Två saker lät uppmuntrande, dels att (om än ej ordagrant) “vetenskapen måste återfå sin rättmätiga plats”, vari man kanske inte bara ska läsa in stem cell research och relaterade frågor, utan också en antydan om Darwin; samt att “government business must be performed in daylight”, dvs slut på nattflygen från Bromma och guantanamoiseringen av internationell rättvisa.

…påstår Mikael Strömberg i AB angående en ny bok om proggmusiken, “Musik och politik hör ihop” av Alf Arvidsson. (Vilket Frank Sinatra uttyckte “Love and marriage, go together like a horse and carriage”…)

Trogna läsare vet att vi redan konstaterat att det finns fascistisk musik. Varför då inte marxistiska gitarrsolon?

Låt oss först etablera vad som är ett borgerligt gitarrsolo, ett höger-om-mitten-solo. Svaret är Alvin Lee. Svaret är Jeff Healey. Svaret är – i egen hög person – Eric Clapton.

Vad definierar alltså ett borgerligt gitarrsolo? Mitt resonemang har sitt ursprung i 60-talet eftersom det är där gitarrsolismen föddes. Ett borgerligt gitarrsolo är ett sätt att spela som bromsade när den mötte jazzen, och sen inte visste mer, helt enkelt. Man citerar konsekvent bluesklyschor; man har som grundläggande princip att citera. (Kulturkonservatism, anyone…?)

Det är i en i alla väsentliga avseenden riffbaserad musikstruktur. Dynamiken Jagger/Richards i Stones är the upside, Jeff Healey är the downside. Det sker huvudsakligen i E eller D, därför att man då har naturligare basslingor att dunka in (med konventionell stämning). Man böjer strängar på höga toner därför att – sad to say – den emotionella kraften i spelet blir intensivare ju högre the pitch…

Man kan väl definiera borgerlig gitarrism som den kvällen Clapton såg och hörde Hendrix för första gången och allt Clapton kommer ihåg var hur förvånad han blev… doh…

Which brings us to “Paradox Time”…

Marxistiska gitarrsolister funkar på motsatt vis. Dom är förkroppsligandet av vad Marx sa om att “Je ne suis pas marxiste”. Marxistiska gitarrsolister finns bara till för att förfina marxistisk teori, inte för partiet, inte för arbetarklassens befrielse, inte för massan – inte för nåt annat än att Ludwig Feuerbach måste dö. Mina bevis?

Hendrix i den långa, långa gryningsversionen av Star Spangled Banner, när Woodstock börjar vakna, när han en gång för alla växte till den ursprungskälla han blev. Parallellerna med  Coltrane-The-Orchestrator var aldrig tydligare. (Jag orkar inte hitta den bästa youtubelänken…). Beviset: det kom aldrig nån annan Hendrix, han fick aldrig några paragoner (“epigoner”, fool…)

Zappa i Amara Genitalia, Budapest 1991, tixempel.

Doc Watsons crosspicking. Andre Segovias Chaconne.

Nej, jag menar inte att marxistsika gitarrsolister var mer kategoriupplösande än de borgerliga. Dom var mer nyskapande därför att dom etablerade nya kategorier. Frank Zappas gitarr är så enastående därför att det är en ny republik, där de borgerliga gitarristerna känns som ett gammalt bekvämt kungadöme. (Det är därför varje Zappa behöver sin Steve Vai, annotatorn, lagstiftaren).

[Not till läsaren: Det här kan mycket väl vara helstekt horseshit. Men vafan. Det är ju onsdag i morgon.]

19 Jan 09…

“She” med Charles Aznavour. Och om jag berättade sanningen om detta så skulle jag till skillnad från Liza Marklund skämmas knäna av mig. Nuff said.

Yourselves. Som när man sitter och pratar med bank på telefon och dom säger, “If it’s not too much trouble for yourselves…”.

Flottigt plexiglas.

Siewert Öholm – och Newsmills redaktörer – har en rätt snygg omskrivning på gång, i en debattartikel idag: “Men räcker det med ‘namedropping’ för att få kärntrupperna att moblicera?”

