Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for August, 2019


Snabbrapport

Friday, August 30th, 2019

Idag gjorde jag reklam för – vänta nu, <checks notes> – mobilskal. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns en verklighet bortom denna. Att sitta invadderad i ett inspelningsbås i källaren på ett stort hus på Cleveland Street, W1. De ville jag skulle låta “ung”, sådär 25-30. Vi tog ett avstamp i min verkliga ålder, 123. Sen hamnade vi på 35-40. Sista tagningen registrerade 27 år och 4 månader på Richterskalan. Det höll. Jag tackade för mig. Åkte hem och tog en smörgås.

Helgen blir nog lika tyst. Nästa vecka blir det förstås en massa +++-poster, med allt som kommer att hända i och utanför parlamentet. But that’s then, this is now.





Nu börjar det… + + + + + +

Wednesday, August 28th, 2019

The gloves are off. “Government to ask Queen to suspend Parliament”. Från BBC News just nu.

+ Speaker John Bercow: “I have had no contact from the Government, but if the reports that it is seeking to prorogue Parliament are confirmed, this move represents a constitutional outrage.”

+ Officiell förklaring av begreppet “prorogation” från House of Commons Library.

+ @antonia_writes: “And so, to everyone who ever defended the monarchy to me by saying it was an insurance policy against the abuse of democracy by power-hungry totalitarians, I say fuck right off”. Det är faktiskt en minst lika allvarlig konstitutionell fråga: kommer monarkin att ta skada av det här?

+ Polly Toynbee i morgon är bra. Men det här citatet från Bob Kerslake, f.d. head of the civil service är sprängstoff: “We are reaching the point where the civil service must consider putting its stewardship of the country ahead of service to the government of the day.”

+ Detta av veteranen Anthony Barnett är väldigt läsvärt.

+ Melodram, som sagt…? “This is Britain’s Reichstag Fire decree moment”, skriver respekterade historikern Richard J Evans i Prospect. En del att tänka på, i alla fall.





Ebbe Carlsson/Herman Melville (långt)

Monday, August 26th, 2019

Det här är tänkt att handla om Ebbe Carlsson, av skäl jag ska återkomma till, men jag tänkte ta en omväg via Herman Melville, vars tre mest berömda noveller jag läst nu på sistone, och det med eskalerande beundran: ‘Bartleby, the Scrivener’, ‘Benito Cereno’ och ‘Billy Budd’.

Melville sägs ofta, och rättvist, vara upptagen av “laddad mångtydighet”, en författare “who sets incompatible necessities into colliding proximity”, som introduktören till min inköpta volym, Peter Coviello, uttrycker det. Och han gör det här via tre huvudpersoner – advokaten/berättaren i ‘Bartleby’, den amerikanske sjökaptenen Amasa Delano i ‘Benito’ och Billy Budd själv – som alla delar ett grundläggande och avgörande karaktärsdrag: oskuldsfullheten. Adjektiven Melville gärna återkommer till är godtrogen, hederlig, guileless (sveklös), blithe (“Exhibiting kindly feelings toward others”, enligt OED).

Men detta, märk väl, utan att de för den skull går över i naivitet, långt mindre ren dumhet, något som på sätt och vis skulle gjort dem medskyldiga till det som händer dem. Det är just bristen på naivitet som gör det så intressant med dessa figurer: deras (över)känslighet. De anar alltid oråd, de känner på sig att det ligger fara och lurar, men slår hellre bort sin misstänksamhet än göder den. Så här skriver Melville t.ex. i inledningen till Kap 19 och Billy Budds ödesdigra förhör med Kapten Vere och Claggart:

“Now when the foretopman [Budd] found himself in the cabin, closeted there, as it were, with the captain and Claggart, he was surprised enough. But it was a surprise unaccompanied by apprehension or distrust. To an immature nature essentially honest and humane, forewarning intimations of subtler danger from one’s kind came tardily if at all”.

Melville är alltså det självklara ursprunget till en återkommande figur i den amerikanska romanen: “the innocent abroad”. Man hittar den framför allt i Henry James, men också (eponymt) hos Mark Twain, hos Hemingway, Dreiser och många andra. Liksom Melville är de oerhört ambivalenta gentemot dessa oskuldsfullheter: kapten Delano framstår till slut som en rasistisk kanalje, advokaten i ‘Bartleby’ som en fåfäng och ineffektiv klantskalle. Återigen: jag kan inte nog rekommendera Melvilles noveller, inte bara för att de är så skickligt komponerade utan för återklangerna de ger av idag.

