Zaremba om Tamas och de apatiska barnen
Categories: Svenskt allmäntThursday, Oct 1, 2009
Jag har naturligtvis följt historien om de apatiska barnen, i alla fall i den utsträckning min tid har tillåtit det. Så jag hade konturerna klara för mig, men inte på långa vägar hur hela det helvetiska maskineriet fungerade, förrän i morse när jag läste Zaremabs recension av Gellert Tamas bok (som jag i sin tur förstås inte läst). En upplevelse, som det heter. Faktum är att jag ännu inte riktigt hämtat mig från den.
Man börjar tänka på Sverige igen. Och det blir ju inte alltid särskilt vackra tankar, trots att jag bland annat började tänka på nåt så bra som den svenska renheten, bokstavligen: hur rent det är på gatorna, på toaletterna, bakom bardisken, till och med ute i naturen. Men en sådan grad av renhet – dvs. hygienfixeringen, som är förnuftsbaserad och klok – har också något oerhört hotfullt i centrum av sitt väsen.
Till viss mån handlar detta så klart om semantik; tanken rör sig i riktning mot “rasrenhet” och annat lurt. Men till en avsevärd mån handlar det också om en genuin smutsparanoia, som i alla fall jag blivit mer och mer störd av, om inte “rent” misstänksam mot, under mina allt glesare besök. (Jag brukar därför ta med mig lite utländskt skit i resväskan och lägga det på lämplig göteborgsk trottoar).
Jag tänkte också på nåt så bra och förnuftsbaserat som den svenska sjukvården. Som jag också började uppleva som lite hotfull för en del år sen. Jämförd med modern brittisk sjukvård är den svenska extremt intrusive, till exempel: det fysiska intrånget tycks nästan alltid vara Plan A i svensk behandlingsmentalitet, särskilt vad gäller farmceutiska intrång.
För svensk sjukvård är förstås också extremt kemikaliecentrerad, där man i många andra behandlingskulturer sen flera år tillbaka försöker undvika farmaceutiska lösningar i görligaste mån. (Den kommande massvaccineringen mot svininfluensan slår nog alla rekord i farmaceutiskt-industriellt vansinne – besinna er!). Att svensk sjukvård t.ex. skulle anamma principen om att “vänta ut” mildare former av sjukdom, som svininfluensan, att helt enkelt låta den gå sin gång, tycks mig helt orealistiskt (men rätta mig gärna, i detta som med annat)
Den som läser svensk nittonhundratalshistoria, särskilt historien om välfärdsprojektet, med någon mån av distans och kritiskt sinnelag måste vara beredd på att bli chockerad, i grunden. Att skakas i sin svenskhet, om man säger så. Här är ännu ett sådant tillfälle. Jag tycker inte alls att Zaremba går för långt i trettiotalsparallellerna (för det kommer väl en del att tycka…) när han säger det där om att “Man förstår bättre hur ett Machtübernahme skulle kunna gå till”.
Vad som är så skrämmande är inte rasismen, eller att grupper av människor agerar rasistiskt, eller att grupper av människor agerar rasistiskt konsekvent över tid, utan hur otroligt snabbt rasismen institutionaliserades (dvs. blev en form av fascism, låt oss inte skräda orden) under de här två-nånting-åren. Allt föll på plats, liksom. Avgrunden mellan offentlig retorik och daglig verklighet. De entusiastiska lögnerna, de vidriga skämten, champanjen. Men framför allt våldet. En iskall vind drog genom Sverige, som sagt.
October 1st, 2009 at 7:58 pm
Herre Gud.
Jag kan bara hålla med dig.
Det hemska med svenskar, i alla fall i såna här lägen och säkert inte alla, men ändå: det är att de LYDER.
October 1st, 2009 at 9:03 pm
Karin, det här är en av de mest cri-de-coeur-iga posterna jag nånsin skrivit på Pressylta. Vad jag kanske främst inte fattar är varför apati skulle vara en sån okändhet för människorna i fråga…? Det är ju nåt som den medicinska vetenskapen känt till sen första världskriget. Det finns en litteratur av enorma dimensioner. Jag har själv sett den på nära håll: jag satt i styrelsen för en lågstadieskola i många år och vi hade bl.a. som uppgift att lära engelska till somaliska åttaåringar som sett sin mamma våldtagas och mördas tre veckor tidigare. Det var knappt dom kunde stå upp, långt mindre lära sig nånting.
October 1st, 2009 at 10:46 pm
Ursäkta om jag tar upp ett par perifera frågor: i kärnfrågan är vi väl så överens som man någonsin kan bli. “Det började som en skakning på nedre däck.”
Jag hoppas väl att din bild av Göteborg som en ren stad är riktig men den kan inte generaliseras och gäller definitivt inte Stockholm. De flesta kontinentala städer som jag någorlunda regelbundet besöker är renare än Stockholm (Jag vet ju inte hur det är i England). Jag skrev om detta för ett tag sedan Sviken kärlek.(Annonsen ifråga är autentisk).
Efter bara ett par dagar i Wien har det slagit mig hur olika attityden till svininfluensan är. Medan man i Sverige i teve och press matas med panikreportage och storslagna vaccineringskampnajer (jag tror man tänker vaccinera 80 % av befolkningen) tar man det här mycket lugnare. Epidemin är ingen stor sak i media och man förbereder sig visserligen men tänker ta det lugnt med vaccinieringar tills man får se hur det utvecklar sig. Nu kan jag ju inte säga vilken strategi som är bäst men de är i vart fall helt olika.