Moblicera… Det låter lite mer kyskt fransyskt, lite mer oh-la-la,  än det gamla vanliga mobilisera. Och det är väl därför Siewert, den flamsiga gamla transan, stavar det så.

På tal om pricks: om man hade ett ord som “möblicera” så skulle det ju kunna betyda det där man gör när monstren är på väg att bryta ner dörren och man flyttar en massa garderober och sängar och fåtöljer mot den så att dom inte kan komma in. -“Hjälp! Vi måste möblicera!”

För övrigt, bara så ni vet: anledningen till att jag överhuvudtaget läste den artikeln var att den handlar om en för mig tidigare okänd förmåga kallad – wait for it, wait for it… – Lennart Sacrédeus… Lennart Den Förheligade Guden. Vilket jävla fjollegäng KDS alltid har varit, eller hur…? Handbags at dawn.

“The Chemistry of Days”, den första i en occasional series, därför att jag fattar egentligen inte varför, men mina 24-timmarsrutiner (wake up, wake down, wake up, wake down) är alltid associerade med (minst) tre element: musik + ord/fras + smak/lukt/känsel. Här är då lördagen 17 januari 2009:

“Walking the Dog” Rufus Thomas.

Mither. (Det var hunden, vid sextiden, som bara skulle ha mat, tjata-tjata, inte alls intresserad om en diskussion om Tiina Rosenberg, eller Gaza, eller nåt… närå, bara mat…)

Sea bass. Havsabborre. Med timjan, vitlök coh citron. Samt stekpotatis.

Obamas brev till sina döttrar tar förstås sin plats i en lång tradition, men jag är inte särskilt övertygad om att det bådar retoriskt gott inför the inauguration på tisdag.

Personligen är jag nån som älskar politisk retorik. När den är bra. But then nothing will surprise you by now, am I right…?

När den är bra är det – off the top of my head – exempelvis Neil Kinnocks anti-Thatcher tal strax före valdagen 1983: “If Margaret Thatcher wins on Thursday, I warn you not to be ordinary. I warn you not to be young. I warn you not to be ill. I warn you not to get old.”

Hur som haver, jag har utan framgång försökt hitta en nätversion av ett av de mest läsvärda, anti-retoriska  brev-till-min-dotter jag känner till, nämligen Ezra Pounds brev till Mary mitt under kriget, under flykten från Rom (när Mary bodde i den lilla tyrolerbyn Gais… I know…  Spooky…)

Själv skrev jag en gång ett brev till min son, som lydde, i sin helhet: “She’s no good, she’s no good, she’s no good…”

Did he listen? Did he shit.

FYI: Jag skrev igår en sak om “Gömd”-debatten som jag nu tagit bort, eftersom den vid närmare studium visade sig praktiskt taget tom på väsenligheter. Skitprat är en sak, skitprat med smör på en annan. Salta lakrits är en tredje.

Kolla omedelbart Bengt O:s EU-tjeckfynd!

*[OFS=Ovillkorligt Föreskrivna Studieobjekt]

Har charmknuttarna i Bildts gamla outfit, The Lundin Group, hittat en inväg till blivande utrikesminister Hillary Clinton…? Christopher Hitchens spårar en massa dinero från TLG till en Bill Clintonstiftelse, men anar ugglor i mössan: “All I can think to ask – as perhaps some senator might think to ask – is why such a big corporate interest doesn’t just donate the money [$100, 000, 000!] directly, rather than distributing it through the offices of an outfit run by a seasoned ex-presidential influence-peddler. What do they and the other donors suppose they are getting for their money? A good feeling?”

En ateistisk komiker, Ariane Sherine, är upphov till att det nu finns en massa bussreklam med den 95-oktanigt imbecilla devisen “There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.” Reklamen har anmälts till Advertising Standards Authority. Som har att besluta om guds existens. Bisarrt men sant: läs Philip Hensher om det i Indy idag.

Vad är detta om inte ännu ett bevis på att ateister är vidskepelsens springande knähundar? Dom lägger självmål på självmål på självmål, och gratulerar sig själva till målkalaset. Alltså, jag menar, “probably”…