Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Otroligt, var ordet

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 25, 2020

Sorry, kanske lite kryptiskt för den som inte följer. Det har varit ett jävla hallå sedan i fredags om att Dominic Cummings, Johnsons rådgivare och allmänt gymnasiegeni, gjorde en lång bilresa med familjen upp till Durham medan han och hustrun var infekterade i april, i strid mot de regler han själv varit med om att skapa. Detta för att deras lille son skulle kunna tas hand om av Cummings familj. Medan de var där gjorde de också en utflykt till natursköna Barnard Castle, detta enligt Cummings för att han ville se om han skulle orka köra tillbaka hela vägen till London, inte minst för att hans syn hade påverkats.

Han pressades av en del journalister, men absolut inte tillräckligt. Bland det som förblivit obesvarat. Varför kunde inte hans hustrus familj i London ta hand om barnet? Utflykten till Barnard Castle tar 45 min dit och 45 minuter tillbaka på en notoriskt svårkörd väg: om han nu inte var säker på att han var fit to drive, varför inte välja en lättare eller kortare väg? Dessutom är det olagligt att ha passagerare i bilen om man inte känner sig fullt OK att köra. Varför inte skicka efter en av regeringens många bilar att ta dem tillbaka till London, så de slapp köra? Har det något med saken att göra att dagen för deras utflykt till Barnard Castle råkade vara hans hustrus födelsedag?

Och så vidare. Otroligt.

Vad gör man inte för tv-kritiker?

Categories: Uncategorized
Tuesday, May 19, 2020

Underbar anekdot jag just fick från en gammal vän C. från min tid i Dublin 1971-72. Detta apropå en historia i The G om hur irländarna finner tröst i poesiläsning under krisen (som de egentligen alltid gjort). Där nämns poeten Pearce Hutchinson, som jag kommer ihåg rätt väl från O’Leary’s och andra tillhåll. Vännen C. skriver:

Notice the mention of Pearce Hutchinson. He was an eccentric poet in old Gaelic & Spanish, strange man & gay as all get out. The lovely R. was a buddy & he came over all the time to watch television. See, he had somehow been given the lofty gig of being a television critic for the Irish Times. It seemed only in Ireland could a man be the leading newspaper’s television critic and not feel required to arrange his own television. So he’d come over with a full pack of Guinness for his own consumption & negotiate with R’s girls who wanted to watch Starsky & Hutch while he had some kind of intellectual BBC show to watch & review. It was hilarious to be in on the negotiations & amazing that R., with an ailing mother & 2 small children to manage, still had time & energy to be a support & friend to some of the arts flotsam floating about Dublin town in search of a Bohemian Embassy.  

Hyck- eller gyckleri?

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 18, 2020

Hur mycket anti-konservativ jag än alltid varit – lika mycket av magkänsla som av politiska övertygelser – så har jag vid några tillfällen kunnat dra personlig fördel av konservativ politik. Mitt hyckleri vet inga gränser. Eller jo, det gör det, fast ungefär som i Sydkinesiska sjön: en massa omstridda öar och farvatten.

Vi köpte vår första lägenhet 1980, strax efter Thatchers tillträde, för 30,000 pundare och sålde den fem korta år senare under hennes storhetstid för nästan tredubbelt. Shit, but yeah…! (Hate Thatcher, though…) Ju äldre jag blivit, särskilt efter 65, har jag kunnat dra fördel av de konservativas speciella omtanke om pensioner och andra äldreförmåner, eftersom det är den demografin som tenderar att rösta mest, och då övervägande konservativt. (Not me, though, fuck you…! But thanks for the dosh…)

I förra veckan ansökte jag om det nya statsbidraget för frilansare (“self-employed”) under coronakrisen, som inte behöver återbetalas men är skattepliktigt: 80% av snittförtjänsten de senaste tre skatteåren. Och de råkade vara år när jag hade en massa bra VO-jobb. Pengarna flöt in på kontot i dag, tre dagar efter ansökan. Well, thank you very much! (But still fuck you, mate…!)

