Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.

Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.

Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…

Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.

Vad har hänt sen sist?

Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.

Genius…! Nice to be back.