Nu har jag läst den, ‘Bartleby, the Scrivener’. I stället för att erbjuda en sammanfattning av handlingen hänvisar jag till Wikisidan om den, som duger alldeles utmärkt, också vad gäller tematik, mottagandet och annat.

Trots att jag tidigare läst så mycket om den här novellen överraskade den mig på flera sätt. Framför allt att den är så rolig, humorn inflätad i tragiken. Det gäller inte minst patoset hos den anonyme berättaren/advokaten, Bartlebys arbetsgivare.

Och man fattar omedelbart varför historien blivit så sönderanalyserad under åren. Att den skulle handla om klinisk depression tycks kanske aningen för uppenbart. Men att den handlar om kapitalismen, om alienationen, är precis lagom självklart, tycks det mig.

Rättelse från tidigare version: Lite sent för mig, kanske, men den finns att läsa gratis på Gutenberg, se Fredriks kommentar och länk nedan! Gör gärna det, om ni har en halvtimma över. Varmt rekommenderad.

+ Jag undrade under läsningen om ingen gjort en film på novellen. Jo, faktiskt, IMdB visar att en TV-film producerades 1977. Men det verkar finnas flera. En av dem går att se på YouTube.

Nu har det hänt igen. Jag ville köpa en bok, Herman Melvilles valda noveller, som finns i en Penguinupplaga från så sent som 2016. Försökte tre bokhandlar här omkring (i ösregnet) för man vill ju göra sitt för de fysiska bokhandlarna medan de ännu finns kvar. Förgäves, ingen hade den. Suckar, åker hem, hänger av mig den dyblöta rocken och beställer den på Amazon. Får den i morgon, och något billigare än hos Waterstone’s nere vid Islington Green.

Saken är, man vill ju egentligen inte gynna Amazon, av alla de notoriska skäl jag inte behöver repetera. Det är lite annorlunda med jämförbara skurkföretag. Jag har alltid vägrat ha Sky för jag vill inte ge pengar till Rupert Murdoch. Uber brukade vara lite grand som Amazon, att man ibland blev “tvungen” att använda dem. Men det har jag nästan helt slutat med: jo, Uber är ofta (men absolut inte alltid) billigare än black cabs, det är bara att de kör såna ofantliga omvägar så det tar evigheter att komma fram, mycket pga den klantiga GPS de använder, Waze.

Här i krocken mellan frivillig och ofrivillig shopping ligger säkert någon sofistikerad kapitalistisk dynamik jag ännu inte fattat. Det har väl med något så simpelt som lagerhållning att göra. Och svältlöner. Fuck Amazon! (I alla fall efter de levererat i morgon).

Förresten, jag var ute efter den boken för jag vill långt om länge läsa Melvilles så omtalade novell ‘Bartleby the Scrivener’. I övrigt har jag bara läst ‘Moby-Dick’, men den fann jag ganska slitsam att ta sig igenom.

Vad jag menar är helt enkelt att det offentliga i allt högre grad börjar inverka på det privata, för mig som för många andra. För att metaforisera: klimatkrisen har börjat påverka vädret, och man tar till det paraply eller parasol man har till hands, mot regnet eller solen. “Reträtten in i det privata” är ett tema som återkommer i nästan all högspänd, för att inte säga kolerisk, politisk verklighet som den här, det är en del av schemat (och litteraturen!), det är en del av hur man lever och uttrycker sig. Det är därför man finner sådan tröst i att försvinna in i ett inspelningsbås, sätta på sig hörlurarna och bara höra sina egna andetag i dem. En stund i alla fall, för så mycket långvarigare än ett par andetag blir heller inte den trösten.

Daniel Cohens långläsning i dagens The G om radikaliseringen av the remainists har blivit omdebatterad i sociala medier. Vad jag själv tycker han inte lägger tillräckligt vikt vid är det oåterkalleliga i den process vi nu är så långt inne i. Det finns, som jag skrivit förut, ingen återvändo efter allt det här. Och det i ett land där den konservativa (nostalgiska/sentimentala) reflexen är ett muscle memory, alltså långt mer än en vana eller en ovana. Att återvända till det som en gång var är – eller snarare var – vad England gör för att tjäna sitt uppehälle, det var dess profession. Denna semestermånad, med regnskurar och solsken om vartannat, är bara stiltjen före stormen som slutgiltigt river ner alla sådana antaganden.

Jag låter andra kalla det som pågår “en engelsk nationalistisk revolution”. Det är mer än möjligt det kan definieras som just revolution. Gör bara tankeexperimentet att det varit en Labourregering som fått pundet att rasa till nära nog paritet med dollarn (något som alltid varit ett slags Rubicon för nationens slutliga degradering), som hotat upphäva parlamentet för att få igenom sina politiska mål, som betraktar Unionens upplösning (Irlands enande!) med en utstuderad likgiltighet som ofta påminner om skadeglädje. Tänk er sedan rubrikerna i die Völkische Presse. “Militären måste ingripa och återställa ordningen, ta nationen tillbaka till det som en gång var”. Så illa ställt är det. Fast tvärtom, så att säga.

