Som veteranerna bland er känner till så gör jag ibland voice-overs, på både svenska och engelska, för reklamfilmer, corporate videos, instruktionsfilmer, vad det nu kan vara. Det är en hygglig timpeng, så kallad BSF (“basic standard fee”): i princip pengar till en bra flaska vin och en påse ostbågar.

Men de större summorna kommer när inspelningen går i utsändning (“broadcast”), för då gäller att man får antingen s.k. “usage” eller en “buy-out”: de förra gäller tidsbegränsad användning (ett par månader, vanligtvis) och den senare icke tidsbegränsad (underligt nog, kan man tycka, ger “usage” avsevärt mer i betalning).

I det här hänseendet har Youtube, och internet i vidare mening, länge varit en stötesten. Jag gjorde t.ex. några reklamfilmer för Swedbank häromåret, men de var bara avsedda för “internt” bruk (vilket i och för sig kan betyda allt möjligt) och gav därför inget extra betalt utöver BSF.

Men nu har både voice-over-“artisterna” och deras agenter börjat kräva att Youtube ska gälla som utsändning, och producenterna har börjat ge med sig, om än ännu i begränsad skala.

Jag är nu ingen expert på den juridiska definitionen av “utsändning” (var finns Rasmus Fleischer när man behöver honom?) men någonstans måste det väl ha med en form av (lyssnarens) delaktighet/medverkan att göra. Den principiella skillnaden mellan att slå på MTV (finns det fortfarande, förresten?) och att klicka upp Youtube har ju länge varit att i det förra fallet förhåller man sig från det ögonblicket passiv i relation till programutbudet, medan man i det senare fallet aktivt väljer att klicka på de filmer/låtar man vill se och höra.

Om det förhållandet nu har något med ersättningen att göra så blir det ju desto mer intressant nu när Youtube blir mer och mer tevekanal, inte minst i det att man langar fram de där algoritmiska spellistorna åt en som förutsäger (ganska skickligt också) de inslag man sannolikt vill titta och höra på, baserat på vad man valt tidigare.

De här principiella frågorna kring “utsändning” kräver lite mer efterforskning, tror jag, men om någon har synpunkter så tar jag gärna  emot dem.

Vännen Dan Korns bok om Kejneaffären börjar få uppmärksamhet i pressen, här t.ex. i Expressen idag. Nu får man också hoppas på några auktoritativa recensioner, inte minst med förankring i den historiska forskning om homosexualitetens ställning i Sverige som fått fart de senaste åren.

Att läsa Dans bok är en upplevelse inte helt olik den översvämmade statyn i Prag häromdagen: det går naturligtvis att hålla huvudet klart och torrt, men man står samtidigt upp till kalsingarna i en störtflod av gemenhet och tjalleri, av tafsande och hafsande, av lögn och självgodhet och hyckleri. En klyscha må det vara, men det är ett Sverige som känns på samma gång oerhört avlägset och alarmerande nära.

“Så det här med ‘svanhopp’ – hur funkar det, då’rå…?”

En staty av Sri Chinmoy i översvämningarnas Prag… Det finns nog roligare. Do your worstest…

En sedelärande historia om design, pengar och bananer i LRB.

Jag vet inte om de kan kallas blinda fläckar, eller om de helt enkelt är uttryck för medfött snille och smak, men det finns ett par genrer som helt enkelt inte ligger för mig, där jag aldrig har fattat vitsen, där det inte skapas ens ett eko av ett eko av resonans i mig.

En av dem är hela det där New York-köret på 60- och 70-talen: Andy Warhol och The Factory, Lou Reed och Velvet Underground och Nico, och Patti Smith, och… Ordet “nihilism” förknippas ofta med det här gänget, men det är inte nihilism i vedertagen mening utan står bara för “innehållslöshet”. Det är sånt som ger ordet “pretto” dåligt renommé. Bortsett då från att Lou Reed faktiskt inte kan sjunga.

En annan är Grönköpings Veckoblad. Och detta kanske upprör några av mina bloggkolleger, men inget jag någonsin läst har haft någon som helst effekt på mig, smilbandsvis. Jag tror det är själva greppet jag känner motstånd mot, det där arkaiserande “Oscar II-greppet”. Jag påminns alltid om det där sextiotalsmodet i England (tänk Lennon!) med farmorsglasögon och uniformsjackor från boerkriget, det arkaiserande “Drottning Viktoria-greppet”.

Så nu vet ni det…