Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Söndag kväll + +

Sunday, April 5th, 2020

+ Ska man titta på kungen eller på drottningen? Svar: Bill Withers.

+ Läs gärna, om ni inte redan gör det, Rasmus Fleischers initierade texter (‘Copyriot’ i länklistan) om teoretiska och praktiska antaganden bakom begrepp som virus, epidemiologi och immunitet. En av de mest läsvärda bloggarna som finns (när han väl bloggar).

+ Första, riktiga, underbara vårdagen. Nästan tjugo grader i solen. Magnolian i trädgården i prunkande pubertet just nu. Fåglarna vansinniga.

++ Kunde inte låta bli, tittade just på kungen, för jag fattade inte att det sändes vid den här tiden (drottningen om c:a en timma, 20:00 BST). Men, en fråga, varför läser han innantill från pappersmanus och inte från autocue? Jag vet att han är dyslektisk, men går inte de justeringarna i manuset att åstadkomma där också?

+++ Eeek! National spirit, future generations, good-humoured…





Rapport #63

Thursday, April 2nd, 2020

+ Fortfarande naturligtvis bara söndagstrafik där ute, så kommunerna passar på att genomföra en massa vägarbeten som annars skulle blivit för trafikstörande. Och det är ju bra, i och för sig. Inte minst för att folk kan jobba och tjäna ihop sina löner.

+ Apropå de där texterna nyligen om “Det som komma skall”. Här är en intressant artikel om hur det kan betyda, kanske inte slutet, men ändå en djup kris för EU. “This is definitely a make-it-or-break-it moment for the European project,” said Nathalie Tocci, a former adviser to the EU foreign policy chief. “If it goes badly this really risks being the end of the union. It fuels all the nationalist-populism.”

+ Mina inkomstkällor har börjat sina rätt dramatiskt. Alla försök att frilansa om andra ämnen är ungefär lika meningslösa som texterna (på kultursidorna) de publicerar om coronakrisen. Det här är exakt ett sånt där ögonblick när det svenska kulturlivet visar sig från sin mest usla sida, i det att man ignorerar grundregeln: om du inte har nåt att säga, säg inget.

+ Samma med voiceovers, som ju är något av en livlina för mig. Alla studior är förstås stängda. Agenturerna skickar ut mer eller mindre begripliga instruktioner om “home recording”. Mina egna rätt nyliga produktioner hemifrån (remember?) bedömdes av en ljudtekniker som “okay”. Enligt en annan agents bedömning hamnar den nog på “Level 2”:

LEVEL 1 – this is a sample that is of a good enough quality
LEVEL 2 – this is a sample that we can make a good enough quality in our studios
Rejected – this is a sample where the quality is not good enough.  We will let you know in this case

+ Djurlivet, kapitel 2. Vid Highbury Corner idag gick jag igenom en flock duvor på marken som mumsade på resterna av en chipspåse. Vanligtvis hoppar de ju undan, i alla fall, när man sätter foten bland dem. Inte nu. Jag fick lov att kliva åt sidan för att inte trampa ihjäl ett par av dem. Fuck you, liksom. “Vi är här. Du är inte här. Eller hur?”





Det som komma skall, del 2

Thursday, March 26th, 2020

Mothypotesen, då, i alla fall vad gäller den politiska/ekonomiska framtiden, på makroplanet. I stället för djup ekonomisk kris och nya politiska paradigmer är det ju minst lika tänkbart att förändringarna kommer att bli marginella och övergående, att samhället i stort sett återgår till det “normala”. (Och, återigen, jag är naturligtvis ute och spånar på lika tunn is här som i föregående avsnittet…)

Det finns ju många anledningar att tro att en återgång till normaliteten kommer att bli fallet. För det första, de ekonomiska och politiska strukturerna, särskilt i Storbritannien, är för inrotade/stabila/motståndskraftiga (vad man nu vill) för att göra seriösa reformer svårgenomförbara, om inte omöjliga. Om detta skulle man i sin tur kunna skriva flera uppsatser, men det får räcka med detta just nu.

