För dom av oss som är intresserade av namn och namnlagar är det ganska sensationella nyheter att Island kommer att de-gender (“avköna”?) sin tidigare så strikta lagstiftning. Förhoppningsvis får vi omsider läsa hur och varför man kom fram till den här reformen, men rent generellt verkar Island och Portugal vara de enda europeiska länderna kvar som ägnar sig åt progressiva reformer nu för tiden, om det så gäller namn eller avkriminalisering av rekreationsdroger. Good on ’em.

Jag fick själv upp ögonen för de här frågorna när min son föddes 1983. Enligt dåtida svensk lagstiftning fick han inte bära ett av de förnamn vi gett honom beroende på att det var hans mors flicknamn, och att ta ett efternamn som förnamn var så förbjudet det kunde bli. Det var så surrealistiskt att jag började studera den svenska lagen och så småningom skrev en artikel i Moderna Tider om det (juni/juli 1992) som i sin tur blev en interval talk på Radio 3 (pdf).

För övrigt, och jag har nämnt detta förut, jag tyckte MT var en utmärkt och intressant tidskrift, särskilt när Göran Rosenberg var chefredaktör. Detta gäller samtliga tidskrifter som inte finns i sinnevärlden längre: varför kan man inte göra materialet fritt tillgängligt att läsa så här i efterhand? Det borde väl inte vara några juridiska/upphovsrättsliga problem med det? Vad säger expertisen?

Under min veckoliga genomgång av svensk press hittar jag i SvD ett antal utdrag ur Ulf Lundells nya bok “Vardagar 2”. Som:

“Talmannen, svettig i Reaganpannan/ föreslår nu på fredag att Löfven ska bli statsminister/ Tror jag inte mycket på/ Det blir extraval”

Eller:

“Det har varit och är fortfarande drev/ Akademien/ Det är så djävla dumt och överdrivet alltihop (…)/ Jag har gått och svurit åt skiten/ Alla drev är lika”

Jag inser att svaret på frågan är “Nej, inget skämt”, men det tog mig en avsevärd stund att komma fram till det. Och det ligger faktiskt en liten, liten misstanke kvar hos mig att det trots allt handlar om satir, fruktansvärt elak i så fall.

Tack till Håkan för the heads-up. Ord&Bild har en serie kallad ‘Digitalt jubileumsbibliotek’ varav n:r 3 är redigerad av Mattias Hagberg och innehåller en essä jag skrev 1991 1990, ‘Slumpens långa arm’, om konspirationsteorier. Jag höll på med sådant i den vevan, bl.a. också en engelsk version i form av en radiodokumentär för BBC Radio 3, ‘Cock-up or Conspiracy’ (pdf)

När jag ögnade igenom essän just nu tänkte jag att den naturligtvis skulle sett helt annorlunda ut idag. En hel dimension – internet – fattas ju. Men ändå tycker jag mycket av resonemanget fortfarande gäller. Här är frågan: är det en grad- eller väsensskillnad? Har internet förändrat konspirationsteoriernas själva natur eller har det bara förstorat och fördjupat vad där redan fanns? Svar inlämnas senast fredag e.m.

De andra essäerna i urvalet ser också mycket läsvärda ut.

Jag tog ut en årsprenumeration på Magasinet Filter i höstas och fick mitt andra nummer idag. Som jag bara bläddrat i ännu. Jag gillar ju tidskrifter, så ungefär vid samma tid prenumererade jag också på den nylanserade Tribune Magazine. Fast ingen av dem båda övertygar riktigt, så här långt i alla fall. Den senare hämmas av en ganska rörig textlayout och ett antal tunga och dötrista (men tydligen obligatoriska) texter av ledande Labourpolitiker och fackföreningsbasar. Däremot har den ganska livliga och bra kultur- och debattdelar mot slutet, den förra redigerad av Owen Hatherley som jag nämnt många gånger förut.

Filters långa reportage är ju oftast utmärkta och välbehövda (jag har läst en del av de tidigare online) Kanske de är lite väl inspårade på den där New Yorker-stilen där längden i sig tycks vara dygdemönster, men lätt blir något där man till slut bara skummar långa bitar av texten – för man vet ändå vad där står… Likadant delar den, rent layoutmässigt, med många andra tidskrifter numera det där med att annonser ser ut som editorial och tvärtom. Inget fel i det, kanske, men jag vänjer mig nog inte. Till fördelarna hör att de skriver om (svenska) människor jag sällan eller aldrig hört talas om förut, och nya bekantskaper är ju alltid trevligt.

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.

Svenska medier tycks sakna några grundläggande insikter om visuella effekter.

Exempel 1. Kolla den här bilden i Expressen. OK, om jag står med extremt böjd rygg som i den vänstra bilden så har jag också ölmage. Om jag däremot står med rak rygg som i den högra bilden, så har jag inte ölmage. Det är så korkat att man… tja, fyll i själva. Mine’s a pint.

