Får jag nu be klassen sätta sig, händerna på bänklocken, uppmärksamheten framåt… Tack! Dagens lektion: “Varför är det här bokomslaget så briljant uselt?”

Låt oss börja i sluttampen. Det är uselt (1) därför att det är så taffligt utfört: är det verkligen meningen att fotbollsspelaren “Viking” Hansson ska se ut som om han dansar schottis med sin pojkvän, efter tre Bacardi & Coke…?; (2) därför att det är så taffligt utfört: varför har dom lagt titeln mitt över det mest dramatiska elementet i bilden?; (3) därför att det är så taffligt utfört: om det verkligen är mördarens skugga vi ser så vore han väl inte alltför svår att haffa, för jösse namn!

Det är däremot briljant därför att det bryter så tvärt mot “rumslig integritet” (man skulle rent av kunna se det som ett surrealistiskt grepp: tänk strykjärnet på operationsbordet) i den meningen att det dödande pistolskottet från kortlinjen – från bakom målet! – raserar och negerar hela “fotbollsrummets” vara, hela det moraliska/etiska regelverk som styr spelet, planen, linjerna, den döda bollen på de döda ytorna; det förstör hela den psykologiskt-estetiska konstruktion som är fotboll: den ytterligt delikata balansen mellan kontroll och kaos, den subtilt skiftande maktbalansen i fråga om planytor, der Angst des Tormanns beim Elfmeter, och framför allt det hårresande faktum att – “Viking” är fri…! Han kommer att lägga mål! “Att vara fri” är ju, som med straffsparken, så nära fotbollen kommer zenbuddhism.

Arne Stigson…? Här finns lite att läsa, om en författare som mig veterligen inte lämnat många övriga spår efter sig i världslitteraturen. Men “Spel över dödlinje” ska jag nu läsa om. Så här ser baksidestexten ut. Recension följer.