Oj… Detta enbart för de av oss som nördar om dessa ting: via Cryptome kan man se originaldechiffreringen av Zimmermanntelegrammet (ganska stor pdf-fil). Här också en gammal post om det.

“…the pity war distilled…”

Christof Heyns är en man som bär titeln “UN special rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions”. Han håller idag ett tal i Geneve i vilket han förespråkar ett globalt förbud mot robotvapen, dvs där det väsentligen saknas mänsklig medverkan i dödandet av andra människor under krigsförhållanden.

Heyns säger bl.a. att – “Machines lack morality and mortality, and as a result should not have life and death powers over humans…”.

Det här går väl inte minst tillbaka till Arthur C Clarkes Isaac Asimovs så kallade robotregler från många decennier sedan. Men det har ju främst att göra med den krigstekniska utvecklingen under många sekler, och därmed den ofta dryftade frågan om den mänskliga naturen instinktivt gör motstånd mot dödandet av andra människor. En del siffror gällande “kill rates” ger ett visst fog för det påståendet.

Till och med andra världskriget var siffrorna förvånansvärt låga. Under både Napoleonkrigen och amerikanska inbördeskriget borde enligt beräkningarna (fysisk närhet till fienden, vapnens effektivitet, osv) hundratals ha stupat per minut, men i verkligheten föll bara en eller två. När den amerikanska militären kom igång med sina djupanalyser efter 2:a världskriget visade det sig att den gemene soldaten fortfarande hellre sköt över huvudet på fienden, eller inte sköt alls.

En amerikansk militärhistoriker och brigadgeneral, SLA Marshall, fann t.ex. att i stridssituationer “the firing rate was a mere 15 to 20 percent; in other words, out of every hundred men engaged in a firefight, only fifteen to twenty actually used their weapons. And in Vietnam, for every enemy soldier killed, more than fifty thousand bullets were fired.” (Jag har lånat uppgifter bl.a. från den här sidan)

Det var just med Vietnamkriget som den stora förändringen skedde i soldatutbildningen, först i USA och sedan över världen. Det handlade nu om “de-sensitizing”, känsloutplåning, i en process som börjar med medveten och total utradering av individuella personlighetsdrag, viljemakt och empatiska tendenser, för att i dess ställe kunna bygga upp en mänsklig dödsmaskin.

Idag – och den som följt Afghanistan- och Irakkrigen och dess eftermälen med någon uppmärksamhet blir inte förvånad – ligger de “kill rates” jag sett upp emot 80-90%.

Men vad som är mest enastående av allt är att, i alla fall vad gäller fjolårssiffrorna för den amerikanska armén i Afghanistan, så dog numerärt fler soldater i självmord än i reguljära strider: antalet var 349 mot 295.

Slutsatsen? Ja, i alla fall i ett avseende (nämligen detta) är världen bevisligen kvalitativt vansinnigare än den brukade vara.

The Test Centre är smärtsamt Hackney-hippa, det riktigt rister i magtrakten på en, men jag har epostprenumererat därför att jag gillar “written and spoken word”. What can I say…?

Filmaren och gamle TimeOut-hjälten Christ Petit är med ombord, liksom den allestädes flanerande Iain Sinclair. Den förre med ett projekt med den lovande titeln ‘Museum of Loneliness’ som dessvärre innehåller ett enormt pratigt förord. Och Iain Sinclair, som spårar Sebald i en ny bok, är ju inte direkt tunghäftad, han heller…

Jag kommer att följa Test Centres utgivning, inte minst av lokalpatriotiska skäl (de är baserade en handfull dörrar från där jag själv bodde på Greenwood Road 2005-2008). Men jag hoppas de lär sig vara mer sparsamma med både skrivna och talade ord. Less is more.

Om jag hade fått en tia för varje gång Sverige har “förlorat sin oskuld” så hade jag inte behövt skriva den här jävla bloggen…

En av de viktigaste anledningarna till att jag inte är polis eller spion till yrket är mer eller mindre samma anledning som varför Peter Cooks gruvarbetare aldrig blev domare: “I never ‘ad the Latin”… 

Jag förstår mig inte på språkbruket, framför allt vitsen med att använda ordet “hemlig”. Brittiska MI6 heter egentligen SIS, vilket står för Secret Intelligence Service. Det gör även den australiska motsvarigheten, liksom den amerikanska parapolisen USSS. Historiskt har vi förstås också Geheime Staatspolizei. För att inte tala om Hemliga Sjuan.