Nu alltså, som annonserat, en abrupt högersväng, som mycket väl kan sluta i en vurpa. But here goes. Medan jag läste Melville blev jag av en händelse påmind om en gammal bloggpost från 2010 om Ebbe Carlsson, om SVT-dokumentären om honom, och en episod jag fick berättad för mig om Ebbes besök i London, utrustad som han var med sitt fatala Leijonbrev.

‘Ebbe – The Movie’ finns faktiskt att se på YouTube numera (del 1 här, del 2 här). Hans liv är helt enkelt en bokstavligt fantastisk historia. Skulle den kunna vara en roman, som GW Persson påstår i slutet? Om inte roman, kanske, så någon slags fiktion i alla fall. Här finns ju inslag av Sammy Glick, Gogol, Köpenick och mycket mer. Skojare som blir skojare därför att de agerar i en miljö inställd på – projicerad på – skojeri.

Ebbe är som sådan den diametrala motsatsen till dessa Melvillefigurer. Inte “laddad mångtydighet” utan laddad entydighet. Inte “the innocent abroad” utan “the cynic at home”, någon som inte anar sig fram i sin trevande misstänksamhet över en fara som kanske/kanske inte existerar, utan som tar för givet och agerar utifrån att faran är i högsta grad verklig, även om den bevisligen inte existerar. Där Melvillefiguerna är så att säga halvblinda mot sin omgivning ser Ebbe alldeles för mycket. Där Melville sätter in sina figurer i farofyllda sammanhang de knappast har någon kontroll över konstruerar Ebbe sina egna sammanhang, ofta obegripliga, ibland fatalt felaktiga.

Men precis som med Melvillefigurerna verkar dessa hans egenskaper medfödda, innate, hos Ebbe. Mia Gerdin berättar väldigt målande i filmen om hans skoltid i Göteborg. Jag känner andra som växte upp i samma kvarter som kan berätta att han redan i barndomen visste allt om familjerna i alla hus i hela området, om grälen, om supandet, ner på individnivå. Man kan av allt detta dra slutsaten att Ebbe var född “spion”, intrigör, konspiratör, men det tycker inte jag. Som (tror jag) Guillou säger i filmen: han misslyckades med allt han företog sig. Inte bara misslyckades, det blev ofta rena frontalkrockar. Så jobbar inte intrigörer.

Det fanns något annat hos Ebbe. Tillbaka till Melville. Dennes oskuldsfullheter är och förblir, trots allt som händer dem, orubbliga i sina oskuldsfullheter. Deras goda tro, deras förtröstan, har en integritet som ingenting rår på, det är därför Melville är så smart som författare i hur han gradvis klär av dem denna integritet och avslöjar dem (utan att de fattar det) som redskap för större, mäktigare, våldsammare krafter. Den amerikanske “innocent abroad” är inte alls så oskuldsfull, som det kommer att visa sig på krigsskådeplats efter krigsskådeplats. (Se Graham Greenes ‘The Quiet American’)

Ebbe, tvärtom, var i högsta grad rubblig i sin cynism. Hans cynism saknade allt vad integritet heter (och så behöver det inte nödvändigtvis vara, menar jag: det finns cyniker med integritet). Där Melvillefigurernas oskuldsfulla trygghet alltid finns bevarad i dem, ända till slutet (avrättningen av Billy Budd är den emblematiska scenen) där slirar Ebbe från otrygghet till otrygghet och tillbaka igen. Han försöker aldrig sopa igen spåren efter sig, för det är ingen nytta med, alla vet vad som hänt, det står på löpsedlarna, svart på brandgult. Längre och längre ut på plankan kliver han. Till och med SAP, fadershuset, har nu övergivit honom. Tills slutkapitlet, AIDS-historien. Den redemption som Melvillefigurerna aldrig får.

(Låt mig bara tillägga: jag menar “redemption” här i strikt litterärt hänseende, på samma sätt som hela den här texten har ett genomgående litterärt anslag. Att Ebbes homosexualitet skulle “förklara”, långt mindre redeem, hans agerande under åren är hundraprocentigt oxbabb. Jag tror inte ens Ebbe försökte sig på den klacksparken. Men, för all del, rätta mig om jag har fel).

En sista och kanske avgörande kontrast, som gäller berättarteknik. Melvilles porträtt är fullskaliga och uttömmande, “totala”. Innanför berättelsernas ramar finns ingenting mer att veta om dessa figurer annat än några ganska ovidkommande biografiska data: var kom egentligen Bartleby ifrån? Vem var egentligen hittebarnet Billy Budd? Det är en version av vad Erich Auerbach (i ‘Mimesis’ 1946) kallar en “homerisk stil”, som i princip går ut på att what you see is what you get, det finns inget utrymme för “tolkning” därför att allt redan står skrivet svart på vitt. Detta i kontrast till den “gammaltestamentliga stilen”, med somligt i skarp relief, annat i dunkel, det outtalade, det tolkningsbara.