Den 23 juni 2016, dagen folkomröstningen hölls, fyllde jag sextiofem, en siffra man fortfarande (nätt och jämnt) associerar med början på pensionsåldern för män. Så det blev oundvikligt att jag också tänkte på det som ett slags “baklänges 18”, att jag på samma gång klev in i och ut ur vuxenskapet, början och slutet på ett någorlunda respektabelt och produktivt liv. Följande morgon, när jag blinkade mig in i denna nya dager, hade dessa två samtidiga åldrar en gång för alla etablerat sig i mig: en blandning av artonåringens farhågor om en obestämd framtid och pensionärens djupa konsternation över att mycket av vad man lärt sig ta för givet bara blåst bort över en natt.

Som jag också skrivit förut, det ligger helt uppenbart ett grundläggande vemod i det förhållningssättet. En slags linke Melancholie, enligt Walter Benjamin. Det är förstås inte något särskilt produktivt, långt mindre progressivt, sätt att förhålla sig till “den konkreta verkligheten”, som det brukade heta när det begav sig. Men det är också en känsla lika svår att komma ifrån som vädret. Så får det kanske förbli tills vi gjort något åt klimatet.

In emellan allt detta förtvivlade djävulskap, denna skitstorm av okunskap och brutalitet, detta sinkhål av ingenting-plus-ingenting, dessa skitrubriker om skitnyheter, och allting som därav följer i fråga om skitig, slirig så kallad verklighet…

…lutar jag mig mot den tröst det innebär att få mail var och varannan dag vars subject line är “Availability” Finns du tillgänglig? Kan du göra rösten för en video om GDPR före fredag? Kan du vara ett troll i en Netflixfilm (skandinavisk accent)? Kan du sjunga?

Ja, säger jag. Det kan jag.

Idag är det femtio år sedan brittiska armén sattes in på Nordirland, till en början för att försvara den katolska minoriteten mot unionisternas attacker mot deras hem, och liv, efter en lång sommar av medborgarrättsliga protester. Men vi vet ju hur det utvecklade sig, ända fram till den ännu så bräckliga fredsöverenskommelsen 1998. Som nu står på spel igen, och jag behöver ju inte förklara varför.

Därför måste man också visa all solidaritet med demokratiprotesterna i Hong Kong och Ryssland just nu. I båda fallen, särskilt Hong Kong, fruktar man ju vad som ska komma härnäst. Hopp och skräck i samma rubriker.

Ni trodde kanske jag skämtade när jag förutspådde häromveckan att det blir nyval 1 november, dagen efter vi kraschat ut ur EU. I kid you not. Det ser faktiskt mer och mer sannolikt ut. (Fast 1 november är en fredag, och val hålls alltid på torsdagar här). Hur som helst, satsa gärna en florin på det datumet.

Sådant planerat kaos brukar man sedan ett par veckor tillbaka spåra till Boris Johnsons senior adviser Dominic Cummings, den “kontroversielle” f.d. ledaren för Vote Leave-kampanjen. Han är en man som slöpressen brukar “geniförklara”, fast jag har alltid tyckt att om man behöver förklara ett geni så kanske det inte är så genialiskt, trots allt.

Cummings är en sån där figur jag brukar tänka på som “gymnasiegenier”, en 17-18-åring som förläst sig på, säg, Heidegger och finner en tilltalande brutal logik i vissa grenar av den högre matematiken, som i sin tur stämmer in på en intellektuell nihilism de brukar finna användbar eftersom den cuts through the crap, dvs den skänker en billig genväg förbi behovet av att tänka och resonera fullt ut.

Att Cummings dessutom ser ut som Uncle Duke i Doonesbury, som ju i sin tur är en pastisch på Hunter Thompson, gör sannerligen inte saken bättre.

Eller med andra ord, ingen – inkluderat regeringen – vet vad som kommer att hända under september-oktober. Det är i sådana dimmor småkryp kan framstå som gestalter.

PS: La just till en bättre, Uncle Duke-igare bild på Cummings i länken “ser ut” ovan.

Svärdottern hittade dessa för inte så länge sedan när hon jobbade ett skift i en charity shop – och jag undanber mig alla klipska kommentarer om att det är där de borde fått stanna kvar, tack så hemskt mycket.

Det är alltså den brittiska fanklubbens ‘Elvis Monthly’, tre av dem från 1964-65, en från 1967 och en från 1973. Redaktör för de fyra första var legendaren och eldsjälen Albert Hand, den sista Todd Slaughter, mannen som var den sista att filmas tillsammans med Elvis, på Indianapolis Airport i juni 1977, några veckor före Kungens död.

