Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

“Det går inte att spela marxistiska gitarrsolon…”

Tuesday, Jan 20, 2009

…påstår Mikael Strömberg i AB angående en ny bok om proggmusiken, “Musik och politik hör ihop” av Alf Arvidsson. (Vilket Frank Sinatra uttyckte “Love and marriage, go together like a horse and carriage”…)

Trogna läsare vet att vi redan konstaterat att det finns fascistisk musik. Varför då inte marxistiska gitarrsolon?

Låt oss först etablera vad som är ett borgerligt gitarrsolo, ett höger-om-mitten-solo. Svaret är Alvin Lee. Svaret är Jeff Healey. Svaret är – i egen hög person – Eric Clapton.

Vad definierar alltså ett borgerligt gitarrsolo? Mitt resonemang har sitt ursprung i 60-talet eftersom det är där gitarrsolismen föddes. Ett borgerligt gitarrsolo är ett sätt att spela som bromsade när den mötte jazzen, och sen inte visste mer, helt enkelt. Man citerar konsekvent bluesklyschor; man har som grundläggande princip att citera. (Kulturkonservatism, anyone…?)

Det är i en i alla väsentliga avseenden riffbaserad musikstruktur. Dynamiken Jagger/Richards i Stones är the upside, Jeff Healey är the downside. Det sker huvudsakligen i E eller D, därför att man då har naturligare basslingor att dunka in (med konventionell stämning). Man böjer strängar på höga toner därför att – sad to say – den emotionella kraften i spelet blir intensivare ju högre the pitch…

Man kan väl definiera borgerlig gitarrism som den kvällen Clapton såg och hörde Hendrix för första gången och allt Clapton kommer ihåg var hur förvånad han blev… doh…

Which brings us to “Paradox Time”…

Marxistiska gitarrsolister funkar på motsatt vis. Dom är förkroppsligandet av vad Marx sa om att “Je ne suis pas marxiste”. Marxistiska gitarrsolister finns bara till för att förfina marxistisk teori, inte för partiet, inte för arbetarklassens befrielse, inte för massan – inte för nåt annat än att Ludwig Feuerbach måste dö. Mina bevis?

Hendrix i den långa, långa gryningsversionen av Star Spangled Banner, när Woodstock börjar vakna, när han en gång för alla växte till den ursprungskälla han blev. Parallellerna med  Coltrane-The-Orchestrator var aldrig tydligare. (Jag orkar inte hitta den bästa youtubelänken…). Beviset: det kom aldrig nån annan Hendrix, han fick aldrig några paragoner (“epigoner”, fool…)

Zappa i Amara Genitalia, Budapest 1991, tixempel.

Doc Watsons crosspicking. Andre Segovias Chaconne.

Nej, jag menar inte att marxistsika gitarrsolister var mer kategoriupplösande än de borgerliga. Dom var mer nyskapande därför att dom etablerade nya kategorier. Frank Zappas gitarr är så enastående därför att det är en ny republik, där de borgerliga gitarristerna känns som ett gammalt bekvämt kungadöme. (Det är därför varje Zappa behöver sin Steve Vai, annotatorn, lagstiftaren).

[Not till läsaren: Det här kan mycket väl vara helstekt horseshit. Men vafan. Det är ju onsdag i morgon.]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004