För det andra finns det ju belägg för att stödet för sittande regeringar ökar under och efter kriser. Efter spanska sjukan 1919 röstades både den brittiska och den amerikanska regeringen kvar på sina poster, trots att deras åtgärder var så ineffektiva och att smittan orsakat fler dödsoffer än antalet stupade i hela 1:a världskriget. Likadant ökar nu Trumps förtroendesiffror bland amerikanerna, otroligt som det låter.

För det tredje ska man inte underskatta den lockelse “normaliteten”, och en återgång till den, har på en befolkning/väljarkår som genomlidit alldeles för mycket under så (förmodligen) lång tid, som fått nog av omvälvningar i samhällskroppen, som ser det förgångna (Brexit och allt) som ett avlägset men efterlängtat idealtillstånd. Eller krasst uttryckt: som hellre vill gå på puben igen än demonstrera för rättvisa.

Med tanke på den sista poängen så kan man förstås argumentera att det dystopiska scenariot jag skissade igår inte nödvändigtvis behöver börja utspela sig redan hösten 2021, så att säga, eller ens under de närmaste åren. Det kan lika väl hända att när lättnadens och normalitetens behag gått över, fem-tio år framåt, att det är då man börjar titta närmare på de felande mekanismerna under pandemin: huruvida det rörde sig om detaljproblem eller systemiska fel – i synnerhet med Brexit i bak- eller förgrunden, vilket det nu blir.

Och då inte nödvändigtvis enbart i folkflertalet, utan också inom avsevärda segment av den politiska och ekonomiska klassen i sig. En anonym regeringsledamot sa häromdagen att coronakrisen utan tvekan kommer att ge upphov till “the mother of all public enquiries” när det hela är över. Det finns ju anledning att tro på det, och dessutom tro att resultaten av de utredningarna kan bli omvälvande. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra med 2:a Vk: se vad som hände i valet 1945, och reformerna som följde.

Avslutningsvis, två färska artiklar som tar upp mer eller mindre samma ämne. Martin Kettle i The G i dag och David Runciman i nya LRB (bör vara gratisläsning). Dessutom en artikel i New Statesman av Robert Saunders om nackdelarna, t.o.m. faran, med en samlingsregering just nu.





Det som komma skall

Wednesday, March 25th, 2020

Att spå om framtiden är väl något av det mest befängda man kan ta sig för just nu. Men, som vi vet, “befängd” är bara förnamnet när det handlar om Pressylta. Jag tänkte alltså spåna lite om det här med coronakrisen i relation till – vad hette det nu igen? – “Brexit”, ja…

Den officiella linjen hos regeringen är just nu att förhandlingarna kommer att fortgå som planerat. Datumen står fast: juni är sista chansen att begära förlängning av övergångsperioden, i annat fall är 31 december 2020 datumet för det definitiva utträdet, oavsett förhandlingarnas utgång.

Om man då förutsätter (och det är ju lite vanskligt) en del saker om coronakrisen så verkar detta allt mer orealistiskt för varje dag som går. De förutsättningarna gäller då inte bara UK, utan EU och resten av världen.

Det första är att krisen kommer att hålla i sig till ungefär sommaren 2021. Vid det laget bör man ha tagit fram ett vaccin. Vid det laget vet vi någorlunda säkert om viruset har muterat till något mildare eller ännu värre, och huruvida det kommer en andra eller tredje våg av smittor, särskilt när folk börjar gå tillbaka till jobben (vilket vi väl kommer att se i Kina rätt snart).

Det andra är att krisen kommer att förändra våra samhällen i grunden, på både makro- och mikroplanen.