Lärdomen? Inte mycket mer än att Saltsjöbaden är väldigt trevligt den här tiden på året.

Varför jag lägger ner Pressylta

Categories: Uncategorized
Friday, May 15, 2020

Det finns två huvudsakliga skäl. Det ena har med Pressylta i sig att göra, det andra med min arbetssituation i allmänhet.

Jag startade ju bloggen i slutet av 2004, mest för att hålla skrivmusklerna igång och eventuellt hitta några läsare, detta efter att ha fått ge upp skrivandet för överskådlig. I början var det ju inte ens en blogg, utan ett ganska primitivt system med upplagda Word-dokument, så jag hade ingen statistik att tillgå och visste aldrig hur stor läsekretsen egentligen var. Jag fick några mailade kommentarer då och då, men det var allt.

Så i oktober 2008 gick jag över till WordPress och fick plötsligt koll på alltihop. Och det var onekligen uppuntrande. Från sådär 2010 till 2016 steg besökssiffrorna mer och mer. Bloggandet hade blivit riktigt roligt, jag fick lära känna regelbundna läsare – ingen nämnd och ingen glömd – och vi hade många mer eller mindre konstiga diskussioner, tävlingar och annat tjosan.

Men så i september 2016 kunde J. och jag äntligen ge upp marknaderna och jag började så sakteliga ägna mer tid åt icke-bloggigt skrivande igen. Det kändes faktiskt som en slags befrielse. Men därmed blev det också mindre tid över åt bloggandet, och det märktes. Det var då jag först började fundera över om jag skulle lägga ner den.

Men i ungefär samma veva kom ju Brexit, i juni 2016. Det var inte bara att Brexit angick mig personligen – mitt uppehållstillstånd, min närvaro, mitt boende i London överhuvudtaget (även om allt nu är fixat) – utan det blev förstås också ett allt viktigare bloggämne för mig. Glöm det här med att lägga ner bloggen, tänkte jag den hösten. Pressylta kom plötsligt till sin rätt igen under de åren, tyckte jag, och tycker nog fortfarande.

Så kom valet i december 2019 och en känsla av att det kapitlet nu var över, följt av det formella och lite patetiska utträdet den 31 januari i år. Nyåret 19/20 blev en slags vattendelare. Som så många andra EU-snyltare i England kände jag mig inte fullt tillhörig längre, efter alla dessa år. Sedan dess har Pressylta blivit inte bara mer sparsamt uppdaterad, den har liksom famlat omkring en del. Inget riktigt fokus. Jag vågar knappt säga det, men den har börjat kännas mer som en plikt än ett nöje. Och så blir ju inga barn gjorda. Tanken att lägga ner bloggen började dyka upp igen.

Och då, naturligtvis, kom coronakrisen. Så här långt varken är eller har krisen varit något större problem för mig (om jag inte dör, vill säga, det är ju alltid ett problem). Jag har jobbat hemifrån under större delen av mitt vuxna liv ändå. Jag har turen och lyckan att kunna ägna mig åt översättningar, perfekt för karantänen, keeping busy, earning money.

Men krisen ger också upphov till andra och nya perspektiv, det är ofrånkomligt. Man ser över sina prioriteringar. Det är här det börjar gå över till min arbets- och livssituation i allmänhet. Sedan 2016 har jag alltså sakta men osäkert kommit tillbaka till skrivandet. Det tog sin tid, men vafan, I’m here now. Londonboken, översättningar, ett par romanprojekt och annat som ständigt knackar på dörren och vill bli insläppta.

Att driva Pressylta är väl inte den tidsmässigt mest krävande av uppgifter. Men den är krävande nog, det är det som är problemet. Min åsikt är att om man ska driva en blogg så ska man hålla den aktiv, vad är det annars för mening? Posta något så ofta man kan. Svara på kommentarer, uppmuntra diskussion, keep the party going. Men jag tycker mig inte ha tid med det längre. Det har kommit till så mycket annat nu.