Har det varit någon reaktion i Sverige på Gellerts bok eller Zarembas recension? Jag har inte sett något.
October 2nd, 2009 at 7:09 am
Jo, London är förvisso suveränt skitigt. Så för mig har både Gbg och Sthlm varit iögonefallande stekt-ägg-rena när jag sett dem.
October 2nd, 2009 at 10:17 am
“Har det varit någon reaktion i Sverige på Gellerts bok eller Zarembas recension?”
Jodå, de gamla vanliga rövslickarna är upprörda över hur han ger sig på de inblandade politikerna och tjänstemännen och gräver i deras bakgrund medan andra minsann får rösta på kommunister utan att utredas (se exvis Hanne Kjöller i DN) och i kommentarfälten skränar DN.se:s rasistpöbel till läsare om hur de apatiska bränner bilar.
En kompis till mig berättade häromdagen hur han på en gårdsfest hade slagits av hur svensken i kvarteret, till skillnad från alla andra expats, inte hade något gott överhududtaget att säga om sitt hemland. De senaste månaderna har jag börjat undra om jag inte borde sluta läsa svenska media, innan mer ankdebatter och grissnuvehysteri och Jan Björklund får mig att bli likadan.
October 2nd, 2009 at 10:21 am
(Pratade för övrigt om Sveriges system med konstnärslöner med en amerikansk vän, och hans spontana reflektion var att iden var fantastisk, och att man kunde älska ett land för mindre. Två veckor senare avskaffades programmet, och internetpöbeln skränade på om hur det var rätt åt parasiterna. Ytterligare ett skäl att inte prata så mycket om Svenska saker jag gillar skarpt, antar jag…)
October 2nd, 2009 at 4:31 pm
Läste på litet av recensionerna och om en debatt mellan kontrahenterna som tydligen var från 2007. Det här är en fråga som faktiskt gått mig förbi och man känner sig lätt chockad.
Med anledning av vad Fredrik skrev ovan har jag tittat litet närmare på kommentarerna till Zarembas artikel. Nu är man ju rätt härdad vid det här laget och dessutom tycker alla inte lika men nog domineras kommentarerna av blint främlingshat och rasism. Så till den grad att jag börjat fundera på om kommentarsmöjligheten i dagspressen verkligen fyller någon funktion. Vilken funktion fyller den i så fall? Sällan eller aldrig tillförs några fakta till debatten eller kompletteringar till artikeln. Att få vråla ut sitt missnöje kan naturligtvis kännas skönt men varför skall dagspressen ställa ett forum för detta till förfogande? Visst, det kan också sitta fint att äntligen få tala om för den j-a journalistj-n vilken j-a sk-t han skriver. Men är det pressens skyldighet att öppna spalterna för detta?
Eller är det ett sätt för tidningarna att pejla folkmeningen? Men det blir nog ett väldigt skevt urval – mera sansade personer skriver väl sällan.
Kanske är det helt enkelt pressens sätt att fjäska in sig hos läsarna genom att till synes ge dem ett ord med i laget. Men varför skulle man behöva göra det när nättidningen ändå är gratis.
October 2nd, 2009 at 6:37 pm
Jag kan bara hålla med dig, Bengt. Jag har också svårt att förstå varför dagspressen skulle acceptera språk och beteende skulle bli åtalat om det utspelade sig på en fotbollsläktare.
October 3rd, 2009 at 10:28 am
Det problemet brottas jag med dagligen, förstås. Varfår tillåter vi sån skit? Såkallade UGC (user-generated-content) skamfilar ryktet nästan överallt där det tillåtas. Jag har till och med utfrågat en BBC talesman om detta vid ett IPPI jippo i Helsinki. Han mumlade nånting om att det finns alltid några bland läsarna som vet mer än vi. Sant är det, men det är inte såna som fyller kommentarslådan.
Det finns, tror jag, två riktiga svar till din fråga. Den första är att den stora fördelen med UGC var att det var gratis. “The Huffington Post doesn’s pay anybody anything” sa min chef på guardnia en gång, som om hon drömde att kunna införa samma systemet här. Men att hålla kontroll över skitflödet det visar sig vara dyrt, krångligt, tidskrävande, och inte alls lätt. Vi har t.ex uppemot 13,000 kommentar på Guardinas sajt varje dag, och två heltidsanställda “moderators” i tjänst under dagarna (London tid). Och vi anstränger oss på ett sätt som inte många gör. Ändå blir det inte alls tillräckligt.
Dessutom blir det mycket lättar att förakta läsarna (en vanlig och behaglig sysselsättning i branschen) när dom framställer såsom kommentarernar gör.
October 3rd, 2009 at 6:35 pm
Det här för lite utåt off-topic, men det skiter vi i… Andrew: en idé vore att bara låta prenumeranter kommentera, vilket skulle gått att genomföra i Sverige. Dock ej i UK, eftersom lösnummerförsäljningen är så stor och “prenumeranterna” går via your local newsagent. Jag menar, dealen blir ju då att man säger till läsaren, “Du får vara så mycket troll du vill på websiten, men bara om du prenumererar på papperstidningen.” Så löser man tidningskrisen på samma gång!
Det har för övrigt alltid förvånat mig att brittiska tidningar inte kör sina egna prenumerationsarrangemang.