Exempel 2. Av någon anledning vill algoritmerna på YouTube att jag ska titta på Leif Mannerström när han lagar mat, här t.ex. när han lagar Stroganoff. Vad gör filmteamet då? Jo, de placerar två stora örtväxter mitt i vägen för att man ska se vad han sysslar med. Gkxnxtekgd… som det heter på rumänska.

Exempel 3. Svenska Akademien.

Jag hade inte tidigare hört talas om vare sig Kajsa Norman eller hennes bok ‘Sweden’s Dark Soul‘, som recenseras i dagens The G. En allmän fråga, ni som vet. Hur överensstämmande med verkligheten är det att svenska media generellt är ovilliga att täcka just sådana här frågor, dvs grupper av invandrare som påstås sexuellt ofreda kvinnor i mer eller mindre publika sammanhang? Eftersom anklagelsen så ofta dyker upp i högermedia (här över i alla fall) så har jag tenderat att ta det med en gruva salt, hittills. Å andra sidan, att svensk mediekultur innehåller en hel del tystnader och tabun kring vissa frågor är ju inga, så att säga, nyheter. Till vilken grad finns det fog för Normans kritik? (Har alltså inte läst boken själv) Hur har boken tagits emot i Sverige?

Och, jo, jag vet att det här en ordentlig troll-fråga, det kan bli ett jävla rabalder om en stund. Men Pressyltas läsekrets är ju en sansad och belevad kohort, så jag hoppas på det bästa…

+ Efter lite letande fick jag reda på att boken “än så länge” bara kommit på engelska (www.kajsanorman.com)

++ Jag hade tänkt lägga till några ytterligare tankar om detta, men ändrade mig, därav att rubriken blev fel ett tag. Fuck it, it’s Christmas…

Under mitt lördagssvep genom svenska tidningar online stötte jag på Lena Anderssons kommentar om Arnaultdomen. Jag måste säga jag tycker den är väldigt underlig, om inte rent okunnig. Målsägandens beteende post facto, hur motsägelsefullt det än kan framstå, var helt enkelt inte något som stod under rättslig prövning. Det hade och har inget med brottet i sig att göra. Detta är inte alls ett uttryck för något slags “robotsamhälle” – vad det nu är – för det är helt enkelt så ett brottsmål fungerar. Ta exemplet hustrumisshandel. Om en kvinna – hur motsägelsefullt det än kan framstå – väljer att stanna kvar hos sin våldsamma man så gör det varken från eller till vad gäller själva brottet han begår. Han är lika skyldig för det. Den sortens “robotik” – vad andra kanske skulle kallat juridisk stringens – kan jag faktiskt leva med, gladeligen.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

* Bra rutet, som det heter, av Åsa Linderborg i AB om den pinsamma fars som är Mikael Holmström och DN:s ubåtsrapportering. Ideologisk agendajournalistik i sin mest uppenbara form, som ju bl.a. Torsten Kälvemark titt som tätt påpekat.

* För övrigt, Torstens blogg ‘Tidens tecken’ (se listan till höger) ligger stilla och orörd sedan början på året, vilket man kan tycka är lite synd, men jag har hört att annat arbete tar upp för mycket av hans tid.

* I samma tidning, och lite överallt, får vi oss till livs en nygammal Palmeteori om Sydafrikas möjliga inblandning, detta ur en ny bok om Stieg Larssons efterlämnade arkiv. Bråda dagar för Gunnar Wall…

* Men det där låter ju ändå aningen mer trovärdigt än Skandiamannen, varöver jag kommenterat ett par gånger på Gunnar W:s blogg, bl.a. här.

Filterartikeln om Skandiamannen som Olof Palmes mördare har blivit utökad till bokform. Författaren Thomas Pettersson väljer att kalla den “Den osannolika mördaren”, en titel som kanske är lite bättre än han avsåg. Boken har tydligen inte fått så mycket uppmärksamhet i pressen, men som väntat har Gunnar Wall nu gett den avsevärt med utrymme på sin blogg. Och det är en – lika väntad – kirurgisk nedmontering av hela teoribygget, från utstämplingstiden till hans påstådda roll som “den stirrande mannen” vid Grand och, inte minst övertygande i mina ögon, en påstått våldsbenägen personlighetsprofil som inte alls verkar stämma överens med vad vi vet om honom.

Inte minst märkligt i allt det här, som Gunnar W också påpekar, är hur Filters chefredaktör Mattias Göransson hundraprocentigt gått i god för Petterssons teori. Skandiamannen är Palmemördaren, punkt slut, end of, diskussionen avslutad. Han har alltså övergivit utgivarens traditionella roll som positivt inställd men i grunden neutral förmedlare av en mordteori och i stället satt Filters hela, och avsevärda, prestige på att Skandiamannen är den skyldige. Det är ett ställningstagande som liknar ett slags journalistiskt box-ticking: Thomas Quick/Hannes Råstam? Tick. Schibbye/Larsson? Tick. Palmes mördare? Tick. Det är minst sagt våghalsigt, kanske fatalt.