Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Bourgeoisiens triumf

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Apr 23, 2010

Vi ska nu ägna oss åt lite filmkritik. Eller filmberöm, snarare. Det första vi gör är att kolla sista sekvensen i mästerverket ‘Brief Encounter‘ (1945) med Celia Johnson och Trevor Howard. Pappersnäsdukar redo, det här är skitbra, manus Noël Coward, regi David Lean:

Låt oss inte dröja vid det välkända, som det brechtianska greppet (Coward och Brecht var såhär alltså…) med den shoppande väninnan som avbryter farvälet, eller pudel-Anna Karenina-ögonblicket, eller det enastående teatraliska sceneriet (cinematografi Robert Krasker).

Det här, har jag alltid hävdat, är en djupt politisk film, enbart beroende på den allra sista scenen. Laura (Celia Johnson) återvänder hem. Vid pass 4:40 i klippet sitter hon i “sin” fåtölj och har uppenbart inte berättat allt för maken. Hon har bara tänkt det. Som en verbalisering, ett sätt att få rätta på kaos: skapa en narrativ, få en redig story hon kan greppa och styra i den riktning hon vill eller önskar. Men maken har iakttagit henne över korsordet. Och har fattat vad som pågått.

Lyssna nu på vad hon och hennes make säger och gör i de sista scenerna, som alltså handlar om turbohärskarteknik:

Maken stiger upp från korsordet. Går fram till henne, vid sidan av fåtöljen.

-“Laura…”

-“Yes, Joe…?”

Härskarteknik Nr 1: -“Whatever your dream was, it wasn’t really a happy one, was it?”

Hon skakar länge, länge på huvudet, och ljuger: -“No”.

Härskarteknik Nr 2: -“Is there anything I can do to help?” (‘Jag kan till exempel fixa ett förmånligt lån på banken, eller en jättestor frys, eller sjutton afrikanska fosterbarn, eller bara reda pengar – cash, baby, cash…!’)

Sen blir han då lite filosof: -“You’ve been a long way away.”

Laura kan inte annat än hålla med: -“Yes”.

Så till slut kommer den manliga maktfullkomningens maktfullkomliga maktfullkomlighet – tacksamheten: -“Thank you for coming back to me.”

Slut. Stråkar. Lysande.

Nycklarna till den här rullen äro två: “1945” och “bourgeoisiens triumf”, the end of chaos. Kasta er sen tjugo år framåt i tiden. Det är inte en händelse att Harold Pinter kallade en av sina första skräckpjäser “The Homecoming“. Det är här, med Laura i fåtöljen, icke-berättande för sin hyggliga make, som Pinters pjäs börjar.

Det blir examen på ‘Brief Encounter’ på lördag, halv två, sal 3, vässade pennor.


2 Responses to “Bourgeoisiens triumf”

  1. Trevor Howards icke-minspel när han blir ertappad av kompisen som lånat ut nyckeln är ytterligare ett av alla helgjutna element i en knäckande bra film. Jag såg den för första gången på SVT:s matiné häromåret och var tvungen att genast gå och köpa den på dvd (och tvinga min fru att se den också). Det är annars i princip bara masscener i filmer som får mig att gråta (i t.ex. 1900 eller Land and Freedom — ja, ja, är man revolutionsromantiker är man).
    Tack för Pinterkopplingen. Däremot skolkar jag gärna från tentan.

  2. […] just ‘Brief Encounter’ som urpolitisk film fick en analysande granskning här på Pressylta i april 2010, som alla aspirerande filmstudenter bör läsa. Ni andra kan […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004