Pressylta kommer förstås att ligga kvar på samma adress som vanligt. Efter nedläggningen stänger jag av kommentarfunktionen, ger nya kontaktlänkar, och kanske lite annat, vahettere, ”tekniskt”. Jag har dessutom just lagt vantarna på domänen gunnarpettersson.net (klicka inte, det finns inget där ännu). Den kommer att bli min förstasida, min ingång, där allt finns samlat: ett kontaktformulär, länkar till min boksida, till min pappas boksida, till bloggen och till de prenumererbara nyhetsbrev jag tänkte rigga upp i sommar. Kanske något om voiceoverjobben också. Och det är först när jag fått färdigt den sidan som jag stänger ner Pressylta.

Jag ska väl också påminna om att jag finns kvar på Twitter (@OffHenshallSt). Jag är mest en lurker och tweetar inte särskilt ofta, och då på engelska. Men det kan hända jag klämmer in några svenskheter allt emellanåt.

Hur som haver, sådan ser alltså planen ut just nu. Jag tar gärna emot förslag och tips (särskilt om det finns någon svensk motsvarighet till Patreon, för nyhetsbreven: admin/prenumerationsystem etc. Nån som vet?)

‘Skuggspel’

Categories: Kulturellt, Språk
Tuesday, May 12, 2020

Så har mina friex av O’Connors ‘Skuggspel’ anlänt (man får sig t.o.m. en skymt av mina ben på fotot…). Jag tror recensionsdag är i övermorgon 14:e. Den var faktiskt rolig och intressant att översätta. Olika berättarnivåer, avvägningar mellan tidsenligt och modernt språkbruk, skarpt tecknade figurer. Det är en väldigt gediget konstruerad roman; man förstår mycket väl varför O’Connor är professor i litterär gestaltning i Limerick (“En man som höll skola i Limerick / Var alls ingen skrivande dönick…”) Kan med gott samvete rekommendera den!

Senaste nytt #137

Categories: Uncategorized
Sunday, May 10, 2020

Inte för att man blir särskilt lättad av BJ:s tal till nationen just nu. “I’m dicing with death, but so did Churchill…” Kaos, inuti kaos, inuti kaos. Stötte på Andy från puben i Sainsburykön i eftermiddags. “Ingen vet, september kanske,” sa han. Och det visar sig ägarna hade tänkt sälja den ändå. Nya tider, nya pubar. Om några pubar alls.

På en annan kula. Jag har gått och grubblat på det här i flera månader, men har nu bestämt mig, och det vore inte rättvist om jag inte meddelade läsarna lite grand i förväg. Om en månad eller så kommer jag att sluta blogga och Pressylta kommer att ”läggas ner”, även om den förstås kommer att finnas kvar att läsa.

Det kommer alltså att ske när jag väl fått översättningen ur vägen, för jag behöver lite tid att fundera på hur avvecklingen ska gå till i mer detalj, om jag behöver rigga upp en annan ingångssida, osv. Orsakerna bakom beslutet, och det finns ett flertal, ska jag förklara närmare vad det lider. Iakttag denna rymd, som sagt.

Min ålder

Categories: Uncategorized
Friday, May 8, 2020

En gång var jag på väg till skolan. Jag måste varit 14-15 för jag gick hemifrån längs Svalebogatan till Kungsladugårdsskolan, där jag gick på högstadiet. En liten kille i sådär sex-sjuårsåldern kom fram till mig och frågade, “Vet farbrorn vad klockan är?”

“Farbrorn”…?!?! Jag var ju nätt och jämnt tonåring. Så fort jag kom åt tittade jag i en spegel, men tyckte inte jag såg ut som nån “farbror”. Hon var kvart över två, förresten.

I morse gick jag ner till Waitrose vid Angel för att handla. Den tvåmeterseparerade kön ringlade sig runt hörnet och ända ner för Chapel Market. Det skulle nog ta en timma att komma fram. Efter en stund kommer en av väktarna förbi, stannar till och tittar på mig: “Are you elderly?”

