Jag har bestämt mig för att göra en läsarundersökning. Frågorna behandlar mest sådant som inte redan framgår av statistiken (var läsarna finns geografiskt, hur de anländer till bloggen, osv) utan handlar om lite mer personliga aspekter.

Det är ett inte särskilt långt frågeformulär, tar allra högst tio minuter att fylla i, så jag vill förstås be så många som möjligt av er att ta den tiden i anspråk. Jag vore mycket tacksam!

Hur går det till “rent tekniskt” (som vi äldre brukar säga)? Det är här det börjar bli lite tjusigt, faktiskt. Allt sker via Google, helt anonymt för er (dvs jag får inte reda på avsändare). Detta har jag min IT-avdelning att tacka för (aka min son Joe).

Detta är länken. Klicka på den. Svara på frågorna. Klicka till slut “Submit”. Ni anar inte vilka vetenskapliga framsteg ni bidrar till.

Resultaten presenteras omsider.

Tack på förhand för hjälpen!

+ Tisdag kväll: Hittills har 14 läsare fyllt i formuläret, tack för det! Nu blir väl den här undersökningen aldrig statistiskt särskilt meningsfull, men en del intressanta saker har redan börjat träda fram i svaren. Jag tänkte låta formuläret stå öppet, kanske fram till jul, för att fånga upp eventuella stragglers som bara läser bloggen allt emellanåt. I så fall kommer en slags slutrapport i mellandagarna, om Gudrun vill och byxorna håller.

Ett citat ur en recension (££) i senaste LRB sammanfattar en hel del av mina egna tankar kring Labourpartiet, särskilt nu med Brexit. Det handlar om den skotske teoretikern och kritikern Tom Nairn:

[Nairn’s] argument remains relevant: Labour has never been able to shake off an instinctive deference to Britain’s opaque, unwritten, class-bound constitution, and as a result can never overcome the obstacles that constitution puts in the way of democracy, never mind socialism. Despite Corbyn and McDonnell’s ambitious proposals to transform Britain’s economic structure, even the most moderate constitutional reforms remain low on Labour’s list of priorities, and the electoral battle-bus trundles down the same old parliamentary road towards the same old disappointments. The party’s haplessness in the face of Brexit only confirms Nairn’s point. None of Labour’s warring factions dares to suggest that this moment of constitutional breakdown demands a constitutional revolution; instead the party is constrained by the bad logic of adjectival manoeuvre – hard, soft, chaotic, no deal, Tory, people’s – around an all-consuming and unstoppable noun. When experience strips away these rhetorical qualifiers, Labour will be dangerously complicit in what remains.

Är en av de bästa frågor som någonsin ställts. Från en artikel i dagens Observer om Kiruna.

Äggmont, av J W Goethe

Beetroothoven:s ‘Pastaorale’

Thomas Mannagryns roman ‘Josef och hans bröd’

För att inte tala om samma författares ‘Svindlaren Felix Krulltårtas bekännelser’

Sigmar Polkegris

Friedrich Hölderlinssoppa

Günterrine Grass: ‘The Tin Drumstick’

Mozartkulor (eller var han österrikisk? fuck it, tyskspråkig, då’rå…)

Giacomo Meyerbeer

Lucas Cranachark den äldre

Ingeborg Bachmann-Turner Overdrive (ok, den har inget med mat & dryck att göra, jag tyckte bara den var rolig) (sorry)

OK, do your worstest…