Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Kolgruvestrejken 25

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Mar 4, 2009

Det är 25 år sen kolgruvarbetarstrejken bröt ut, och tjugofyra år sen – imorgon dag – den tog slut. Det var ett år under vilket radarparet Margaret Thatcher och Arthur Scargill tillsammans gav den brittiska fackföreningsrörelsen, om inte dödsstöten så i alla fall en golvning som den ännu inte hämtat sig från. Vad Thatcher gjorde var att lura Scargill längre och längre ut på plankan, och när hon till slut sa “Hoppa!”, ja, vad gjorde Arthur då? Arthur hoppade.

Saken var ju den att så fort Thatcher kommit till makten 1980 visste både hon och Scargill att strejken skulle komma, som natt följer på dag. Båda hade 1974 års händelser i färskt minne, när NUM snarare än Labour utgjorde Heathregeringens egentliga opposition. Det var på sätt och vis kolgruvarbetarnas historiska uppgift att göra livet till ett helvete för konservativa regeringar, förhoppningsvis också att få dem på fall.

Från 1980 bidade Scargill sin tid, väntade på det rätta ögonblick som oundvikligen skulle komma i och med gruvindustrins begynnande “strukturrationalisering”, dvs. avveckling. Under tiden planerade Thatcherregeringen ner i minsta detalj för konflikten, i ett genialiskt genomfört maktspel.

Energistyrelsen hade långt tidigare arbetat fram ett dataprogram som såg till att inte en enda glödlampa skulle blinka till under ens den långvarigaste av strejker, detta genom att lägga om 2/3 av nätet till kärnkraft och olja (och resten till upplagrat eller  “strejkbrutet” kol). Energiministern Peter Walker hade planerat för alla politiska och juridiska evntualiteter. Polismakten stod stark och vältränad efter tidgare arbetsmarknadskonflikter och underrättelseväsendet – det vet vi idag – hade långt före mars 1984 djupinfiltrerat NUM. Och i bolagsstyrelsen hade man tillsatt den ökände fackföreningskrossaren Ian McGregor från USA, som trots en haktappande klantighet mer än väl stod rycken.

Så långt plankan. Hur gick det då till när Arthur hoppade? Det är en lång historia, men han begick i princip tre fatala taktiska misstag. För det första  beslutet från 19 april att inte ta omröstning om strejken, vilket både lagen och förbundets egna stadgar krävde. Särskilt som strejken med allra största sannolikhet skulle blivit genomröstad då, i motsats till vad som skett de två tidigare gånger Scargill försökt få medlemmarna med sig.

Det väsentliga med den missen är att Scargill med en ja-omröstning skulle gett strejken en legitimitet som skulle gjort det praktiskt taget omöjligt för Labour och Neil Kinnock att avstå från att stödja strejken fullt ut. Med Labourstöd är sannolikheten ordentligt mycket större att NUM skulle avgått med någon form av seger, kanske t.o.m. Thatcherregeringens fall.

Misstag nummer två var bad timing, helt enkelt: den uselt valda tidpunkten. Ingen kolgruvestrejk har nånsin tidigare utlysts på våren, särskilt när mängden upplagrat kol samtidigt var rekordhög (55 milj. ton) tack vare Thatchers kloka förberedelser.

Det tredje misstaget var att stå utan någon annan massmediestrategi än den att journalister utgör “kapitalismens förtrupp”, som Scargill själv uttryckte det. När bolagsstyrelsen (dvs. regeringen) satte igång sin “back-to-work”-kampanj i november kunde de varje måndag ge media (förment) exakta siffror på hur många arbetare som gett upp under den gångna veckan. Gruvfackets enda respons, varenda måndag, var att kalla siffrorna lögner, när de istället borde kommit med egna och lika (förment) exakta siffror. Till slut valde 1500 gruvarbetare om dagen att tro på vad som stod i tidningarna, snarare än på sin egen fackstyrelse.

När strejken var över fick Thatcher säga till sina kolleger på skarpen att inte offentligt jubla över NUM:s totala nederlag. Inga glada miner fick avslöja den förkrossande segern. Arthur Scargill genomgick för sin del en slags pajasmarxistisk apoteos: han hade haft rätt hela tiden (gruvindustrin avvecklades ju mycket riktigt) men politiskt och personligt, ideologiskt och historiskt hade han korat sig själv till The King of Fools.

Och de före detta gruvarbetarna själva lever förstås än idag med den politiska, sociala och materiella misär som följde på strejken. Jobben som skulle ersätta gruvorna fanns för det mesta i serviceindustrin, dvs underbetalda kontraktsjobb som alltid är de första att ryka när snålblåsten kommer.

Och det är kanske ett lite översymboliskt postskriptum att i just de områden i nordöstra England där uppslutningen kring NUM var som starkast – inte minst i Scargills hemstad Barnsley – är de områden där British National Party rönt sina största parlamentariska framgångar de senaste åren. Sorgligheten kring hela historien om kolgruvestrejken 1984-85 är kompakt.

2 Responses to “Kolgruvestrejken 25”

  1. […] i fällan” under kolgruvestrejken 1984-85. En grundläggande förklaring finns i posten Kolgruvestrejken 25 från 2009. Ett intressant efterspel finns att läsa i Gorbatcher och de deliciösa ironierna från […]

  2. […] skrev jag om strax efter Thatchers död förra våren. För ännu mera bakgrund så skrev jag om kolgruvetrejken på 25-årsdagen av dess inledning, samt om ett kuriöst efterspel i ‘Gorbatcher och de […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004