Elderly”...?!?! Det är en klyscha, en kategori, inte något man frågar människor. “Är du åldring?”, liksom. Det var en sån konstig fråga. Inte “hur gammal är du? är du i pensionsåldern? är du en farbror?” Så jag tänkte jag skulle visa min ålder genom att säga, “I’m sixty-eight years young!”

“Well, go to the front of the queue, then… The elderly have priority before ten.”

“Cheers!” sa jag. Åldern tar ut sin rätt att tränga sig före i kön. Sweet.

Engelska ord

Categories: Språk
Thursday, May 7, 2020

Två av de vackraste orden som finns på engelska språket – när de står tillsammans – är “extra usage”. Det innebär att en klient köper utökad sändningsrätt för en voiceover man gjort, i dagens fall ytterligare tolv månaders sändning av Dettolreklamen jag gjorde i fjol, på tv och online (i Republiken Irland av alla ställen). Skrammel, skrammel säger det i kassan, utan att man behöver lyfta ett finger. Jag känner mig lite grand som rentier

Vad gäller andra ord och uttryck på engelska. Jag har bara sista tjugo sidorna kvar av första groven på översättningen. Därpå följer några dagars välbehövlig paus, följt av revideringar – alltså i princip det verkliga jobbet. Så jag ska återkomma med ett antal oknäckta nötter framöver, om det passar. Jag uppskattar verkligen alla era förslag och tankegångar, och språkfrågor är ju dessutom något som särskilt engagerar läsekretsen här.

Låt mig bara ta upp ett exempel nu, som smakprov. Ordet “fund-raiser” (med eller utan bindestreck). Antingen som ett evenemang där man samlar in pengar, eller en person som ägnar sig åt sådant. Det intressanta är ju att vi inte har så mycket sådant i Sverige. Våra valkampanjer bekostas ju mest med skattemedel, likadant står staten för mycket av det som är välgörenhet i USA. Jag har princip bara hittat “[penning]insamlare”. Låter lite kantigt, men vi får se.

Nu ska jag öppna en flaska ‘Silver Ghost’, en mycket vänskapligt inställd chilensk Cab-Sauv. Skål!

Ett par översättningsfrågor till…

Categories: Språk
Tuesday, May 5, 2020

…medan vi ändå är igång. Jag vill bara få dessa två saker rätt, dvs “politiskt korrekta” (vilket i de flesta fall bara är ett annat uttryck för “hövlighet”, i mina ögon) och jag har inte såpass koll på det nuvarande språkbruket i Sverige. Och de går liksom inte att hitta i lexikon heller, eftersom sådana alltid ligger ett eller flera steg efter samtida bruk.

“Gays and lesbians”, för det första. I en mening typ, “Gays and lesbians have been particularly active in this campaign…”, eller nåt. “Homosexuella” kan man ju knappast säga längre. “HBTQ-människor” är både för klumpigt och för vagt. “Gaymän och lesbiska kvinnor” är klumpigt (och tautologiskt). Hur heter det på svenska?

“Mixed race” är den vedertagna, korrekta (själv)beskrivningen på människor med en förälder med en hudfärg, den andra med en annan, alltså oftast vit + BAME. “Blandras” är för hemskt, “mulatt” ännu hemskare. Vad säger vi?

Any help appreciated.

Lite gnäll, några planer

Categories: Svenska medier
Monday, May 4, 2020

Alldeles innan den här coronaskiten bröt ut, det var kring årsskiftet ungefär, funderade jag på om jag skulle börja frilansa i svensk press igen. Det jag skrivit om Brexit här på bloggen sedan 2016 fick mig att tro att jag hade en del att bidra med. Pressylta i all ära (skål!) men jag tyckte jag kunde åstadkomma lite längre saker, mer analys än snabba bloggreflektioner. Om Labourpartiet efter Corbyn. Om de konservatismens ganska radikala förvandling. Om Skottland, Nordirland och unionen i stort. Om England och engelsk nationalism. Et cetera.