‘Ebbe – The Movie’ är då snarast gammaltestamentlig i sin berättarteknik. Producenterna väljer medvetet och avsiktligt att inte berätta “totaliteten”, närmare bestämt de aspekter av Ebbes liv och verksamhet under Palmeutredningen som ställer hans nu pikareskliknande livsöde i en helt annan och mer problematisk dager. På det viset är filmen egentligen lika cynisk som personen den sätter i fokus. (Det kan ha att göra med att man till hög grad verkar ha förlitat sig på Anders Isakssons Ebbebiografi (2007) som Åsa Linderborg sågade utmed anklarna i AB när det begav sig).

Bortsett från PKK-spåret och dess något dunkla ursprung får vi egentligen bara veta att Ebbe tyckte Säpo bar mycket av skulden för det som hade hänt, genom brister i personbevakning och underrättelsehantering. Detta var, enligt filmen, substansen i hans “Palmespaning”. Men, som Gunnar Wall berättat i olika sammanhang, där fanns många fler och mycket underligare ting.

I filmen berättas det om mörkläggningar som Holmér och Ebbe varit med om tidigare – spioneriet på SKP, sjukhusaffären, osv – men inget försök görs att visa att även Palmeinsatsen skulle kunna vara en mörkläggning. I filmen nämns över huvud taget ingenting om vad buggningsutrustningen skulle användas till och det finns inte ens en antydan om att Ebbes grupp rekryterat mördaren Ali Cetiner för en provokationsoperation.  I filmen nämns eller antyds inte heller Ebbes och Holmérs samarbetspartner, den nazistiske f d polisen C G Östling. I filmen nämns ingenting om Ebbes konspiratoriska intriger mot vare sig P-G Näss eller Pierre Schori och de anklagelser han riktade mot dem.

Hur ska man (på “gammaltestamentligt” vis) tolka dessa luckor, dessa “outtalade” aspekter av berättelsen? Det beror kanske på hur konspiratoriskt lagd man är, men jag tror också det kan vara enklare än så, eller snarare mer litterärt. Det finns ju en komplicerad dynamik mellan berättare och berättelse, om det så gäller skönprosa eller fakta. Vad är det som styr vad? Berättaren styr berättelsen tills berättelsen börjar ta över och styr berättaren.

I mitten av 1800-talet, några år före inbördeskriget, satt Melville och skrev i och om en amerikansk verklighet som i en romanförfattares ögon syntes både oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Han måste både förenkla det komplexa och komplicera det enkla, och det kunde han bara åstadkomma genom att berätta allt han visste, så grundligt och uttömmande och humant han kunde. Att han lyckades med det är precis vad som gör honom så relevant idag.

År 2009, tjugotre år efter Palmemordet och sjutton år efter Ebbes död, berättar man en berättelse som också den på sätt och vis är oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Men ingenting står längre uttömmande och otolkningsbart svart-på-vitt på boksidan, punkt och slut. Det flimrar förbi på skärmar och i etern och i våra ännu ganska skrangliga uppkopplingar till “nätet”. Det är en medialiserad verklighet med starka, t.o.m. avgörande, fiktiva inslag. Det enda sättet att kunna berätta allt detta är att vara selektiv, att hålla sig till fakta – men ett distinkt urval fakta.

Det är urvalet som idag är berättarens, inte bara litterära rättighet utan politiska skyldighet gentemot både berättelsen och dess läsare. Som Åsa Linderborg skrev i sin recension av Isakssonboken: “När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ‘innehålla goda historier, varav en del får vara sanna'”. Det är detta – det politiska urvalet – som gör både Ebbe Carlssons liv och filmen om honom till sådana misslyckanden, lika fascinerande som de är irrelevanta.

PS: Jag borde ju länkat detta från början: Gunnar Walls ingående och i detta sammanhang högst relevanta bloggpost från september 2017 apropå en annan SVT-dokumentär, ‘Statsministern, Ebbe och mordet’.

PPS: Jag har nu också skrivit ut namnen på Ali Cetiner och C G Östling eftersom Gunnar W gått så tillväga i den ovan nämnda bloggposten.