De är alla fängslande, komisk och tragikomisk läsning. I numren från mitten av sextiotalet är det genomgående temat att man ojar sig över att Elvis får så lite air time på brittisk radio och på Radio Luxemburg – detta i sur och butter jämförelse med The Beatles, framför allt. Fast problemet var ju – som man också motvilligt erkänner förvånansvärt ofta – att Beatles just då producerade högklassig musik, medan Elvis hade sin absolut lågklassigaste period vad gäller både musiken och filmerna, de förra oftast spår hämtade ur de senare, fjantmusikaler som ‘Viva Las Vegas’ och ‘Girls, Girls, Girls’.

Ett annat återkommande tema är just klagomålen på att Col Parker inte lät Elvis ta sig an “riktiga”, seriösa filmroller som skulle visat upp hans avsevärda skådespelartalanger, ett påstående som förstås aldrig heller leddes – eller kunde ledas – i bevis. Han var ju en fantastiskt träig skådis, vilket dock ibland skapade ett slags oavsiktlig Verfremdungseffekt, som i några av de tidigaste filmernas porträtt av alienerad ungdom.

Politiken, vidaste mening, ligger också som en lite skorrande grundton under alltihop. Men ibland smäller det till. Sista numret ägnas nästan helt åt en resa fanklubben gjorde det året, ‘Destination USA ’73’, under ledning av Todd Slaughter och där bl.a. Expressens Sten Berglind deltog. Det blev en lång och strapatsrik resa till Tupelo, Memphis och Graceland, Las Vegas för att se Elvis in residence på Hilton Hotel, och till sist Los Angeles. Därifrån flyger de tillbaka, trötta men nöjda, till London. Det vill säga, alla utom två:

“…as we lost Eric our courier, and Dusty, one of our passengers. They stayed on to join the Cambodian Free Fighters – if you can get ‘Elvis Monthly’ in the Far East, fellas, keep ducking those bullets and we’ll see you soon.”

“Cambodian Free Fighters” bör alltså vara en tidig föregångare till Cambodian Freedom Fighters, om jag förstått det rätt. Hur som helst, det är själva tonen av rapport-från-en-skolresa i kombination med hårdnackad antikommunism som gjorde läsningen, och den dåtida Elviskulten i sig, så märklig, i alla fall så här på avstånd. Den får en också att känna sig otroligt gammal.

Senaste dagarna har jag haft en underlig konversation med svenska myndigheter, Skatteverket närmare bestämt. Det började med att jag fick ett brev (genom brevlådan, gjort av papper) från dem, ett “föreläggande” om att deklarera mina inkomster för år 2018. -“You what?!” tänkte jag. Jag har inte deklarerat inkomster i Sverige på över fyrtio år.

Det visade sig ha att göra med SINK. När jag fick ett brev från dem i januari om detta (brevlåda, papper) visade det sig främst ha att göra med pensionsinkomster. Jag har sedan 2016 en pytteliten och därför ej beskattningsbar svensk statspension. Så jag lade brevet till handlingarna.

Den enda andra inkomsten jag haft från Sverige under 2018 var ett s.k. garantihonorar för Londonboken. Men enligt dubbelbeskattningsavtalet ska man betala skatt för sådana arvoden i landet där arbetet utförts, så det har jag redan inkluderat, och betalat skatt på, i mina brittiska räkenskaper för 2018-19.

Jag ska nu få ett slutligt beslut per brev (brevlåda, papper) som förmodligen kommer att säga att jag inte behöver deklarara nånting alls.

Men det hela utspelade sig alltså i denna underliga tid vi lever igenom, just medan den dramatiska bakgrundsmusiken till Brexit börjar nå sitt öronbedövande, brain-crashing crescendo. Det var som om det officiella Sverige påminde mig om att, “Du kan ju alltid komma hem igen. Deklarera. Gå med i en förening. Fira midsommar. Var som folk”.

Vilket understryktes av att mailkonversationerna med Skatteverket är så “officiellt intima”, om man får kalla det så. Man får epost från tjänstemän (eller snarare -kvinnor) som aldrig uppger sina efternamn, det är “Olga” och “Camilla” och “Julia”. Som om vi, “Ja vi träffades ju hemma hos Lasse Svantesson den där julhelgen, du kommer väl ihåg? Du blev så full”.

Kom hem! Här är allt jättebra! Här är allt jättevanligt: inga blonda kalufser på statsministern, inga mat- och medicinbrister för överskådlig, inget flim-flam om andra världskriget. Och så har vi Allsång på Skansen!

Det börjar kännas mer och mer, vågar jag säga “hemma”…?