Å ena sidan ekonomiskt och politiskt: djup ekonomisk kris + nyliberalismens definitiva död? experiment med, och krav på, medborgarlön? statens roll i ekonomin radikalt omvärderad? eventuella samlingsregeringar (som man just nu talar om här i UK) och hur de kommer att fungera? en ny öppenhet och transparens i de politiska processerna, inkluderat medborgarinflytande? Å andra sidan: kost- och konsumtionsvanor, umgängesformer och sociala relationer, krav på medbestämmande i smått som i stort, nya och dynamiska former av solidaritet medborgare emellan. Och så vidare.

Det kan alltså bli så att omständigheterna (“Events, dear boy, events” som Macmillan sa) helt enkelt kommer att diktera vad som händer med Brexit. Jag ser det inte ens som omöjligt att, med dessa omständigheter i tanken, en ny folkomröstning blir oundviklig när krisen väl har mattats av, eller försvunnit. Om inte, så kommer möjligtvis UK och EU att inse att det minst plågsamma sättet att gå tillväga är att stoppa klockan vid fem i tolv och låta övergångsperioden fortsätta open-ended. Alltså varken ett utträde eller ett återinträde, bara ett upphävande av processen. Jag tror just nu att någon annan möjlighet inte existerar.

Och då har jag inte ens berört hur krisen kommer att påverka EU själv. Vad kommer att hända med eurozonen, centralbanken, Schengen? Redan nu ser vi en ny slags dynamik i förhållandet mellan nationalstaten och det centrala EU-styret: vad kommer det att få för framtida konsekvenser?

Nå, jag lämnar av där. Det är mycket att tugga på bara så här långt. Och det är ju ett ämne man praktiskt taget blir tvungen att återkomma till.





Viralt +

Tuesday, March 17th, 2020

En av de mest skräckinjagande utsikterna inför framtiden är alla dom som nu sitter och tänker, “Jamen, om jag ska isolera mig så pass länge, då kan jag ju lika gärna sätta igång med att skriva den där romanen jag har tänkt på så länge…”

Klicketiklack låter tangentborden över hela den civiliserade världen. Jag skulle beräkna att 38% av dem blir dystopiska framtidsvisioner, 23% historiska romanser, 11% porr och resten blir aldrig färdigskrivna. Vid sidan om matleveransfirmor och toapappertillverkare kommer självpubliceringstjänsterna att göra bra ifrån sig av den här krisen.

I jest. Ändå, det är ju nu man ser vad samhällen som våra går för. Ett exempel. I går “avrådde” Johnson folk från att gå på pubar, klubbar, teatrar och andra större samlingsplatser för överskådlig. Därmed sparade försäkringsbolagen miljoner, för hade han beordrat dem att stänga hade de fått punga ut.

Rent allmänt tänker jag i fortsättningen undvika skriva om coronakrisen, för det har nog de flesta redan fått nog av. Men ibland kan det inte hjälpas.

+ Eller vänta nu… Det är klart att 80% av de där romanerna kommer att bli, i självisoleringens tecken, pastischer på Xavier de Maistres Voyage Autour de ma Chambre. Om man kanske skulle skriva en sådan själv…? *strokes chin*





Well… +

Wednesday, March 11th, 2020

Lockerbie bomber conviction ‘may have been miscarriage of justice’, lyder rubriken just nu. Det är en skotsk s.k. Criminal Cases Review Commission som gett klarsignal för en ev. omvärdering av domen mot al-Megrahi, detta efter en ansökan av al-Megrahis son och andra drabbade familjer, bl.a. Jim Swire, en av de mest rakryggade och envisa människorna i den här sorgliga historien. Jag ska nu inte försöka länka alla de gånger jag tagit upp den här, skriv bara i ‘Lockerbie’ i sökrutan. Men detta är potentiellt väldigt goda nyheter, i en tid när sådana verkligen behövs.