Ur dagboken

Thursday, August 22nd, 2019

Torsdag. Mail till en av mina VO-agenter:

Dearest M**** – I will be eternally grateful to you for this offer of playing Moose and Hedgehog for the new range of [company name] toys. But having listened, and read, and contemplated scripts and audios, I don’t think it’s for me. Above all, as you know, I’m not an actor and although many times over the years I have pretended to be one, the idea of playing a boyish, clumsy moose or a pepped-up hedgehog so that children believe me is as much beyond me as playing Coriolanus or Falstaff at Stratford. It was a very jolly offer to receive, though, and thank you for it! 
Cheers

Fredag. Fulham. Dop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, kanske slips. Har ingen aning om det är pojk eller flicka. Tidigt hem.

Lördag. Croydon. Bröllop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, absolut slips, den färggladaste. Pojk och flicka. Blir sent.

Söndag. Skriv nånting om Ebbe Carlsson som antihjälte i en novell av Herman Melville.





USAskt +

Tuesday, August 20th, 2019

“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.





Drabbad

Monday, August 19th, 2019

”Alla ord är sagda, alla ursäkter är slut. Nu är det bara ni som kan göra jobbet ni är avlönade att göra.

Vi förväntar oss att samtliga spelare, gamla som nya, tar kommande uppgift på fullaste allvar och använder alla sina vakna minuter till att rädda kvar GAIS i elitfotbollen. Inatt får ni promenera hem och fundera över vad det är ni håller på att ställa till med.

Ryck upp er.”

Jag känner mig personligt drabbad av klubbchefen Erik Bergkvists A4-meddelande till spelarna efter förlusten mot Dalkurd. Han hade alltså låst in deras bilar i garaget och uppmanade dem att promenera hem. Promenera. Det har dom väl gjort nog av på plan.

Men det är alltså mitt fel också, känner jag. Jag har inte producerat. Jag har inte använt alla vakna minuter rätt. Jag har inte funderat över vad jag håller på att ställa till med. Bil har jag visserligen inte längre, men jag känner ändå att den är inlåst nu.

Förlåt mig. Jag ska göra bättre ifrån mig.

PS: Glömde, detta källan.





Fullgjort uppdrag +

Thursday, August 15th, 2019

Nu har jag läst den, ‘Bartleby, the Scrivener’. I stället för att erbjuda en sammanfattning av handlingen hänvisar jag till Wikisidan om den, som duger alldeles utmärkt, också vad gäller tematik, mottagandet och annat.

Trots att jag tidigare läst så mycket om den här novellen överraskade den mig på flera sätt. Framför allt att den är så rolig, humorn inflätad i tragiken. Det gäller inte minst patoset hos den anonyme berättaren/advokaten, Bartlebys arbetsgivare.

Och man fattar omedelbart varför historien blivit så sönderanalyserad under åren. Att den skulle handla om klinisk depression tycks kanske aningen för uppenbart. Men att den handlar om kapitalismen, om alienationen, är precis lagom självklart, tycks det mig.

Rättelse från tidigare version: Lite sent för mig, kanske, men den finns att läsa gratis på Gutenberg, se Fredriks kommentar och länk nedan! Gör gärna det, om ni har en halvtimma över. Varmt rekommenderad.

+ Jag undrade under läsningen om ingen gjort en film på novellen. Jo, faktiskt, IMdB visar att en TV-film producerades 1977. Men det verkar finnas flera. En av dem går att se på YouTube.





Att shoppa mot sin vilja

Wednesday, August 14th, 2019

Nu har det hänt igen. Jag ville köpa en bok, Herman Melvilles valda noveller, som finns i en Penguinupplaga från så sent som 2016. Försökte tre bokhandlar här omkring (i ösregnet) för man vill ju göra sitt för de fysiska bokhandlarna medan de ännu finns kvar. Förgäves, ingen hade den. Suckar, åker hem, hänger av mig den dyblöta rocken och beställer den på Amazon. Får den i morgon, och något billigare än hos Waterstone’s nere vid Islington Green.

Saken är, man vill ju egentligen inte gynna Amazon, av alla de notoriska skäl jag inte behöver repetera. Det är lite annorlunda med jämförbara skurkföretag. Jag har alltid vägrat ha Sky för jag vill inte ge pengar till Rupert Murdoch. Uber brukade vara lite grand som Amazon, att man ibland blev “tvungen” att använda dem. Men det har jag nästan helt slutat med: jo, Uber är ofta (men absolut inte alltid) billigare än black cabs, det är bara att de kör såna ofantliga omvägar så det tar evigheter att komma fram, mycket pga den klantiga GPS de använder, Waze.

