Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for April, 2016


Rättvisan har segrat ++

Tuesday, April 26th, 2016

Hillsboroughkatastrofen 1989 har äntligen nått sin rättsliga slutpunkt. De 96 Liverpoolfansen blev unlawfully killed, har den längsta rättsliga undersökningen någonsin nu visat. Det berodde först på polisens fatala, brutala misstag påspädd av en lögnaktig politisk, polisiär och mediekultur som så till den milda grad föraktade fotbollssupportrar, särskilt från Liverpool. Det är en historia om Thatchers åttiotal – jag väljer mina ord – som är en grundläggande lektion i modern brittisk politik. Läs gärna David Conns longform om det hela i morgondagens Guardian.

PS: Och Murdochpressen – The Sun och The Times – är de enda som inte har Hillsborough på förstasidan idag onsdag. Ynkligt.

PPS: The Times ändrade omsider andraupplagans förstasida och inkluderade en bild på de anhöriga, dock utan editorial, bara bildtext. Och de gjorde det bara efter ett “myteri” på sportredaktionen, enligt uppgift.





Öfversättning

Sunday, April 24th, 2016

Hagberg:

And thus the native hue of resolution
Is sicklied o’er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pitch and moment,
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action.

Shakespeare:

Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet öfver,
Och företag af merg och eftertryck,
Vid denna tanke slinta ur sin bana,
Och mista namnet handling.





Inför morgondagen

Friday, April 22nd, 2016

Shakes





En till…

Thursday, April 21st, 2016

Precis.





Det här är för jävla sorgligt och orättvist

Wednesday, April 20th, 2016

Victoria Wood död i cancer vid bara 62 års ålder…

“I once went to one of those parties where everyone throws their car keys into the middle of the room. I don’t know who got my moped, but I drove that Peugeot for years.”





“Vilken Labourledare är du?”

Sunday, April 17th, 2016

Pyssel för söndagskvällen… Jag blev Jeremy Corbyn, för jösse namn… Det var nog det där med “spelar gitarr som en rockstjärna”…





Lewinsky och vänstern

Saturday, April 16th, 2016

Den innehåller inga speciella nyheter, kanske, men George Monbiot skriver en bra sammanfattning av neoliberalismen, och särskilt om dess anonymitet, i dagens The G. Ganska oroväckande, dessutom, om vänsterns fatala brist på alternativ.

Som det råkar sig intervjuar Jon Ronson i samma tidning Monica Lewinsky, som när hon studerade på LSE efter skandalen fick följande råd av sin handläggare under en särskilt svår tid: ‘Whenever power is involved, there always has to be a competing narrative. And you have no narrative.

Exakt. Överfört: vänstern har ingen berättelse.





Marie Osmond läser Hugo Ball

Tuesday, April 12th, 2016





Något om sjuttiotalet +

Monday, April 11th, 2016

Med de förbehåll jag nämnde i en kommentar – att jag var 19 när sjuttiotalet började, och att jag upplevde den svenska versionen bara ett par år och lite till alldeles i dess början – så är jag böjd att hålla med vad JCB säger i sin artikel, framför allt att svartmålningen av det inte duger och att det var ett otroligt kreativt årtionde, på så många områden.

Problemet är faktiskt ganska väl överensstämmande från ett brittiskt perspektiv. Det är ganska svårt att undvika se 1970-talet genom åttiotalets prisma, och det är svårt på två sätt. Dels att den thatcheristiska myten är så dominerande: landet höll på att gå åt helvete pga en kombination av Labours katastrofala ekonomiska politik och de fackförenings”baroner” som höll arbetsmarknaden i ett strypgrepp. Dels att just dessa myter gör att man tycker en hel massa måste ha varit väldigt bra med sjuttiotalet om Thatcher tyckte så illa om det…

Jag ser sjuttiotalet som ett så till den milda grad politiskt årtionde, på ett sätt som åttiotalet inte var med den neoliberala konsensus som trots allt rådde. Jag menar snarare “politiskt” i den meningen att stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman på ett sätt vi antagligen inte kommer att se igen. För mig var “68” – med sina citationstecken och allt – bara det lite flamsiga (men skojiga) förspelet till vad som hände därefter.

Man ska t.ex. inte glömma att det här var industristrejkernas årtionde också, över hela världen, men framför allt och signifikativt nog i de västerländska välfärdssamhällena. LKAB-strejken var inget undantag utan regel. Det var också – och här är parallellerna med nutiden ännu klarare – en tid när polis- och underrättelseväsen skiftade fokus från kallakrigsscenariot till “den inre fienden”: fredsrörelser, visselblåsare, politiska rörelser, mot oliktänkande av alla de slag.

En arena där de här konflikterna utspelade sig särskilt tydligt var ju i punken. Jag ska inte bli för långrandig här (det är en del av boken jag håller på med) men det stod rätt länge och vägde åt vilket håll punken skulle ty sig politiskt, för på den tiden gällde ju faktiskt fortfarande de gamla väderstrecken vänster-höger. Det här var arga, unga vita män (och några kvinnor) som hade sina huvudsakliga bostäder, replokaler och pubscener i ett av National Front dominerat Hackney. Det var till slut inte Eric Claptons fyllesnack om blacks som radikaliserade punken, det var egentligen Thatcher.

Jag sätter lite abrupt stopp här och återkommer med mer vad det lider.

PS: Vad jag menade med det lite luddigt uttryckta “stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman” är att vi såg, som sagt kanske för sista gången, en reell konflikt mellan kapital och arbete, i klassisk marxistisk anda. Regeringskriserna 1974-75 (“Who governs Britain?” som Heath undrade) var verkliga och speglade substantiella motsättningar i samhället. Här låg egentligen kärnan i segern Thatcher vann i slutet av decenniet: att ha tagit krutet ur den här samhällsdynamiken och framför allt (lite grovt uttryckt) att hon lyckades övertyga stora delar av den icke-industriella arbetarklassen att fastighetsägandet var den utopi de egentligen alltid strävat efter. Inte friheten, jämlikheten och broderskapet, utan amorteringen, kreditkortsskulderna och att pinka nedåt på de som inte hade råd med det. Kolgruvestrejken 1984-85 var den sista, avgörande bataljen i det kriget.





JCB news…

Friday, April 8th, 2016

Häröver betyder förkortningen JCB nästan alltid JC Bamford Excavators Ltd, ett grävskopsföretag som donerar stora pengar till de konservativa. De producerar tunga prylar.

Det gör också en annan JCB, Jens Christian Brandt, fast inte så mycket (vad jag vet) i tungt maskineri som i ofelbart intressant journalistik.

JCB har nu börjat blogga igen, Gott sei dank, och det åligger samtliga mina tjugosex läsare att studera hans poster med all den uppmärksamhet som krävs i en samtid som håller på att koka sönder i en kladdig geggamoja av ickenyheter om ickepersoner som inte har något att säga.

Länk i länklistan. Hör sen.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004