PS: Den andra goda nyheten var ju att scumbag Harvey Weinstein fick 23 år. Yay…





Bland de illa underrättade

Wednesday, February 26th, 2020

En bra påminnelse om okunnighetens vana att sätta sig till rätta i fåtöljen och inte flytta på sig på flera århundraden. Varför vet britterna så lite om Irland? frågar sig ett par sociologer och konstaterar att det gäller inom de flesta samhällsskikt, inkluderat akademiker. För att inte tala om politiker. Karen Bradley-citatet har jag nämnt här förut, men det hör utan tvekan till the truly outstanding i hård konkurrens med många andra.

Och tanken slår en, obevekligen. Ta det ett steg vidare: varför vet britterna så lite om det övriga Europa…?





Dystra nyheter om min gamla skola

Saturday, February 22nd, 2020

Fick just reda på att Carlton Primary School i Kentish Town hotas av nerläggning, huvudsakligen beroende på låga elevantal, just nu har de bara kring 60% beläggning, och det är ett problem som återkommer över hela Camden under senare år. Lite mer bakgrund här.

Min son gick på Carlton, från fem års ålder till 11, och J och jag satt i skolstyrelsen i nära tjugo år, fram till 2006. Jag var vice ordförande och ledde fastighetskommittén under de ganska briljanta år när New Labour spenderade en massa cash på just skolbyggnader. Som av en händelse överlämnade jag den posten till vår nya styrelsemedlem David Miliband vid slutet av min tid på skolan.

Åren på Carlton gav mig framför allt en enorm respekt för lärare och skolpersonal, som då likaväl som nu alltför ofta jobbar i stark motvind. En allt mer centraliserad politisk styrning av skolorna innebar att de fick allt mindre tid över åt att undervisa och i stället ägna sig åt target-chasing formulärifyllande. Men bra lärare är också finurliga lärare, och de klarade det för det mesta.

Så till exempel tog vi under ett skede emot en mängd flyktingbarn från Somalien, som hade sett sina föräldrar mördas bara några veckor tidigare, de var i chocktillstånd, många elective mutes, de kunde inte ens prata sitt eget språk. Strax efter sin ankomst skulle de ta de nationella SATS-proven, på engelska. Läsförståelse. Skrivprov. Matematik. Vår geniala rektor hittade ett sätt att få dem ut ur slutresultaten, och rädda den heliga “statistiken”.

Titta gärna närmare på skolans webbplats i länken ovan, särskilt den fina videon. Det är så en bra innerstadsskola fungerar, mot många risiga odds, därför att det finns folk som verkligen bryr sig: lärare, personal och föräldrar framför allt. Hoppas nu bara att Carlton får leva vidare, för det förtjänar den.

(Ett litet språkligt PS: Jag var med att tillsätta rektorn Jacquie Phelan 2005. Hon är irländare, som kanske hörs i videon, och som med alla lärare som utbildats där är det obligatoriskt att kunna iriska/gäliska. Det var bara en av de saker som talade för henne, i mina ögon och öron. Det är ett fantastiskt vackert språk.)





Decembertraumat – en utväg?

Friday, February 14th, 2020

Owen Hatherley är, som bekant, alltid värd att läsa. Vilket dock inte betyder att man alltid måste hålla med honom. Här skriver han om Labour och den pågående partiledarkampanjen (spoiler: han kommer att rösta på Rebecca Long-Bailey). En hel del i texten kan verka ganska abstrust för den som inte följt de senaste årens to’ing and fro’ing, men texten är värd en genomläsning ändå därför att den ger en klok och sansad bild (från en klart redogjord vänsterståndpunkt) om hur decembertraumat drabbat sympatisörer och aktivister såväl som partiledningen. Och ett trauma är det, utan tvekan, som kommer att fortsätta en god tid framöver. Hatherley ger en vink om hur man skulle kunna hitta vägen ut.





So, farewell then…

Friday, January 31st, 2020

Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.

Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.

Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.

Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.

Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.

Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.

Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.

Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.

Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.

Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.

Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004