Här i krocken mellan frivillig och ofrivillig shopping ligger säkert någon sofistikerad kapitalistisk dynamik jag ännu inte fattat. Det har väl med något så simpelt som lagerhållning att göra. Och svältlöner. Fuck Amazon! (I alla fall efter de levererat i morgon).

Förresten, jag var ute efter den boken för jag vill långt om länge läsa Melvilles så omtalade novell ‘Bartleby the Scrivener’. I övrigt har jag bara läst ‘Moby-Dick’, men den fann jag ganska slitsam att ta sig igenom.





Trösten 2

Tuesday, August 13th, 2019

Vad jag menar är helt enkelt att det offentliga i allt högre grad börjar inverka på det privata, för mig som för många andra. För att metaforisera: klimatkrisen har börjat påverka vädret, och man tar till det paraply eller parasol man har till hands, mot regnet eller solen. “Reträtten in i det privata” är ett tema som återkommer i nästan all högspänd, för att inte säga kolerisk, politisk verklighet som den här, det är en del av schemat (och litteraturen!), det är en del av hur man lever och uttrycker sig. Det är därför man finner sådan tröst i att försvinna in i ett inspelningsbås, sätta på sig hörlurarna och bara höra sina egna andetag i dem. En stund i alla fall, för så mycket långvarigare än ett par andetag blir heller inte den trösten.

Daniel Cohens långläsning i dagens The G om radikaliseringen av the remainists har blivit omdebatterad i sociala medier. Vad jag själv tycker han inte lägger tillräckligt vikt vid är det oåterkalleliga i den process vi nu är så långt inne i. Det finns, som jag skrivit förut, ingen återvändo efter allt det här. Och det i ett land där den konservativa (nostalgiska/sentimentala) reflexen är ett muscle memory, alltså långt mer än en vana eller en ovana. Att återvända till det som en gång var är – eller snarare var – vad England gör för att tjäna sitt uppehälle, det var dess profession. Denna semestermånad, med regnskurar och solsken om vartannat, är bara stiltjen före stormen som slutgiltigt river ner alla sådana antaganden.

Jag låter andra kalla det som pågår “en engelsk nationalistisk revolution”. Det är mer än möjligt det kan definieras som just revolution. Gör bara tankeexperimentet att det varit en Labourregering som fått pundet att rasa till nära nog paritet med dollarn (något som alltid varit ett slags Rubicon för nationens slutliga degradering), som hotat upphäva parlamentet för att få igenom sina politiska mål, som betraktar Unionens upplösning (Irlands enande!) med en utstuderad likgiltighet som ofta påminner om skadeglädje. Tänk er sedan rubrikerna i die Völkische Presse. “Militären måste ingripa och återställa ordningen, ta nationen tillbaka till det som en gång var”. Så illa ställt är det. Fast tvärtom, så att säga.

Den 23 juni 2016, dagen folkomröstningen hölls, fyllde jag sextiofem, en siffra man fortfarande (nätt och jämnt) associerar med början på pensionsåldern för män. Så det blev oundvikligt att jag också tänkte på det som ett slags “baklänges 18”, att jag på samma gång klev in i och ut ur vuxenskapet, början och slutet på ett någorlunda respektabelt och produktivt liv. Följande morgon, när jag blinkade mig in i denna nya dager, hade dessa två samtidiga åldrar en gång för alla etablerat sig i mig: en blandning av artonåringens farhågor om en obestämd framtid och pensionärens djupa konsternation över att mycket av vad man lärt sig ta för givet bara blåst bort över en natt.

Som jag också skrivit förut, det ligger helt uppenbart ett grundläggande vemod i det förhållningssättet. En slags linke Melancholie, enligt Walter Benjamin. Det är förstås inte något särskilt produktivt, långt mindre progressivt, sätt att förhålla sig till “den konkreta verkligheten”, som det brukade heta när det begav sig. Men det är också en känsla lika svår att komma ifrån som vädret. Så får det kanske förbli tills vi gjort något åt klimatet.





Trösten

Monday, August 12th, 2019

In emellan allt detta förtvivlade djävulskap, denna skitstorm av okunskap och brutalitet, detta sinkhål av ingenting-plus-ingenting, dessa skitrubriker om skitnyheter, och allting som därav följer i fråga om skitig, slirig så kallad verklighet…

…lutar jag mig mot den tröst det innebär att få mail var och varannan dag vars subject line är “Availability” Finns du tillgänglig? Kan du göra rösten för en video om GDPR före fredag? Kan du vara ett troll i en Netflixfilm (skandinavisk accent)? Kan du sjunga?

Ja, säger jag. Det kan jag.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004