Jag är lessen, men med en bakgrund som min – litteratur, frisörsalonger, omklädningsrum – har stunden kommit att säga sanningen som sanningen är. Herta Müllers frisyr är en katastrof (och det finns värre bilder i omlopp, but you get my drift).

Min frisörexil är för långvarig för att veta vad den heter på svenska, men häröver kallas den shingle: den härrör från 20-talet och var nästan alltid vågad, men strukturen förblir densamma: lite lätt sidbenad, långa kindstudsande sidpartier, kort – ofta upp till skallkrönet – bakdel. Nacken är sexmomentet i den här frisyren.

So far, so conventional. Problemet är att man kan bara kamma hem en shingle-seger om man har en ansiktsstruktur som tillåter en så radikalt ansiktscentrerad frisyr. Det är finhet som gäller: delikata kindben, liten haka, blygsam mun.

Och Herta är raka motsatserna. Vilket är hur bra som helst! Hon är en snygg kvinna. Men hon har ett stort ansikte, hennes benstruktur är massiv, och hennes mun är oerhört expressiv, särskilt med den kinakommunistiska nyansen på läppstift hon verkar föredra. En shingle fungerar helt enkelt inte.

Men Pressylta Redux har förstås lösningen och, precis som med Carola i Melodifestivalen häromåret, så tar jag naturligtvis mitt ansvar här. Jag flyger ut till Berlin redan i morgon bitti. Rapporter följer.