Jag kontaktade alltså ett par tidningar, i akt och mening. Jag ska inte säga vilka, för det visade sig vara ett misstag. Den ena bevärdigade mig inte ens med ett svar. Den andra tyckte mitt utkast till en text (om Labour) var “tråkigt skriven” – Moi…??? Boring…??!! Mycket har jag blivit kallad under åren, men aldrig tråkig. Eller ja, Bettan Persson den där kvällen i Olskroken i början av 70-talet… Och kanske hon med… Ja, i alla fall… Hur som helst…

Därefter har jag läst en av våra större dagstidningar och vid ett par tillfällen på sistone sett rapportering härifrån som i rent faktahänseende inte skulle hållit för ens de mest slentrianmässiga googlesök. Och artiklarna ligger kvar, okorrigerade. Det är inte bara skribentens fel, utan hemmaredaktionens också. Det finns ju inga redigerare, och därför ingen faktakoll, längre. Resultatet blir att man rakt av tappar förtroendet för tidningens rapportering, utrikes som inrikes. För att inte tala om attityden till läsarna.

Ambitionen att börja skriva för svenska tidningar igen har alltså tynat bort helt. Men jag tror också mitt (eller deras) problem är mer generellt än så. I svenska medier finns det nog – undantagsvis, men ändå – de som känner till min bakgrund och vad jag skrivit de senaste fyrtio åren om brittisk politik, samhälle, kultur. Det handlar inte alls om falsk blygsamhet, utan helt enkelt om att min generation författare och kulturskribenter håller på att dö ut, eller i alla fall flyttat upp till styrelsepositioner, boring but lucrative. De som nu har hand om ledar-, kommentar- och kultursidor får oftast fråga sina mammor och pappor om vem man är. Eller var.

Och det är, menar jag, som det ska vara. Så gjorde min generation också, när det begav sig. Det ska till yngre röster, med andra erfarenheter, nya perspektiv. Det är så rapportering i media fungerar, om det så gäller analys eller kåserier eller bakgrund eller översikter. Motargumentet att de till åren komna har en erfarenhet, en historisk kunskap att falla tillbaka på, väger inte särskilt tungt, och bör inte göra det heller. Det är i alla fall den slutsatsen jag nu kommit fram till, och jag har funderat på konsekvenserna av den slutsatsen.

Vilka är följande. Nummer ett. Jag vill alltså skriva längre resonerande, analytiska (utan några som helst akademiska kvalifikationer) texter om brittisk politik, samhälle, kultur. Nummer två. Jag måste tjäna lite pengar på det (herregud, lockdown, inga voiceoverjobb, kassan börjar tryta, bla-bla). Så fort den här översättningen är ur vägen tänkte jag rigga upp ett newsletter, som man kan prenumerera på, via nåt slags Patreon eller vad det nu blir. Säg ett brev var fjortonde dag, kanske ett i månaden. Kortare essäformat (5-10 dubbelradiga A4-sidor, i princip). Jag tror man kan fixa det så (i alla fall på Patreon) att folk prenumererar på de enskilda breven var för sig, inte hela rubbet, det är i alla fall min plan. Och hålla prenumerationsavgiften på lägsta möjliga, och attraktiva, nivå.

Frågor. Vad skulle det finnas för intresse? Är det värt mödan? Är det värt prenumerationsavgiften? Hur hög prenumerationsavgift? Finns det någon svensk motsvarighet till Patreon, så prenumeranterna slipper betala i $, £ eller €? Vad vill man läsa om, bortsett från det som intresserar mig själv? Bloggen skulle alltså fortsätta mer eller mindre som vanligt, men detta som ett lite mer seriöst vid-sidan-av – hur skulle det funka? Om prenumerationsnivån inte visar sig motsvara arbetsinsatsen, vad gör jag då? Lägger av? Är GAIS lika skit som vanligt? Finns det en Gud?

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004