (För att vara övertydlig: det är fanimej inte händelse att Murdochpressen och snuten blev sådana själsfränder!) Journalistiska historier har ju börjat “skriva sig själva”, precis som romaner en gång i tiden brukade göra; eventualiteten har blivit inte bara publicistiskt utan moraliskt och etiskt ledande princip. Det är hårresande.
Lösningen måste finnas i en ny, eller eventuellt gammal, sorts fiktion. Kanske är den David Eggers, kanske är den Sebalds, kanske är den till och med Laurence Sternes. Jag har ingen aning, men så fort jag har en aning återkommer jag. The truth is out there.
Det här är nu officiellt världens vackraste try. Man behöver inte veta särskilt mycket om rugby för att se det, bara kanske att man inte får passa framåt, bara sidled eller bakåt. Det är 1973 och Barbarians v. All Blacks, dvs. britter mot nyazeeländare. Sweet.
Ursäkta att jag är tjatig, men ni måste helt enkelt se det här bildspelet från British Museums senaste utställning. Fyrtiotusen år gammal skulptur, fullkomligt enastående, man kippar efter andan.
Förlåt billig poäng, men man fattar ibland, vid sällsynta tillfällen som detta, varför så många konstnärer nuförtiden begår det grövsta brottet av alla, att vara a waste of space…
Istidskonst är rummet utnyttjat till maximum.
Expressen, och möjligtvis andra svenska tidningar, har nu uppmärksammat Sigrid Rausings artikel i gårdagens Guardian om Hans Kristian och Eva Rausings drogberoende, och den senares tragiska död i fjol. Det är en i flera avsnitt välskriven och gripande text, och jag tycker hon har rätt i det hon säger om både beroendet och om lagstiftningen.
Men det är också något underligt med artikeln. Det är mycket ovanligt att Guardian publicerar artiklar på Commentsidorna som inte har direkt nyhetsvärde, som inte är förankrade i current events. Det pågår just nu ingen särskild debatt i UK om varken droger eller lagstiftning, långt mindre om familjen Rausing själv. Artikeln dyker liksom upp ur tomma intet, för dess enda nyhetsvärde är ju egentligen enbart det att Sigrid Rausing nu för första gången “talar ut”.
Lite underligt är det kanske också hur Sigrid, med tanke på att Hans Kristian fortfarande är i livet, faktiskt hänger ut sin bror till allmän beskådan på ett sätt som, enligt mitt sätt att läsa det, skulle gränsat till invasion of privacy om skribenten hade varit någon annan. Man får helt enkelt ta för givet att Sigrid hade sin brors medgivande till publiceringen. Något annat vore ganska svårförklarligt, tycker jag.
Jag tänkte alltså lägga upp några av mina gamla artiklar från Moderna Tider, inte bara för att dom är jävligt bra, ähem, utan för att Göran Rosenbergs artikel häromdagen fick en del av oss att minnas vilken läsvärd tidskrift den faktiskt var. Därför lägger jag också in en liten bild på omslaget till det aktuella numret. Sorry att det hamnat lite på sniskan här.
Den här artikeln, “Släpp namnen loss!”, ligger p.g.a. längden i tre delar: NAME1, NAME2, samt NAME3.
Den handlar om namn och namnlagar, vilket faktiskt är ett intressantare ämne än man skulle kunna tro. Jag fick upp ögonen för det när min son föddes 1983 och vi gav honom hans mors flicknamn, Piper, som ett av hans förnamn. Men det fick vi inte lov till, enligt (dåtida) svensk namnlag. -“Varför…?” undrade jag. Därför att man inte får ha ett efternamn som förnamn. -“Varför…?” undrade jag.
Ja, se, det var det ingen som kunde svara på. Så jag började läsa lagen och forska kring det hela. Resultatet blev dels den här artikeln, och dels en interval talk på BBC Radio 3, “Names Never Hurt You” (pdf). Two for the price of one! Pressylta är stället att fynda på, det har jag alltid sagt.
Jag har varit i garaget och grävt fram tidningar, mest Moderna Tider, men några gamla New Statesman kom också med. En artikel är ganska rolig, jag skrev om hur fixerade engelsmännen är av sex och jämförde med situationen i Sverige. De gav den rubriken “Why are you all so interested in sex?” (pdf) men de sköt sig själva i foten genom att illustrera den med en bild som besvarade frågan fortare än jag hann skriva “Elise Ottesen-Jensen”… Döm själva.
Nu när vi ändå talar om mode och musik, här är ett fasansfullt skräckexempel på Lowell George i nån slags baby-snickarbyxor, med rosa skjorta, sjungande sin legendariska hyllning till de knarksmugglare som hållt oss vid liv under alla dessa år.
Titta också på länkarna gällande Jeff Becks västar som Fredrik förärade oss i “Mera musik!”-posten… Det är väldigt “by-west” som det brukade heta…
Dessutom ska ni veta att Lowell Georges pappa var den som levererade pälsar till stumfilmer på 20-talet. När helst man ser en lyxig päls i en stumfilm från 1920-talet så är det Lowell Georges farsa som grejat den. Vilket sammanträffande…!
Efter alla hjärtekrossande fåfänga försök att hitta min stil har jag nu fått den serverad på fat av Thom Browns höst/vinterkollektion 2013/14….
This is so me. This is so so so so sooo me…! Amish on acid, right…?
