Peter Maass i The Intercept fortsätter sin kritiska granskning av Handkebeslutet. Nu visar han att både Henrik Petersen och Eric Runesson i sina respektive försvar förlitat sig på två tyska böcker om Handke som för fram, inte bara en gammal konspirationsteori utan en väldigt obskyr sådan. Den går ut på att det var en amerikansk PR-firma, Ruder Finn, som ska ha manipulerat opinionen mot serberna, å bosniernas vägnar. Deras roll var dock väldigt marginell och snart bortglömd i och med alla de trovärdiga rapporter som kom in från 1992 och framåt, inte minst från Peter Maas själv.

Jag står dock fast vid min principiella åsikt att Handke är värd priset. Att inte ge Nobel till betydande författare som besitter obehagliga åsikter är naturligtvis en väg att gå, men då ska man kalla det ett politiskt pris och inte ett litterärt. Under tiden kanske vi borde börja vänja oss vid att litteraturen sedan modernismens genombrott (ungefär samtidigt med att litteraturpriset instiftades) har sina mörka, och sina nattsvarta, sidor. Det är enbart till godo att bli påmind om det, enbart av ondo att förbigå det med tystnad.

+ Peter Maass fortsätter i The Intercept, och han är inte nådig i sin kritik av Nobelkommittén. Jag följer inte så noga, men om det nu är rättvist eller orättvist, refereras hans artiklar ö.h.t. i svensk press?

Min vän Harry dog för ett par veckor sedan. Jag fick reda på det av Andy på puben häromdagen. Det var ganska länge sedan jag såg Harry där med sin Guinness, inte heller hade jag stött på honom på ett tag när vi köpte tidningen på morgonen (han Daily Mail, jag The G). Minnesgoda läsare kanske minns honom som mannen med de goda portugisiska rödvinerna, som plötsligt tog slut.

Harry är ett bra exempel på varför det ofta är svårt att lista ut folks bakgrunder enbart genom deras yttre. Han var vad man kallar dapper, ett ord som beskriver äldre (kortväxta? se kommentarer) män som är välvårdade och snyggt klädda: dyr överrock, blankputsade skor, pressveck på byxorna. Innan jag lärde känna honom riktigt trodde jag han varit något i stil med avdelningschef på ett stort varuhus, eller handelsresande i avancerade kemikalier.

Det visade sig att han hela livet varit manager åt en massa rockband, och därtill hörande sysselsättningar. Inga särskilt kända band var det, men musikscenen i London sedan början av sextiotalet kunde han bättre än någon annan jag stött på. Men han hade alltså också näsa för a good deal. Hemma hade han en uppsättning gitarrer, framför allt Strats, som det var meningen jag skulle komma och känna på någon dag. Men den dagen blev aldrig.

Det var ju ordet som öppnade muren för trettio år sedan, en uttröttad presstalesmans svar på frågan när den nya utresereformen skulle börja gälla i DDR. Som alla andra har jag alltid önskat jag var där när det hände. Bara det att se östberlinare köpa upp varenda banan som fanns till salu på andra sidan, och sedan ta dem med sig hem till öst igen, en bild jag alltid tyckt både komisk och, på något sätt, vördnadsbjudande.

Jag hade sedan ett tag planerat att resa till Berlin för 30-årsdagen idag, men mina passfrågor ordnade sig lite för sent och under tiden kom annat i vägen. Senast jag var där var hösten 1969, och femtio år är alldeles för länge. Man blir faktiskt lite isolerad som Londonbo, känner jag ibland, som att “det räcker med det här”. Inte bara gentemot kontinenten utan resten av England också. Jag behöver nog riva några murar.

Jag tog vid femtiden min vanliga runda till Sainsbury’s Local och sen till Lord Clyde över gatan för en pilsner. Fiona på Sainsbury’s berättade att de just haft en snattare, som la färskt kött värt £75 i en av deras shoppingkorgar och bara promenerade ut med det, som den naturligaste sak i världen. Säkerhetskillen rusade efter honom och sa, ‘Vafan tror du du sysslar med…?!’ så killen bara släpper korgen på marken och promenerar vidare, synbarligt oberörd.

Detta händer enligt Fiona mer och mer, dvs att snattare inte stoppar in massa varor under rocken eller i fickorna och försöker smita. Man bara tar det man vill ha i en av de blå korgarna och spatserar iväg därifrån. Går det så går det, liksom. Jag antar det finns en viss beräkning med i spelet. Man kan tas för oskyldig, tills man kommit undan. “Nädå, jag försökte inte stjäla, jag är bara lite tankspridd, och glömde betala. Tror du jag skulle promenerat iväg med mig grejerna helt öppet i en av era egna korgar i så fall?”

Eller också kanske de bara är korkade.

En halvtimmes rask promenad hemifrån ligger denna vattniga oas, West Reservoir, en av mina favoritdestinationer när jag behöver ut och gå, som i morse. Utmärkt café, underbar terrass en klar och solig septemberdag som denna, och dessutom hemvist för North London Sailing Association. Har faktiskt funderat på om jag ska lära mig segla, det har alltid varit lite grand av en fantasi. Det får i så fall bli nästa säsong, dvs nästa sommar.

Torsdag. Mail till en av mina VO-agenter:

Dearest M**** – I will be eternally grateful to you for this offer of playing Moose and Hedgehog for the new range of [company name] toys. But having listened, and read, and contemplated scripts and audios, I don’t think it’s for me. Above all, as you know, I’m not an actor and although many times over the years I have pretended to be one, the idea of playing a boyish, clumsy moose or a pepped-up hedgehog so that children believe me is as much beyond me as playing Coriolanus or Falstaff at Stratford. It was a very jolly offer to receive, though, and thank you for it! 
Cheers

Fredag. Fulham. Dop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, kanske slips. Har ingen aning om det är pojk eller flicka. Tidigt hem.

Lördag. Croydon. Bröllop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, absolut slips, den färggladaste. Pojk och flicka. Blir sent.

Söndag. Skriv nånting om Ebbe Carlsson som antihjälte i en novell av Herman Melville.

“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.

In emellan allt detta förtvivlade djävulskap, denna skitstorm av okunskap och brutalitet, detta sinkhål av ingenting-plus-ingenting, dessa skitrubriker om skitnyheter, och allting som därav följer i fråga om skitig, slirig så kallad verklighet…

…lutar jag mig mot den tröst det innebär att få mail var och varannan dag vars subject line är “Availability” Finns du tillgänglig? Kan du göra rösten för en video om GDPR före fredag? Kan du vara ett troll i en Netflixfilm (skandinavisk accent)? Kan du sjunga?

Ja, säger jag. Det kan jag.