Det finns ju två vägar att gå i benämningen av organisationer som är hemliga och/eller handskas med hemlig information. (Det var faktiskt inte så länge sedan MI6:s existens inte ens erkändes i officiella sammanhang). Den ena är då att dölja sig bakom mer eller mindre intetsägande namn, som ‘Nationella Säkerhetsrådet’ eller ‘Informationsbyrån’ eller ‘Inhämtning Birger’ eller ‘Anderssons Import & Export’. Den andra vägen är då att “skylta med hemligheten”, och det är just denna oxymoron jag inte begriper mig på.

Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.

Det kan vara samma propagandamekanismer på gång här. Alternativet är att det helt enkelt återspeglar det faktum att detta i mycket rör sig om pojkklubbar (fast då pojkklubbar med vapenlicenser). För “intelligence”, varken bokstavligt eller bildligt, ser man ju inte mycket spår av hos det här gänget. Den stackars jäveln som åkte fast i Moskva nyligen, med peruker och osynligt bläck och medlemskort i Hemliga Sjuan, är ju illustration nog.

Det verkar som besättningen har övergivit skutan på magasinet Granta, och kvar vid rodret står i princip bara kapten Sigrid Rausing. En “total skitstorm” beskriver någon situationen som.

Jag har i och för sig ingen aning vad som pågår, men av Guardianartikeln att döma verkar det ha funnits en konflikt mellan vad man förväntade sig att Rausing skulle åstadkomma (dvs. täcka förlusterna) och vad omständigheterna kanske helt enkelt dikterar (dvs. skära ner omkostnader).

Det ligger väl också en fara i att enbart ha en editor-in-chief för både boksidan och magasinsidan, som nu planeras, även om man kan se de ekonomiska fördelarna. Vi får hålla ett öga.

Med alla dessa yxmord på öppen gata, oklahomska jättetornados, upplopp i förorterna och ond bråd klimatdöd, så kan man i alla fall trösta sig med att sparrissäsongen är här.

Den vårfärska sparrisen må vara sen i år, men det gör den också flerfaldigt välkommen tillbaka. Här över är de pigga på att göra pajer med sparris, men jag är en purist i dessa sammanhang: smält smör och citron, et voilà…

Därtill äter man förträdesvis en annan grönsak som brukar komma vid exakt samma nutid, de är ett slags radarpar i grönsakslaget: Jersey Royals, kungen bland brittiska nypotatisar.

Visserligen går den här måltiden lite baklänges i beskrivningen, men det gör ingen som helst skada att äta en bit smörstekt gravlax till detta (et voilà…)

(Citatet i rubriken kommer från en Peter Cook-sketch jag dessvärre inte hittat på youtube, men året i fråga var 1939)

“Born to a poor Ohio family, [Sherwood] Anderson spent his early adult life as a hard-working businessman. He wrote advertising copy in Chicago, managed a mail-order company, and ran a paint factory for five years in Elyria, Ohio. But on November 27, 1912, while dictating to his secretary, he suddenly stopped and mumbled something about his feet being cold and wet and that it was time to walk upon dry ground. At which point he rushed from the office and, following the railroad tracks, made his way to Cleveland, then later to Chicago, and embarked on a new life as a writer. He was forty-three.”

Källa: Michael Dirda i TLS

En repris från analog-Pressylta, juli-augusti 2008, med anledning av att Bengt C nämnde Flann O’Briens serie krönikor i Irish Times kallad ‘Keats & Chapman’, à vilken följande är en modest hommage…

[Med honnör till Myles na Gopaleen]

I.

En dag i slutet av 1800-talet bestämde sig Strindbergs mindre bemedlade bror Lasse för att resa till Jena och hälsa på sin berömde (för att inte säga, vid det här laget, beryktade) äldre bror. Men Strindberg fick naturligtvis snart nys om Lasses planer (för nyheter färdades snabbt även på den tiden) och han gjorde förstås sitt allra yttersta för att övertala den unge mannen att stanna hemma.

(more…)

När jag kom ut till bilen vid 17:20-snåret insåg jag att jag för en gångs skull glömt att låsa den.

Den här skitstöveln låg nämligen halvvägs över förarsätet och drog ut en väska från passagerarsätet, som han sedan raskt gick iväg med över Brushfield Street.

Jag rusade efter och lyckades snart nog övertyga honom om att det är moraliskt förkastligt att stjäla, det är helt enkelt jättefel…

Hans andedräkt luktade inlagda gurkor.

“My friend tell me… collect this…. for business…” Han släppte väskan, slog ut med händerna, började gå baklänges.

Så vände han sig om och gick snabbt tillbaka över Brushfield Street.

Men jag ville ju föreviga ögonblicket, fick upp mobilen och ropade, “Turn around, arsehole…!”

Och det gjorde han!

Linslus eller dumbfuck? Jag tror det senare.