Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Malmbrytning igen

Categories: Svenska medier
Friday, Apr 10, 2009

Den som hade tid, och ork, borde nog satt sig att detaljanalysera Andreas Malms bok om hatet mot muslimer. Erfarenheten har ju visat att han är lite grand av en lurifaktisk slarver i sin argumentering, att citattecknen ibland inte riktigt hamnar där de skulle, att XY egentligen heter YX och att det hände på en tisdag i juni snarare än en lördag i april.

Nu har jag personligen nått en punkt där – try as I might – jag helt enkelt inte fattar vad han menar. Jag har läst hans plaidoyer i AB tre gånger, huvudsakligen för att få ett svar på hur man kan skriva en bok om hatet mot muslimer utan att ta upp islamismen till närmare skärskådan. Det närmaste jag kommer en förklaring är ett stycke mot slutet, som börjar “Frågan är dock om denna typ…” och slutar med meningen: “Jag tror inte [Nils] Schwartz skulle hävda att diskussioner om antisemitism, som inte till minst en tredjedel behandlar Israels förtryck av palestinierna, är förkastligt obalanserade.”

Schwartz får väl själv försöka reda ut den här sofistiska röran för att åstadkomma ett svar. Men med reservation för mina senila böjelser: varför skulle Schwarz inte hävda det? Det är empiriskt oantastliga orsak-och-verkan-fakta att antiirländska stämningar uppstod i UK som reaktion på IRA:s bombkampanjer på Nordirland och det brittiska fastlandet; att antisemitism har uppstått i arabländerna som reaktion på israelisk aggression; och att islamofobi har uppstått som reaktion på 9/11 och efterföljande terror.

Om man då helt utelämnar denna högst stabila – för att inte säga självklara – förklaringsmodell så får man sannerligen inte förvånas över att kritiker ifrågasätter ens balanssinne.

Varpå följer frågan huruvida skulden för dessa mordiska fanatismer också kan läggas på det stora flertalet irländare/israeler/islamtroende. Malm (som många andra, vad jag fattat) vill dra en rågång mellan fåtalet och flertalet, och svarar absolut nej. Mitt svar blir nog snarare ett absolut “Mmmm, tja…”. Varför? Därför att det inte är en händelse att “Not in my name”-rörelsen blivit ett så kraftfullt och effektivt sätt att markera flertalets distans mot fåtalet, vare sig fåtalet är folkvalda politiker eller självutsedda martyrnissar, och att det står alla fritt att ge sig ut på gator och torg med ett sådant plakat, metaforiskt talat.

Låt oss i det avseendet lämna Irland och Israel därhän för tillfället, men vad som i alla fall för mig la en skugga över det brittiska muslimska flertalet var den kompakta tystnaden efter 7/7. Det tog hela två år för en publik manifestation mot islamismen att äga rum, arrangerad av muslimska mainstreamorganisationer. Det är en rätt lång tid. “What took you?” som det brukar heta. Jag förstår helt enkelt inte varför tystnad skulle upphöra att vara medhåll bara för att den ekar så högt just i majoriteten.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004